Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Historia
Hans Landberg
På väg ...
Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman
Atlantis | 631 s | Isbn 9789173535731
Recensent: Mats Svegfors
Spänningen mellan rollen som expert och som politiker

I sin bok visar Hans Landbergs att Dag Hammarskjöld under hela sin ämbetsmannakarriär brottades med frågan om var gränslinjen gick mellan den som drevs av sina föreställningar om gott och ont och den som drevs av sin expertkunskap.

Hans Landberg har skrivit en ovanlig och värdefull bok om Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman. Recensenter ägnar sig ofta åt att kritisera författare för att inte ha skrivit en annan bok än den de har skrivit. Om Hans Landbergs bok om moderns brylling kan det motsatta sägas. Så bra att det inte bara blev en essä i släktföreningens historik om den hammarskjöldska släktens senaste 150 år utan en grundlig studie om den hammarskjöldska släktens centralgestalt och dennes svenska ämbetsmannagärning. I På väg ... Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman går Landberg systematiskt igenom Hammarskjölds karriär och insatser. Visst finns det omdömen och värderingar här och där, men det är framför allt Hammarskjöld som träder fram i boken, inte Landberg.

Innebär det att bilden av Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman nu helt avtäcks? Får vi veta vem han var innan han blev generalsereterare i FN? Nej, de svaren ger inte Landberg fullt ut. Och skälet tycks uppenbart – källorna talar rätt tyst. Landberg ger många ledtrådar. Följer vi dessa, och prövar dem mot de ledtrådar som Dag Hammarskjöld själv lade ut med sin bok Vägmärken blir bilden tydligare än vad den har varit tidigare. Men inte kan man som läsare och Hammarskjöldintresserad slå igen Landbergs bok och säga: ”Jaha, så var det. Nu vet vi hur det förhöll sig med Dag Hammarskjölds yttre och inre liv.”

Hans Landberg fyller ut bilden av Dag Hammarskjölds akademiska karriär som nationalekonom, det vill säga den som det inte blev så mycket av. Hammarskjöld motarbetades i Uppsala av sin professor Fritz Brock och flyttade därför till Stockholm. Men där kom han på mellanhand. Dag Hammar­skjöld blev docent på sin avhandling Konjunkturspridningen – en teoretisk och historisk undersökning, men inte med ett tillräckligt bra betyg för att kunna konkurrera med professorn Gösta Bagges egen skyddsling Alf Johansson om det Söderströmska docentstipendiet. Därmed stängdes i praktiken dörren till en akademisk karriär.

De yttre dragen i Dag Hammarskjölds remarkabla ämbetsmannakarriär efter det vetenskapliga misslyckandet är väl kända. Likväl fördjupar Hans Landberg bilden och hans försiktighet med egna omdömen och slutsatser har den behagliga effeken att man som läsare verkligen bjuds in att själv dra slutsatser.

En iakttagelse av sannolikt helt ­central betydelse som Landberg gör rör Dag Hammarskjölds intellektuella beroende av sin filosofilärare i Uppsala, Axel Hägerström. Landberg mer än antyder att en viktig förklaring till hela Hammarskjölds strävan att vara experten, inte politikern, skulle återfinnas i påverkan av Hägerströms filosofiska värdenihilism. En viktig randamärkning som bör göras här är att Hägerström inte i en allmän mening var värdenihilist, tvärtom var han en utpräglad moralist. Det han jagade med sitt filosofiska skarpsinne var forskarkolleger och teorikonstruktioner som lät värdeföreställningarna ikläda sig den vetenskapliga objektivitetens förklädnad.

Dag Hammarskjöld brottades under hela sin ämbetsmanakarriär just med frågan om var gränsen gick mellan politikern och ämbetsmannen, mellan den som drevs av sina föreställningar om gott och ont och den som drevs av sin expertkunskap. Så sent som i februari 1951, när han utnämndes till konsultativt statsråd, antecknade han till protokollet vid konseljen att han inträdde i regeringen som expert. Detta var samme Hammarskjöld som två år senare tillträdde befattningen som FN:s generalsekreterare och som för all framtid skulle komma att personifiera det värdestyrda ledarskapet!

Hans Landberg uppehåller sig särskilt vid de två artiklar i den socialdemokratiska tidskriften Tiden och den artikel i konservativa Svensk Tidskrift som Hammarskjöld skrev i anslutning till sitt inträde i regeringen. Han diskuterade i dessa artiklar ämbetsmannarollen, politisk ideologi och Europa. Det är lätt att se ett behov hos honom att förklara ett vägval. Han var länge renodlad ämbetsman, men i och med inträdet i regeringen lades ytterligare något till ämbetsmannaidentiteten. Av förklaringen till statsrådsprotokollet framgår att han var rädd för att steget in i kretsen av statsråd skulle övertolkas. När han nu började något om inte nytt så i alla fall annorlunda ville han precisera sig. Det skedde genom artiklarna.

Tolkningen är rimlig, men inte helt rätt. Statsrådsposten utgjorde snarare slutet på något som hade varit, än början på något som skulle bli. Dag Hammarskjöld förde ingående resonemang med statsministern om landshövdingeposten i Uppsala. Av Erlanders dagboksantecknigar att döma var Dag Hammarskjöld synnerligen angelägen om den post som hans far en gång haft och inte gjort särskilt mycket av. Hjalmar Hammarskjöld ägnade sig åt Svenska Akademien, första kammaren och folkrätten när han efter statsministeråren under första världskriget återvände till slottet i Uppsala. Erlander ger den entydiga bilden att statsrådskarriären för Dag Hammarskjöld blott var en transportsträcka på vägen till Uppsala. Som vi vet blev Dag Hammarskjöld aldrig landshövding. Men frågan är vad Dag Hammarskjöld hade sett för gärning framför sig som landshövding. Inget av det slag som tillhörde landshövdingeämbetets vardag hade någon gång tidigare lockat honom.

Kontrafaktisk historiskrivning är lockande. Visst är det en intressant tankeövning att göra Dag Hammarskjöld till landshövding i en föreställd svensk historia. Han hade mycket väl kunnat bli ledamot av Svenska Akademien även i denna föreställda historia. Han hade kunnat bli översättare och introduktör, en mycket offentlig person, framstående humanist och intellektuell, ett svenskt samvete som talat i gåtor? Men faktisk historieskrivning är bättre än diktad.

Hans Landberg sätter punkt för sin framställning vid den tidpunkt då Hammarskjöld väljs till generalsekreterare i FN och all respekt för det. Historien fram till april 1953 är tillräckligt omfattande och rik i sig. Men Dag Hammarskjöld som internationell ämbetsman är ännu intressantare än Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman. I sin roll som generalsekreterare började han utveckla en formlig doktrin om den internationella ämbetsmannen och ämbetsmannakåren. Och det gjorde han inte trevande och retroaktivt. Han gjorde det direkt, resolut och med mycket klar framtidsinriktning. Visst går det att psykologisera om detta. Under nästan ett kvarts sekel hade han verkat utan att knappt synas. Hela tiden hade han haft en regering framför sig. Allt han gjort hade regeringen gjort. Äntligen blev huvudrollen hans i och med uppdraget som generalsekreterare.

Men det stora var nog likväl inte att Dag Hammarskjöld själv äntligen stod i talarstolen. Det stora var att han inträdde i ett självständigt ämbete. Mellan Gud och sig själv hade han bara FN-stadgan. Som ämbestsman och jurist ifrågasatte han aldrig stadgans giltighet. Men en stadga måste alltid tolkas. Generalsekreteraren är inte bara stadgans befullmäktigade utan också dess uttolkare. Nog om den bok Hans Landberg inte har skrivit men som nu styckevis och delt håller på att skrivas på olika håll. Detta blir så mycket lättare därför att Hans Landberg har skrivit detta nätta lilla första kapitlet på 631 sidor.

Det är av utomordentlig vikt att den internationella ämbetsmannarollen beskrivs och bestäms. Dag Hammarskjöld var genom Parisförhandlingarna med om att lägga de allra första stenarna till det europeiska bygget. I dag är bygget rest och befolkas av europeiska ämbetsmän. Hammarskjöld har både i gärning och i teori lagt grunden till inte bara ett allmänt internationellt utan också specifikt europeiskt ämbetsmannaetos.

Det genomgående temat i Hans Landbergs bok är spänningsförhållandet mellan Dag Hammarskjölds expertroll och den politiska roll som han faktiskt spelade. Till de intressantare aspekterna på detta hör Hammarskjölds mycket tydliga västmaktsorientering. I sak är detta på intet sätt nytt, men Landberg fördjupar bilden. Han formulerar, inte uttryckligt och antagligen utan avsikt men likväl hos läsaren, den synnerligen intressanta frågan: hur förhåller det sig då med andra ledande personer som i vår tid rört sig, och rör sig, mellan expertrollen och politikerrollen? I själva verket finns det många politiker i ämbetsmannadräkt, det vill säga tjänstemän som tar på sig ansvaret att formulera och driva politik. Det kan verka utmanande. Men det är ofrånkomligt. Så mycket av politiken formuleras i tjänstemanastrukturerna.

Nu är det på intet sätt en ny problemformulering, eller verklighetsbeskrivning, att det finns politiserande tjänstemän. Intressantare är det omvända: hur ofta inträffar det att politikern kryper in i expert- och tjänstemannarollen? I förstone verkar det som om frågeställningen är ny. Men vi vet ju alla att ledande byråkrater och experter över hela Europa tar ledande roller i politiken. Och det sker i Sverige. Anders Borg har inte kandiderat i något val. Han var tjänsteman i moderaternas riksdagskansli när han blev finansminister. Skapar han i själva verket legitimitet åt sig och regeringens ekonomiska politik just därför att han inte är politiker? Är Carl Bildt i någon egentlig mening politiker? Eller är han ett ett slags amabassadör at-large, ett enmans utrikesdepartement?

Frågorna har inte bara spekulations- och spektakelvärde. De riktar blicken mot viktiga samhällsförändringar. Politiken av­ideologiseras och blir till förvaltning. Efterfrågan på experter växer. Och det var väl knappast någon tillfällighet att just Carl Bildt som statsminister talade om ”den enda vägens” politik. Politik är inte att vilja utan att kunna.

Som i så många avseenden var Dag Hammarskjöld före sin tid. Han övergav föreställningen att politiken kunde hanteras blott med hjälp av expertkunskap. Men han insåg att så enkelt var det inte att det blott handlade som att bekänna sig till ett parti. Det handlade om att i djupaste mening söka sanningen hos sig själv.

Mats Svegfors har varit chefredaktör för Svenska Dagbladet och vd för Sveriges Radio.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet