Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Ekonomi
Mariana Mazzucato
Entreprenörsstaten
– Så skapade staten smarta telefoner och andra epokgörande innovationer
Karneval | 326 s | Isbn 9789187207549
Recensent: Lars Magnusson
Staten tar risken och riskkapitalisterna vinsten

En stor styrka i Mariana Mazzucatos bok är redovisningen av statens omfattande roll i kunskaps- och innovationsekonomin. Hon ger också ett viktigt bidrag till diskussionen om riskkapitalets vinster är berättigade när det är staten som ofta tar de stora riskerna. Men hon är också ensidig. Om marknaden inte alltid fungerar så gör staten det inte heller.

I sin internationellt mycket uppmärksammade bok Entreprenörsstaten – Så skapade staten smarta telefoner och andra epokgörande innovationer ifrågasätter den italiensk-amerikanska ekonomen Mariana Mazzucato två myter om den globala kapitalismen. För det första att staten haft en begränsad roll i de innovationsprocesser som lett fram till den informations- och kommunikationsteknologiska (IKT) revolution som sveper fram över världen sedan några decennier tillbaka. För det andra att det främst varit privata risk-kapitalister som skapat förutsättningarna för denna revolution. Därmed ifrågasätter hon själva huvudargumentet för deras enorma vinster som i många fall gjort dem superrika, nämligen att de tagit den avgörande risken. Visst har de blivit rikligt belönade! Men om de stått för riskerna, vem kan då betvivla den nytta de gjort för mänskligheten?

Få skulle väl i dag helt förneka statens betydelse för att ha skapat förutsättningar för IKT-revolutionen, liksom för den bioteknik och grön (energi) teknik som håller på att förändra våra liv. Men den vanliga synen är att staten enbart bidragit genom att skapa lämpliga institutioner och ramverk; den har visserligen stått för en del av finansieringen men det har gällt den basala grundforskningen. Men därefter har det privata entreprenörs- och riskkapitalet tagit över och sett till att omsätta grundforskningen till produkter som sedan kunnat lanseras på marknaden.

Men enligt Mazzucato har staten bidragit mycket mera än så – till den grad att hon vill utnämna denna aktör till den verkliga risktagaren. Det är därmed staten som har fungerat som entreprenör i ordets rätta mening. Den har i många fall finansierat innovationskedjan hela vägen från ax till limpa, från grundforskning över produktutveckling och till och med i vissa fall fram till lansering. Till exempel har varje enskild del i Apples storsäljare iPod och iPad skapats i laboratorier, bekostade av skattebetalarna: mikroprocessorn, RAM-minnet, hårdisklagringen, bildskärmstekniken, digital signalbehandling, internet, http, htlm, navigationsystemet, GPS, klickhjulsnavigationen, multipekskärmen och numera också Siri (röststyrning). Apples och Steven Jobs snille har legat i att förena allt detta till väldesignade och marknadsgenombrytande slutprodukter. Men de stora riskerna har tagits av den amerikanska staten. Många projekt har varit tvungna att läggas ned efter stora investeringskostnader som inte lett någonstans.

Samma sak gäller på det biotekniska området. Under årens lopp har det stora statliga NIH (National Instute for Health) i USA bekostat forskning runt hela jordklotet för hundratals miljarder dollar. På det medicinska området i allmänhet och läkemedel i synnerhet har NIH varit den verkligt stora riskkapitalisten. I dagsläget bekostar NIH 50 000 konkurrensutsatta anslag till mer än 325 000 forskare vid 3 000 universitetsinstitutioner och laboratorier världen över. Utan denna forskning som gällt grundforskning, men också i hög grad tillämpning, skulle en huvuddel av nya biomedicinska preparat och läkemedel inte ha sett dagens ljus. På samma sätt hävdar Mazzucato, med en omfattande forskning i ryggen, att den omställning från kol och olja till vind- och solenergi som vi bara börjat se resultatet av – på detta område har Europa och Kina hittills varit mera framgångsrika än USA – inte hade tagit fart alls utan ett stort statligt risktagande.

Men om nu staten är så betydelsefull, vad bidrar då egentligen riskkapitalet till? Enligt Mazzucato hakar det oftast på i slutet av innovationskedjan när de riskfyllda investeringarna redan kommit till stånd. Detta gäller inte minst en rad företag som under de senaste decennierna lanserat grön energi i form av vindkraftturbiner och solpaneler. De summor amerikanska företag som General Electric (vind) och First Solar (sol) pumpat in för att skapa produkter för marknaden är mycket blygsamma i förhållande till de forsknings- och utvecklingskostnader som staten finansierat. Detta gäller även giganten Apple inom IKT-sektorn. Apple liksom många andra liknande företag lägger ut förvånansvärt litet på forskning- och utveckling (FoU). I förhållande till de totala intäkterna spenderar Apple bara 2,8 procent på FoU. Hos Microsoft är motsvarande siffra 13,8 procent, Google 12,8 procent, Sony Ericsson 12,2 procent, Samsung 8,3 procent och Dell 1,1 procent (!). Som synes gäller detta förhållande inte bara amerikanska företag utan också på annat håll. De stora framgångarna för grön teknik i Kina under senare år hade inte kommit till stånd utan gigantiska statliga insatser. Men en av följderna har blivit ett antal supermiljardärer som i dag tillhör världens rikaste.

Det kanske mest intressanta resonemang som Mazzucato för gäller frågan om det verkligen är rimligt att ett ganska fegt riskkapital erhåller gigantiska inkomster av innovationer som finansierats med hjälp av statliga medel. Är det rimligt att på detta sätt socialisera riskerna och privatisera intäkterna? Argumentet för detta sakernas tillstånd brukar vara att det flyter in stora intäkter i form av skatter och arbetstillfällen via de framgångsrika företagens verksamhet. Men frågan är hur stora dessa intäkter är. Det gäller i synnerhet i en tid då många av de största företagen faktiskt betalar allt mindre skatt till det allmänna. Genom de globala värdekedjorna kan de framgångsrikt skatteplanera. Via sina interna räntesnurror kan de se till att överskottet blir så lågt som möjligt i högskatteländerna. De stora immateriella rättigheterna till sina produkter placerar till exempel Apple i lågskattelandet Irland. Företaget har även gynnats av omfattande FoU-finansiering från delstaten Kalifornien, medan ränte- och aktieförtjänsterna läggs i Nevada där bolagsskatten är noll.

Självfallet inser Mazzucato att det kanske är utopiskt att staten som den egentliga risktagande entreprenören skall få tillbaka stora delar av sina gigantiska investeringar. Hon skisserar några tänkbara möjligheter med statliga investeringsbanker och liknande, men framställningen här är ganska tentativ. Att hitta ett system som minimerar den skatteplanering som globaliseringen öppnar för verkar minst sagt inte heller särskilt enkelt.

Den stora styrkan med Mazzucatos bok är den redovisning av fakta och forskning kring statens mycket omfattande roll i den kunskaps- och innovationsekonomi som uppstått under de senaste decennierna. Det kritiskt närgångna granskandet av riskkapitalets i själva verket ganska begränsande risktagande är också ett mycket viktigt bidrag till debatten och en fortsatt forskning. En viktig del i argumentet för att vi skall tolerera den nya klass av superrika som växt fram under senare år är ju att de tagit stora risker. Är det inte så tryter kanske detta argument.

Samtidigt bör det sägas att Mazzucato ibland blir ensidig i sin kritik av riskkapitalet. Självfallet finns det även exempel på hur statlig klåfingrighet för att ”hitta vinnare” lett till stora misslyckanden. Om marknaden inte alltid fungerar så gör inte staten det heller. Det är också litet svårt att se vad användandet av begreppet ”entreprenörstat” leder. Talar hon om stora gigantiska statliga utvecklingsfonder har förstås sådana sina egna problem. Mazzucatos bok ställer utan tvivel en rad viktiga frågor. Men några direkta lösningar hittar vi kanske inte här.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet