Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Politik & samhälle
Lann Hornscheidt & Mats Landqvist
Språk och diskriminering
Studentlitteratur | 218 s | Isbn 9789144089775
Recensent: Magnus P. Ängsal
Ideologisk slagsida i synen på språk och diskriminering

Diskussionen om språk och diskriminering är intensiv och en lärobok i ämnet är säkert efterlängtad av många. Tyvärr präglas denna bok av ideologisk ensidighet, ogrundade generaliseringar och cirkulära resonemang. Premiss och slutsats sammanfaller perfekt i framställningen utan att det skaver någonstans.

På senare år har debatterna om språkbruk och diskriminering avlöst varandra och rört om i den svenska offentligheten. Ofta har de kritiserade yttringarna eller bilderna hämtats från barnkulturella verk. De har kopplats till rasism, strukturell diskriminering och till ett kolonialt arv som kritiker hävdar fortfarande präglar tänkande och kultur i Sverige. När Tintin ställdes i skamvrån på Kulturhusets barn- och ungdomsbibliotek i Stockholm hösten 2012 utlöstes den kanske mest uppslitande debatten hittills. Den för bokflytten ansvarige, Behrang Miri, såg i Astrid Lindgrens böcker ett uppbyggligt alternativ till Hergés kolonialt anstrukna seriealbum (DN 2012-09-25). Men hösten 2014 blossade ånyo en diskussion upp, denna gång ironiskt nog med anledning av att just Pippi Långstrumps pappa omtalas som ”negerkung”.

En svår fråga är vem som har makten att bestämma vilka språkliga uttryck eller gestaltande bilder som är kränkande eller diskriminerande. Å ena sidan har det hetat att kritiker som försökt frilägga rasistiska uttryck är överkänsliga. Å andra sidan har somliga i det mest kritiska lägret vägrat låta ”vita” sätta spelreglerna för debatten, en hållning som kanske tydligast representeras av den separatistiska plattformen Rummet.

Det är förmodligen ingen slump att vi just i år för första gången har fått en bok på svenska som tar ett samlat grepp om språk och diskriminering. Ämnet ligger i tiden, helt enkelt. I så måtto är Lann Hornscheidts och Mats Landqvists lärobok Språk och diskriminering helt säkert ett efterlängtat bidrag till en diskussion som inte visar några tecken på att mattas av.

Författarna till boken är båda språkvetare med intresse för språk, kön och intersektionalitet. Deras utgångspunkt är att diskriminering kan avläsas i språkbruket. Och inte bara det: språket i sig bidrar till att skapa och återskapa de kategorier av människor förutan vilka ingen diskriminering skulle kunna ske. Lyckas då Hornscheidt och Landqvist tillhandahålla teoretiska perspektiv och analytiska redskap som kan hjälpa oss att förstå de offentliga debatterna bättre? Ja och nej. Låt mig återkomma till detta tudelade svar längre fram, men först måste jag säga något om bokens utgångspunkter.

Hornscheidt och Landqvist företräder en så kallad konstruktivistisk pragmatik. Med det menar de att språkbruket skall stå i fokus. Språk är först och främst handling i socialt samspel – en ståndpunkt som står i samklang med den pragmalingvistiska teoritradition som fastän disparat har centrerats kring tänkare som Ludwig Wittgenstein, filosoferna J.L. Austin, John Searle och H. Paul Grice liksom på senare tid queerteoretikern Judith Butler. Därifrån är steget inte långt till att analysera språk i dess sociala, kulturella och politiska inbäddning.

Språklig betydelse ses i ljuset av kontexter i vid mening: situationer, sammanhang, deltagare. Ett ords betydelse är inte fixerad, den uppstår snarare genom hur det används. En sådan syn på semantik kan man instämma i. Det vi brukar kalla lexikal betydelse är ju inget annat än frukten av att ordets användning har standardiserats och normerats. Med det lägger sig Hornscheidt och Landqvist klokt nog i linje med viktiga delar av modern lingvistisk teori.

Också språklig diskriminering ser de som bunden till situationer och större sammanhang. Enstaka ord som ”neger” eller ”hora” kan visserligen vara tecken på diskriminering, men saken är mer sammansatt än så. Ett uttryck eller en talhandling kan vara diskriminerande även om ingen uppfattar den som sådan. Lika gärna kan en talare diskriminera någon även om det inte var avsikten. Också det kan man instämma i. Det motiverar också varför ett helt kapitel ägnas åt hur språkhandlingar fungerar och ett annat åt hur språkbrukare positionerar sig gentemot varandra och sociala omständigheter.

Det konstruktivistiska momentet ligger i en uttalad anti-essentialism: ”Med konstruktivismen som utgångspunkt tar man inget för givet, utan man frågar sig alltid hur någonting är konstruerat”, heter det inledningsvis. Identitetskategorier som kön, ras och etnicitet liksom andra föreställningar om verkligheten, har enligt författarna ingen given status som verkliga eller sanna. Allt det som vi tar för givet kan och skall dekonstrueras, dess förmenta naturlighet kritiseras.

När det så gäller bokens huvudsakliga ärende handlar konstruktivismen om att via språket genomlysa och kritisera strukturell diskriminering som en ”naturaliserad del” av ”samhällets sociala och kulturella tradition och arv”. Ansatsen är normkritisk och inflytandet från postkolonial och queerteoretisk teoribildning påtagligt. Tanken att förtryckande strukturer genomkorsar varandra finns också närvarande. Denna idé möter vi oftast under etiketten intersektionalitet, men här heter det i stället ”interdependens”; maktstrukturer flyter inte bara in i utan är också ömsesidigt beroende (dependenta) av varandra.

Den ideologiska eller om man så vill politiska premissen är alltså tydlig. Det är den också i de teoretiska utredningarna och analytiska tillämpningarna i bokens sammanlagt nio kapitel. Det må ha varit i sin ordning om det inte hade lett till en svårlöst självmotsägelse som sätter sin prägel på hela framställningen. Å ena sidan finns det enligt det socialkonstruktivistiska programmet inget som kan tas för givet. Å andra sidan bildar idén om den strukturella diskrimineringens förekomst en oantastlig grund för argumentationen. Hornscheidt och Landqvist tycks ta de diskriminerande strukturerna för obestridda fakta, men utan att på allvar göra reda för hur de verkar, fungerar eller vem som bär upp dem.

Detta visar sig också problematiskt i flera av bokens analyser. En genomgående tankefigur är här att röster som utmanar bilden av Sverige som ett tolerant land alltid förlöjligas och förminskas. Låt mig ge ett exempel. Hösten 2012 rasade en infekterad debatt om Stina Wirséns tecknade figur Lilla hjärtat. Kritiker såg den som en rasistisk stereotyp medan andra försvarade den. Hornscheidt och Landqvist summerar utifrån den och liknande bataljer (Makode Lindes blackface-tårta och Tintinalbumen) att ”[d]e diskriminerade får ju inget gehör i diskussionen”.

Vad avses egentligen? Det är oklart, eftersom ”inget gehör” är ett omdöme utan större analytisk precision. Menar författarna att de diskriminerade inte fick medhåll? Det fick de visserligen, om än inte av alla debattörer som deltog. Tonen var emellanåt hård i debatten, somliga uttalanden gick klart över det anständigas gräns, i båda lägren. Men att olika åsikter får brytas mot varandra kan bortsett från enstaka övertramp också ses som ett hälsotecken för det offentliga samtalet. Det avgörande problemet med analysen är emellertid att den empiriska grunden för omdömet om Wirséndebatten är oklar. Författarna hänvisar till några enstaka tidningsartiklar som stärker deras tolkning, i övrigt inget. Då skall man ändå ha i minnet att Stina Wirsén slutade teckna Lilla hjärtat en tid efter uppståndelsen. Trots detta tolkas debatten i sin helhet som ett nederlag för dem som upplevde sig diskriminerade.

Föreställningen att strukturell diskriminering är allestädes närvarande tycks ha styrt de språkliga analyserna så till den grad att författarna varje gång drar slutsatsen att etablissemanget är lomhört och åtminstone latent rasistiskt. Politiskt är det en allvarlig anklagelseakt. Vetenskapligt sett är det närmast cirkulärt: premiss och slutsats faller samman perfekt utan att det skaver någonstans. Cirkulärt är även resonemanget om hur strukturell diskriminering uppstår från början. Hornscheidt och Landqvist ser det faktum att många utgår från att vi har två kön (man och kvinna) som diskriminering. Men hur kom just dessa båda könskategorier till? Jo, genom ”ett maktförhållande mellan just de två grupperna”, skriver författarna.

Med detta vill jag inte säga att diskriminering inte kan vara strukturellt betingad. Det kan den säkert vara i vissa fall. Men skriver man en vetenskapligt grundad lärobok för studenter får man förklara vad ett sådant grundläggande begrepp som ”struktur” egentligen innebär. Man måste belägga sina resonemang i de kunskaper vi har om verkligheten. Problemet är att författarna inte gör det på ett övertygande sätt. Inte ens Integrationens svarta bok (SOU 2006:79), som med rätta kritiserats för ideologisk enögdhet, finns med som stödpunkt.

I stället utgår författarna tämligen oreflekterat från två idéer, att diskriminering per definition är strukturell och som en följd av det att förtrycksstrukturer kan förklara varje enskilt fall av vad som kan misstänkas vara språklig diskriminering. Vi får en mängd svepande formuleringar av typen ”[i]ngen kan stå utanför den hegemoniska rasistiska diskursen”. Under rubriken ”Diskriminering” (bokens tredje kapitel) talar författarna rentav om sexism, transfobi och rasism som ”ett allomfattande förtryck som hela tiden arbetar utan någon särskild aktör”. Fram tonar en bild av maktstrukturer som går på autopilot så till den grad att en enskild människas handlingar nästan inte spelar roll. Men om aktörerna eller språkbrukarna inte är relevanta infinner sig återigen frågan var de förmodade strukturerna i så fall kommer från.

Med andra, kompletterande perspektiv hade Hornscheidt och Landqvist kunna ge mer nyanserade svar på sina frågor. Då hade boken kunnat bli verkligt intressant, med olika synsätt på diskriminering och språk ställda mot varandra. Man hade kunnat tackla frågan om de trevande försöken till så kallad positiv särbehandling i Sverige kan leda till att också ”vita” personer diskrimineras. I den svenska lagens mening är det så, men författarna tycks inte vara intresserade av att vika det minsta från idén att diskriminering i sig är strukturell.

Ytterligare ett problem med bokens starka ideologiska slagsida uppenbarar sig i ett resonemang om självdiskriminering, det vill säga att individer införlivar ett förtryck och blundar för dess existens. Författarna exemplifierar detta med att homosexuella som blir aktiva katoliker negligerar den strukturella diskrimineringen: ”De [de homosexuella] bortser då från hur deras livssituation faktiskt ser ut, ignorerar den och förminskar dess betydelse eller så införlivar de den strukturella diskrimineringen mot sig själva så mycket att de normaliserar den.” Detta är visserligen en detalj i boken. Jag vill ändå lyfta fram den eftersom den illustrerar ett motsägelsefullt kännetecken hos den sortens normkritik som Hornscheidt och Landqvist ägnar sig åt: den är själv ytterst normativ. Det ideologiska program som författarna följer är den stränga norm som analyserna bygger på – och bekräftar. Här gör sig normen påmind genom att författarna upplyser homosexuella katoliker om att de inte förstår sitt eget bästa. Resonemanget ekar av den marxistiska idén om ett ”falskt medvetande” och bortser från varje möjlighet för individen att göra medvetna val.

Mer lyckade är analyserna i kapitlet ”Språk och diskriminering i yrkeslivet”. Författarduon stödjer sig här på enkätundersökningar med poliser, sjukvårdare och affärsrådgivare. De intervjuade kommer till tals och resultatet blir en mer prövande, nyanserad och mångstämmig analys. Men här är problemet å andra sidan att nästan inga hårddata redovisas. Hur många deltog i enkäterna? Vilka frågor ställdes och hur gick intervjuerna till? Finns resultaten publicerade någonstans? Jag vet inte om dessa lakuner delvis kan förklaras med att förlaget anser framställningen bli mer läsarvänlig på det viset. Det är i alla händelser bekymmersamt att man handskats så lättsinnigt med den empiriska grunden för slutsatserna som dras.

Jag är alltså djupt kluven till Hornscheidts och Landqvists bok, och frågan infinner sig om det alls går att vara politisk och vetenskaplig på samma gång. Mitt och många andras svar är ja. Men då får man som forskare lägga sig vinn om att undvika ideologisk ensidighet, ogrundade generaliseringar och cirkulära resonemang. Man måste hantera empirin varsamt och öppna dörren för tolkningar och resultat som motsäger den egna världsbilden. Sådana förtjänster är en bristvara i Språk och diskriminering.

Magnus P. Ängsal är fil. dr i tyska och universitetslektor vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet