Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Filosofi & psykologi
Martha Nussbaum
Främja förmågor
En modell för mänsklig utveckling
Karneval | 223 s | Isbn 9789185703838
Recensent: Fredrik Meiton
Staten ska ge verktyg så att människor kan förverkliga sig

Ekonomisk tillväxt räcker inte för att ge ett land välstånd, menar Martha Nussbaum. Staten måste ge människor verktyg så att de kan förverkliga sig. Hon skulle nog själv förneka det men hennes hållning har tydliga paternalistiska drag. I sin nya bok upprepar hon mest vad hon tidigare sagt.

Utvecklingsekonomin kan schematiskt delas in i två läger. Båda sidor strävar så klart efter att få till bästa tänkbara utveckling, det vill säga ökat ekonomiskt välstånd, högre levnadsstandard, bättre rättsskydd, arbetsvillkor, sjukvård, utbildning etcetera. Det ena lägret hävdar att dessa saker kan uppnås enbart genom att aktivt och direkt arbeta för vart och ett av dessa mål. Det andra säger att vi bara behöver arbeta med ett reglage: ekonomin. Ju friare marknaden är, desto mer kommer den att växa. Entreprenörskap och innovativ förmåga kommer att gynna alla de övriga aspekterna.

De två synsätten ställdes nyligen mot varandra i en recension i The New York Review of Books. De två recenserade böckerna var An Uncertain Glory: India and its Contradictions (Princeton University Press 2013), är skriven av Jean Drèze och Amartya Sen och Why Growth Matters: How Economic Growth in India Reduced Poverty and the Lessons for Other Developing Countries (PublicAffairs 2013), av Jagdish Bhagwati och Arvind Panagariya.

Sedan självständigheten 1947 har Indien haft en enorm utmaning i de stora ekonomiska klyftorna och även om vissa framsteg har gjorts, är problemet långt ifrån åtgärdat. Indiens ekonomiska tillväxt fortsätter att gynna det socioekonomiska toppskiktet; 2010 hade Indiens 100 rikaste människor tillgångar stora som en fjärdedel av landets BNP. Enligt en välkänd artikel av Harvardekonomen Michael Walton är Indiens ekonomiska tillväxt strukturellt ”disequalizing”, ojämlikhetsfrämjande.

I Why Growth Matters får man veta att lösningen ligger i snabbare tillväxt på en fri marknad. I An Uncertain Glory hävdar Amartya Sen att tillväxt förvisso är viktigt men att ”det bara är en av många olika frågor som behöver tillsyn”. Amartya Sens syn på saken är knappast okänd, inte minst sedan han vann Nobelpriset för sina idéer 1998. Redan för 30 år sedan skrev han i The New York Review att ”tillväxttakt är ett väldigt inskränkt – och djupt världsfrånvänt – sätt att utvärdera ekonomisk utveckling.”

Genom hela sin karriär har Sen konsekvent hävdat att ett enögt fokus på ekonomisk tillväxt inte räcker för att säkra ett lands generella utveckling mot högre levnadsstandard i form av livslängd, hälsa, utbildning och så vidare. Man måste arbeta aktivt på alla de områden som man vill förbättra och inte förlita sig på den så kallade nedsippringsteorin, det vill säga föreställningen att ekonomiska vinster för storföretag och höginkomsttagare kommer gynna samhället i stort.

Det finns numera gott om forskning som pekar på att Sen har rätt. Ökad ekonomisk tillväxt innebär inte automatiskt förbättringar i livskvaliteten för de flesta. Den korrelerar heller inte med politisk frihet eller stabilitet. Inte heller har BNP-ökningar ett speciellt starkt samband med hushållens genomsnittsinkomst. Indien är ett bra exempel på ett land med god ekonomisk tillväxt, men med dåliga resultat på många andra parametrar. Brasiliens ekonomiska tillväxt de senaste tjugo åren har bara varit en femtedel av Indiens, men dess fattigdom har minskat långt mer, och Bangladesh som bara har hälften av Indiens BNP per capita ligger numera före när det gäller livslängd, barnadödlighet och immunisering.

I böcker som Inequality Reexamined (1992) och Development as Freedom (1999) utvecklar Sen en komparativ modell för att mäta utveckling, som utgår från människors reella möjligheter. Utveckling, menar han, ska mätas genom svaret på frågan: ”Vad kan en enskild person vara och göra?” Modellen har flera namn, bland annat Human Development Approach och Capabilities Approach. (I den bok av Nussbaum som recenseras här översätts termen som ”förmågemodellen”.)

En av dem som utöver Sen är starkast förknippade med förmågemodellen är ­Martha Nussbaum, professor i juridik och etik vid the University of Chicago, vars bok Främja förmågor nu kommer på svenska. Nussbaum är något så ovanligt inom den amerikanska vänstern som en vit aristokrat som trots sin priviligierade position – moderns släkt kom till Amerika på The Mayflower – insisterar på sin rätt att utvärdera gott och ont världen över. ”Det är bättre att riskera att förpassas av sina kritiker till det ’helvete’ som är avsatt för påstådda västerniserare och imperialister än att stå och vänta i tamburen på en tid då alla gillar vad man har att säga” (min övers.), skriver hon i sin bok från 1999, Sex and Social Justice.

Sagt och gjort, med avstamp i förmåge­modellen, som Sen utvecklade som ett komparativt verktyg för att mäta utveckling, har Nussbaum utformat en övergripande teori om social rättvisa. Detta har hon gjort framför allt i två böcker: Women and Human development: The Capabilities Approach (2000) och Frontiers of Justice: Disability, Nationality and Species Membership (2006).

Sen och Nussbaum har varit framgångsrika. Förmågemodellen är numera legio inom utvecklingskretsar. Sen och Nussbaum grundade tillsammans Human Development and Capability Association, som har nästan tusen medlemmar från 70 länder, inklusive många av världens främsta filosofer, jurister och ekonomer. Organisationen ger ut en tidskrift, Journal of Human Development and Capabilities, med stor spridning och gott anseende. Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och de flesta FN-organ som sysslar med utvecklingsfrågor har sedan länge skrotat BNP per capita som mätmetod till förmån för förmågemodellens Human Development Index. Redan 1990 upprättades på FN ett Human Development Report Office, som analyserar globala och regionala utvecklingsfrågor. Sens och Nussbaums inflytande var påtagligt i den första rapporten, skriven av den pakistanske ekonomen Mahbub al Haq:”En nations verkliga rikedom är dess folk. Och syftet med utveckling är att skapa en miljö som tillåter människor att leva långa, friska och kreativa liv. Denna enkla men kraftfulla sanning glöms alltför ofta bort i jakten på materiellt och ekonomiskt välstånd.”

Den huvudsakliga poängen med förmågemodellen, såsom den formuleras av både Sen och Nussbaum, är att den insisterar på att varje enskild individ har ett värde i sig (à la Kants andra formulering av det kategoriska imperativet). Hon vänder sig därmed mot alla modeller som baserar sina iakttagelser på medeltal, oavsett om det gäller abstrakta mätinstrument som BNP per capita (som ju inte säger någonting om socioekonomiska klyftor) eller moraliska system som utilitarismen (med sin fokus på övergripande nyttomaximering). I båda fallen kan ett stort mänskligt lidande osynliggöras, så länge den totala tillfredsställelsen är stor nog.

Ledordet i förmågemodellen är naturligt nog ”förmåga”, det vill säga vad en individ faktiskt kan vara och göra. Poängen med att betona förmågan att vara eller göra någonting, snarare än själva varandet eller görandet är att det ger utrymme för individens valfrihet. Det är inte Nussbaums avsikt att säga åt någon hur de ska leva, utan enbart att, i första hand genom statens försyn, ge dem tillgång till verktyg – Nussbaum kallar dem ”förmågor”, vilket ter sig som en omskrivning för ”universella värden” – som gör det möjligt att förverkliga sig själv. Nussbaum erbjuder en tentativ lista över tio centrala förmågor, där bland annat liv, fysisk hälsa, kroppslig integritet, politiskt inflytande och äganderätt ingår.

Nussbaum själv har varit noga med att framhäva just den pluralistiska aspekten. Men nog finns det ett inte obetydligt mått av paternalism, med tanke på att Nussbaum också anser att vi på förhand ska bestämma vilka förmågor som är bra och därmed bör gynnas, i motsats till sådana som är oviktiga eller direkt skadliga. Förmågan att vara grym eller vissla Yankee Doodle Dandy stående på huvudet förtjänar inte vårt stöd, anser hon. Men därmed blir också hennes teori tämligen lik en paternalistisk sorts politik som Nussbaum förmodligen ser sig som motståndare till. Individen står förvisso fri att välja bort de förmågorna den bjuds, men hur skiljer det sig från alla de ekonomiska incitament som stater tar till för att främja vissa be­teenden (låg bokmoms) och avskräcka från andra (hög alkoholskatt)? I praktiken förefaller således Nussbaums program inte helt olikt det som förespråkas av Cass Sunstein och Richard Thaler i den uppmärksammade boken Nudge: Improving Decsisions about Health, Wealth, and Happiness (2008).

Utkommen på originalspråket 2011, föreligger Främja förmågor nu i svensk översättning. Enligt Nussbaum är den tänkt att erbjuda en introduktion till förmågemodellen. Det är inte lätt att veta vem som är den här bokens tilltänkta läsare. Hur många svenskar vill läsa en bok av Martha Nussbaum men behärskar engelska så dåligt att de behöver henne i svensk översättning? Det kan inte vara många, och även denna ringa skara skulle förmodligen vinna på att använda Google translate i stället, för översättningen har många brister.
Det börjar med de två orden i titeln: Creating Capabilities, Främja förmågor. Allitterationer i all ära, men att ”främja” något är inte detsamma som att skapa någonting som tidigare inte fanns. Och ”förmågor”, från originalets capabilities är väl inte direkt fel, men dess vardagliga klang gör valet olämpligt. Kapacitet hade passat bättre, inte minst eftersom ”kapacitetsmodellen” låter långt bättre än det bedrövliga ”förmågemodellen”.

Faktum är att praktiskt taget alla nyckel­begrepp i boken är illa översatta, vilket stör läsningen och dessutom gör det svårare att förstå vad Nussbaum vill ha sagt. Corrosive disadvantage översätts med ”destruktiv brist”, som därmed förlorar känslan av gradvis nedbrytning i det första ledet. Dessutom betyder disadvantage här inte brist, utan nackdel.

Det ska i rättvisans namn erkännas att många av de här termerna redan är etablerade på svenska och att de därmed inte bör lastas just denna översättning. Det förklarar emellertid inte att den engelska förlagan återkommande lyser igenom i den styltiga svenskan. På ett ställe kan man läsa att någonting är en dålig idé av ”prudentiella anledningar”. Det ska naturligtvis vara ”skäl” och ”prudentiell” är över huvud taget inte ett ord. Det låter som Google translate, men är det inte, för skriver man in engelskans ”prudential reasons” där får man ”försiktighetsskäl” – ett långt bättre val. På ett annat ställe i boken tillmäts någonting ett ”intrinsikalt” värde och emellanåt har engelsk kommatering tagits ombord på bekostnad av den svenska.

Även originalet, då det kom ut 2011, hade ett tvivelaktigt värde. Vi har ju redan hört allt det där förut, under många år i mängder av böcker skrivna av Sen, Nussbaum med flera. De flesta som år 2013 inte känner till förmågemodellen har förmodligen bestämt sig för att de inte gitter. Och för den ringa skara som återstår är denna bok fortfarande illa anpassad. Den är för lång och detaljerad för den som vill ha en kort och koncis framställning. Är det det man vill ha bör man hellre vända sig till artikeln ”The Capability Approach” i Stanford Encyclopedia of Philosophy, som finns fritt tillgänglig online. Och den som verkligen vill sätta sig in i modellens filosofiska bevekelsegrunder kommer finna Nussbaums argumentation i den här boken alltför ytlig och skulle få ut mer av samtliga verk som nämndes ovan.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet