Spekulationer som inte tillför någonting

Laurence Bergreens bok om Marco Polo är flyhänt skriven men författaren bemästrar inte problemet att denne resenär själv berättat utförligt om sina resor och att vi utöver det vet ganska litet om den faktiske Marco Polo. Bergreen broderar ut skildringen med spekulationer om droger och sex som inte tillför någonting.

Det har inte skrivits så många biografier över Kinaresenären Marco Polo (1254–1324), som tillbringade över 20 år i Asien och framför allt Kina, men så har han ju också själv berättat rätt utförligt om sina resor. Med tanke på detta är det rimligen en utmaning att skriva en biografi som går utöver vad huvudpersonen själv berättat. Och det är ju inte vilken huvudperson som helst, utan en av världshistoriens mest kända resenärer, vars berättelse finns översatt till massor av språk och som redan på 1300-talet var vida spridd bland de läsande kretsarna i Europa.

Laurence Bergreen är en flyhänt författare med flera historiska biografier i bagaget och är med andra ord en person med bra odds att gå iland med uppgiften. Boken om Marco Polo har fått fina recensioner i den internationella pressen så det är med rätt stora förväntningar jag ger mig ut på resan. Jodå, boken är både lättläst och dramatisk, och Laurence Bergreen följer vår huvudperson i spåren så gott det går, både kronologiskt och geografiskt. Det är förstås både en styrka och en svaghet. Givetvis så är detta det enklaste sättet att skapa ett narrativ, men för den som redan läst sin Marco Polo känns upplägget inte så originellt. I långa textsjok refererar eller citerar han sig igenom Marco Polos text, med instuckna kommentarer och reflektioner här och där. Det är inget dåligt grepp, men det är ett grepp som författaren själv kan falla på när huvudkällan redan tillhör världslitteraturen. Efter ett tag börjar i alla fall jag fundera på vad som egentligen tillförs – men så har jag också själv läst Marco Polo i flera omgångar, och dessutom sett filmerna och till och med läst serietidningen som barn.

Nåja, många spekulationer om sex och droger blir det i vilket fall, och jag är varken pryd eller puritansk, men fantisera kan jag göra själv. Laurence Bergreen tar varje tillfälle att lägga ut texten om den unge Marcos eventuella utsvävningar i Asien. Kanske knarkade han i Afghanistan? Och fick ligga i Kina? Ja, förmodligen. Det vore trots allt rätt osannolikt att en så pass orädd och framgångsrik man skulle ha levt i avhållsamhet under flera decennier. Och vilken ung man på drift i Asien har inte någon gång provat något sinnesutvidgande? Men Laurence Bergreens spekulationer tillför egentligen ingenting. Marco Polo berättar till exempel att han blev sjuk i Badakhshan – ett område i nordöstra Afghanistan, men det fick jag använda Google för att ta reda på – där han stannade i ett år. Han blev frisk först efter att ha begett sig upp i bergen. Det är vad som berättas i hans bok, och allt läsaren får reda på. Det hindrar inte Laurence Bergreen att fundera på om han fick malaria eller syfilis eller tuberkulos eller rentav allvarliga psykiska problem. Om det handlade om tuberkulos, vilket författaren håller för mest troligt, så kan Marco Polo ha börjat använda opium för att lindra febern och hostan. I samband med tillfrisknandet så verkar det till och med sannolikt att han blivit beroende, fortsätter Laurence Bergreen: ”Oavsett om han blev opiumberoende av medicinska skäl eller för att få uppleva drogens berusande effekt skulle han förmodligen ha börjat med att förtära vallmon, för att sedan kanske övergå till att röka den, eller snarare dess kåda. (Injicering förekom inte på den här tiden.)” Detta skulle ha varit förklaringen till det långa uppehållet. Avgiftningen skulle sedan ha medfört att Marco Polo blev ”lättstött och nedstämd”, ljuskänslig och lättpåverkad. Ja, kanske. Eller kanske inte. Vem vet? Men Laurence Bergreen ryggar inte för att kalla ett helt kapitel för ”Opiumätaren” på vaga, för att inte säga obefintliga grunder.

På ett annat ställe beskrivs ”jungfrur” i Indien som var mycket ”fasta i hullet” som man kunde få röra så mycket man ville om man betalade en slant. Laurence Bergreen menar att ”man kan tänka sig att den venetianske köpmannen, efter att ha tittat och överlagt med sig själv, slutligen lämnat ifrån sig en slant eller två för att tillfredsställa sin nyfikenhet och sin libido.”

Detta är bara några av många exempel på hur författaren använder Marco Polos lakoniska stil och hans ofta rätt vaga upplysningar till att fantisera fritt. Det funkar inte på mig.

Översättningen flyter fint, men hanteringen av språk och begrepp lämnar ändå en del övrigt att önska. Begrepp som Armenien och Turkiet kastas in i texten, trots att 2000-talets gränser för dessa stater inte säger mycket om 1200-talets politiska geografi (Det medeltida geografiska Armenien var långt större än dagens och Turkiet är en skapelse efter det osmanska rikets kollaps efter första världskriget). Med den ”turkmenska provinsen”, som Marco Polo berättar om, låter Laurence Bergreen oss förstå att det ”är det vi idag kallar Turkiet”, vilket inte är helt korrekt, liksom att Mosul skulle ha erövrats av mongolerna år 1182 – det skulle dröja till runt 1260. Småsaker kanske, men den som hävdar att Mosul skulle ha erövrats av mongoler år 1182 – då Djingis khan var en ung och fattig spoling – blottar en rätt stor okunskap på området. På ett annat ställe påstås att de mongoliska arméerna under Djingis khans ledning nådde Afghanistan på 500-talet. En bisarr uppgift. Detta skedde runt 1220.

När det gäller språk och stil kan man även ha synpunkter på hur författaren framställer Marco Polo när denne letade efter spåren av Noas ark när han passerade berget Ararat (som författaren anakronistiskt placerar i den då icke existerande statsbildningen ”Turkiet”). ”I sin naiva troskyldighet” sökte Marco Polo förgäves efter arken, vilket gjorde honom frustrerad, skriver Laurence Bergreen. Varför skulle detta vara så naivt? Marco Polo var kristen och 1200-talets kristendom var fundamentalistisk. Om det stod i Bibeln att Noas ark hade strandat där så tror jag inte att många av den tidens kristna hade anledning att betvivla detta. På liknande sätt beskrivs Marco Polos ”sedvanliga europeiska förakt” mot någon folkgrupp han beskrev. Tja, även mongoler föraktade många för dem främmande folkgrupper. Medeltiden var en bister och brutal era som inte direkt präglades av ”gilla olika”-kampanjer eller normkritik. Oförståelse och hat inför det främmande var snarare regel än undantag bland såväl européer som asiater.

Man kan lätt fortsätta att nagelfara texten på en lång rad detaljer där författaren halkar snett. ”Trots sin brutalitet avskydde mongolerna tanken på blodspillan”, skriver han, och syftar på att mongolerna ibland avrättade genom strypning eller att någon rullades in i en matta, som sedan trampades av ett stort antal hästar. Detta var en hedersam avrättning enligt mongolisk tradition, där delinkventens blod inte skulle spillas på marken.

Asien kallas vid ett tillfälle för ett stort ”ingenmansland”. Vad menas? Här fanns ju massor av statsbildningar före mongolernas erövringar. Andra reseskildringar av européer som reste i Asien på 1200-talet avfärdas av Laurence Bergreen som ”endimensionella och fantasilösa”. Jag har läst dessa reseskildringar av munkarna Johannes av Plano Carpini och Vilhelm av Ruysbroek och, ja de är fantasilösa – och det är i mina ögon ett rätt positivt drag hos en reseskildring. Resenärerna skildrar det de sett med egna ögon och undviker att rapportera rykten och tredjehandsuppgifter. De är med andra ord betydligt mer sakligt och kritiskt skrivna än Marco Polos berättelse. Allt detta är kanske småsaker, men lagda tillsammans visar de på en del okunskaper, men framför allt på att en rejäl fackgranskning lätt hade kunnat lyfta boken flera snäpp.

Men huvudproblemet återstår. Det är att vi inte vet så mycket mer om den faktiske Marco Polo än att han var upphovsman till en bok om sin tid i Asien. Den ska ha nedtecknats under en krigsfångenskap i Genua under 1200-talets sista år med hjälp av en medfånge vid namn Rustichello. Verket behandlade Marco Polos resor i Asien under åren 1271–1295, men texten är snarare ett försök till beskrivning av Asiens länder och folk än en traditionell reseberättelse. Frapperande litet information ges om vilken rutt Marco Polo reste eller om vad han faktiskt sett själv eller bara fått kännedom om genom hörsägen. Alltså får man gissa och spekulera.

Att ge ut en bok om en av världens mest kända resenärer utan att ha en fungerande karta är en annan brist. Jag skriver fungerande karta eftersom det finns en liten karta intill försättsbladet, men den är inte läsaren till någon större hjälp. Den bygger inte på det sena 1200-talets politiska realiteter, utan där står anakronismer som Italien och Irak utsatta – och Ryssland står skrivet över de sibiriska skogarna, som då inte tillhörde Ryssland. Sedan finns även några faksimiler av gamla kartor med i boken, men de är inte heller till någon större hjälp för att orientera läsaren i 1200-talets euroasiatiska politiska realiteter. Och dessa politiska realiteter får ganska litet utrymme överlag. Hur, när och varför mongolväldet – som var förutsättningen för Marco Polos resa – etablerades får man inte veta mycket om.

En stor förtjänst är dock att Laurence Bergreen tar Marco Polo på allvar. Marco Polo ifrågasattes redan i sin samtid, men har även fortsatt att betvivlas, senast av forskaren Frances Wood, som på 1990-talet menade att Marco Polo själv inte alls besökte stora delar av Asien, utan bara nådde till en handelsstation vid Svarta havet, varifrån han genom hörsägen fått en del kunskaper om de bortre delarna av Asien. På denna grund spånade han sedan, enligt Frances Wood, ihop en berättelse om sina resor och sin karriär i mongolernas tjänst.

Frances Woods tes håller inte för en närmare granskning, för även om Marco Polos berättelser innehåller felaktigheter och överdrifter – exempelvis om hans egen karriär under Khubilai khan – så har senare resenärer kunnat intyga att den bitvis är trovärdig. Bara det faktum att han nämner Japan, som var en för såväl Västasien som Europa helt okänd ö vid denna tid, tyder på att Marco Polo verkligen varit i bortre Asien. Och Laurence Bergreens bok ger tyngd åt denna argumentation.

Men själv skulle jag faktiskt hellre rekommendera John Larners bok Marco Polo and the Discovery of the World (1999) för den som vill ha en djupare genomgång av Marco Polo-forskningen. Den står sig fortfarande mycket bra. Larner gav sig på det vi faktiskt kan veta någonting mer handfast om, nämligen hur Marco Polos verk har lästs, spritts, uppfattats och mottagits, från Marco Polos egen samtid till i dag. Då slipper man spekulera.

Eller så läser man Marco Polo själv i stället. Försök hitta en rejält kommenterad utgåva – med en bra karta. Sedan är det bara att ge sig hän.