Stekta sparvar har flugit in i miljardärers munnar

Vad gör den härskande klassen när den härskar? Frågan ställdes av en marxistisk sociolog vid namn Göran Therborn. Året var 1980. Inom vänstern rasade en debatt om hur arbetarklassen tycktes ha institutionaliserats och uppgått i vad som benämndes »statsapparaten«. Med hjälp av denna befäste den sina strategiska klassintressen i vad som beskrevs som en hotfull, totaliserande process. I diskussionen om statsapparaten fanns en intellektuell beröringspunkt mellan marxistisk vänster och den nyliberala kritik som sedan till exempel skulle hävda att välfärdsstaten bestod av järntrianglar mellan förtroendevalda politiker, organisationer och medborgare som systematiskt använde staten för att tillskansa sig materiella resurser. 

Jag kan inte låta bli att höra denna fråga, vad gör den härskande klassen när den härskar? eka inombords under läsningen av Andreas Cervenkas fantastiska och djupt skrämmande bok, Girig-Sverige – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika. Cervenka är inte Göran Therborn, det är Svenska Dagbladets tidigare ekonomireporter vi talar om. Det borde kanske medföra att det han beskriver får tyngd, och jag hoppas det, för det är svårt att ta in den verklighetsbild som boken innehåller. För något år sedan utkom praktverket Klass i Sverige (red. Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz) denna gång tydligt från vänster. Det var också en skrämmande läsning, som visade att en avgörande klasskillnad i Sverige i dag går mellan de som äger och de som inte äger, mellan de som kan utöva inflytande över sina arbetsförhållanden och de som inte kan det. Klass i Sverige citerade undersökningar gjorda av den storbanken Crédit Suisse och visade att den rikaste hundradelens förmögenhet under perioden 1983 och 1997 ökade med 81 procent, medan den samlade förmögenheten i stället minskade med 129 procent för de 40 fattigaste procenten av den svenska befolkningen. Detta beskrevs med en talande term som skilda världar. Sverige är inte längre en social verklighet, utan två radikalt olika. Det är denna kluvenhet som Cervenka skildrar, utan politiska markörer och med en Hans Roslingsk brutalpedagogisk övertydlighet. I ett land som under sommaren går in i en valrörelse borde denna bok vara dynamit, och man skulle önska att den gavs som present till varje nybakad studentmössa. Ingen generation har så stort behov av att förstå grunderna i denna utveckling än de som blir vuxna nu – barn till en föräldrageneration som åkte rakt upp i en social hiss dragen av den ständigt ökande tillgången på krediter och kapital. 

Under 2020 ökade antalet svenskar med tillgångar på över 250 miljoner kronor med 11 procent – mest i världen efter Kina. Svenska miljardärers samlade förmögenhet växte till 30 procent av BNP – mest efter Ryssland.

Den amerikanske multimiljardären Warren Buffett sade i januari 2011 att han gärna skulle vilja betala mer skatt. Den så kallade Buffett rule, som i varianter diskuterades först av Barack Obama, sedan av François Hollande, och under en period av Magdalena Andersson, rymde principen att den högsta inkomstpercentilen, the one percent, inte skulle kunna betala mindre än cirka 30 procent i skatt för att inte få en lägre skattesats än den stora medelklass som lever på arbete. Sverige är ett land där miljardärbeskattning raskt skulle kunna betala både sjuksköterskelöner och Nato-medlemskap, om nu någon skulle vilja föreslå det – i nuläget driver inget parti förutom Vänsterpartiet aktivt frågan om höjd kapitalbeskattning. Vad Cervenka visar i sin blodiga triller är i grunden tre saker: 1) de rika i Sverige har blivit väldigt mycket rikare. 2) De har också blivit många fler. 3) De har på olika sätt understötts av historiskt sett enorma vinster på diverse kapitalmarknader, men också av politiska beslut som gått ut på att betrakta inkomster av kapital som viktigare än inkomster av arbete och därmed tagit bort regleringar och skattebördor på dessa inkomster. Somliga i beslutande ställning – Cervenka pekar inte bara på ägaren av Samhällsbyggnadsbolaget Ilja Batljan (socialdemokrat, före detta kommunalråd i Nynäshamn) utan också på Riksbankschefen Stefan Ingves – har gjort sig omfattande förmögenheter på att driva beslut som direkt gynnat dem själva. 

Vad gör den härskande klassen när den härskar? Svar: den skyddar sina intressen genom att skapa ett politiskt system som tillåter reproduktion av finansiellt och socialt kapital. 

Vi tar det i tur och ordning.

De rika i Sverige har blivit rikare. Under 2020 ökade antalet svenskar med tillgångar på över 250 miljoner kronor med 11 procent – mest i världen efter Kina. Svenska miljardärers samlade förmögenhet växte till 30 procent av BNP – mest efter Ryssland. Samtidigt steg bostadspriserna i flera svenska regioner med upp till trettio procent, och mellan 1995 och 2021 steg priset på villor i Sverige med 435 procent. Cervenka menar att den sammanlagda penningmängden i Sverige ökade från 749 miljarder kronor år 1995 till 4 784 miljarder kronor år 2021, bland annat på grund av coronastöden. Detta är den största ökning i penningmängd som observerats sedan börskraschen 1929 och förklaras till övervägande del av prisökningen på aktier och fastigheter. 

Riksbanken har enligt Cervenka möjliggjort en historisk bubbla genom att trycka pengar. Detta har man gjort genom något som kallas centralbanksmedel och som är ett slags digital valuta som centralbanker håller sig med för att slippa hålla likviditeter eller guld. År 2004 trädde den så kallade lagen om säkerställda obligationer i kraft och innebar att Riksbanken faktiskt kunde skapa pengar genom att köpa värdepapper med digital valuta. Genom detta har man möjliggjort att svenska banker kan låna ut mer pengar än de de facto har i tillgångar och gynnat en enorm expansion i bolån. Cervenka påpekar det anmärkningsvärda här i att marknadens samlade aktörer glömde 90-talskrisen och följderna av att slopa utlåningstaket i samband med avregleringen av kreditmarknaden.

För den som är intresserad av samspelet mellan ekonomisk idéutveckling och kapitalistisk formering finns det en del att fundera över. Det är ett tämligen okänt faktum att bostadspriser inte räknas in i konsumentprisindex och därför inte heller tas med i den internationella beräkningen av inflationen (som räknas på en tänkt varukorg av nödvändigheter). Detta är en nationalekonomisk, statistisk artefakt och konvention vars rimlighet kan ifrågasättas när ekonomer som exempelvis Daniel Waldenström för Sverige kan visa att den så kallade tillgångsinflationen, det vill säga reella prisökningar i ekonomin inklusive bostäder, under de sista tjugo åren varit cirka 30 procent. På bostäder handlar det om prisökningar med 400 procent. Som jämförelse talar tidningarna dagligen nu om en inflation på cirka 6 procent och prisökningar på dagligvaror som kaffe med 30 procent. Kaffet dricker vi upp, lägenheten sparar vi. Följaktligen måste den logiska slutsatsen bli att tillgångsinflationen gjort oss urbana medelklassvenskar mycket rikare. Milton Friedman är död och sannolikt tänkte han sig inte att världens bostadsmarknader skulle ge upphov till jättelika inflationsbubblor. Men tillgångsinflationen påminner oss om vad den franske ekonomen Thomas Piketty beskriver som fiktiva värden. I motsats till vad vi faktiskt behöver för att föda och skydda oss består de av värden som teoretiskt sett kan gå upp i rök när som helst och som i någon mening därför inte kan göra oss rika; snarare skapar de ett slags artificialitet till den ekonomi som vi accepterar att se som grunden för vårt samhälle. 

De rika i Sverige har blivit fler. Finansmarknaderna har alltid levt på ett slags framtidslöfte. Det är en del av en i dag accepterad kollektiv psykologi, en föreställning om en ständig växtprocess som i vår kultur naturaliserats. Belåning och skuldsättning har tillåtit en form av konsumtion som i sig var fullständigt okänd för tidigare generationer av svenskar. Vi har vant oss vid att betrakta en grotesk konsumtionsnivå som standard – och som Cervenka påpekar bygger detta upp ett klasshat och en social symbolik som är raka motsatsen till alla former av samhällelig solidaritet.

Under den tid som finanskapitalet växt har svenskar tillsammans med irländare och danskar blivit världens mest skuldsatta folk. Det finns andra länder vilkas befolkningar är djupt skuldsatta om man räknar skuldsättning per capita, exempelvis Libanon; dessa brukar vi betrakta som bankrutta men med samma logik som den som vi använder för att betrakta våra hushållsskulder är ju Libanons befolkning ägare av en enorm kollektiv tillgång i statsskulden. 

Samtidigt som vi svenskar gemensamt, fast var och en för sig, blir djupt skuldsatta leder samma skuldsättning till att en liten grupp – fastighetsmäklare, finansbolagsägare, riskkapitalister – blir extremt rika, eftersom de lever på avgifterna för varje individuell transaktion, det vill säga vår skuldsättning. Tillsammans med förmögenheter från välfärdsbolagen och från it-bolag som Spotify utgör dessa människor den grupp av nya miljardärer som uppstår under perioden 2006–2021 och som gör Sverige världsunikt. Många av dessa är inte skrivna i Sverige, men för dem som faktiskt är det har Sverige blivit ett skatteparadis på grund av de så kallade 3:2 reglerna, den låga beskattningen på ISK-konton, och den kumulativa effekten av att ta bort förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatt (vilket inget annat land gjort). Cervenka är noga med att påpeka att dessa förmögenheter inte följer börsvärdet och inte bör betraktas som lön för produktiva kapitalinvesteringar eller entreprenörskap. Stekta sparvar har flugit in i dessa miljardärers munnar – det är en av de viktigaste slutsatserna i Girig-Sverige. 

Hur vet man vem som är rik i en tid när kapitalet har fötter? Det är svårt. Samtidigt som en ny ojämlikhetsforskning tagit fart har också exempelvis Financial Times, Forbes och Crédit Suisse börjat göra nya sammanställningar av världens förmögenheter, baserat på uppgifter om lagliga tillgångar. Cervenka använder dessa, och nämner inte det journalistiska grävarbete som ledde till de så kallade Panama papers, som flera svenskar faktiskt förekom i (åtminstone en är folkvald politiker). Vad dessa uppgifter visar är en »miljardärsexplosion«. År 2021 fanns enligt Cervenkas egen beräkning 81 individer i Sverige med tillgångar på mer än en miljard dollar. Dessa äger mer än 49 procent av svensk BNP. Detta placerar Sverige i en liga bestående av platser som vi vanligtvis inte jämför oss med: Monaco, St. Kitts and Nevis, Liechtenstein, Guernsey och Hongkong, och man får jämföra siffran åtta dollarmiljardärer per miljon invånare med Norges litet mer blygsamma 2. Det är inte en procent av befolkningen som är problemet, det är 0, 05 promille. 

Sverige står, som Cervenka visar, inte på något sätt utanför dessa tendenser, tvärtom är vi ledande i en ganska skamlig liga.

Rentiärerna har kommit tillbaka. Cervenkas bok är inte akademisk och vinner poänger med sin tillgänglighet. Samtidigt måste man sluta sig till att detta är den största förmögenhetsöverföring som någonsin skett i svensk ekonomisk historia, och att de 0, 05 promille står för en strukturell förändring som vi inte vet vad den betyder. Välfärdsstatens landvinningar under 1900-talet framstår som en historisk blip – en tidsspecifik parentes. Piketty har precis på engelska publicerat boken A Brief History of Equality. Den driver återigen tesen att finanskapitalet är en segverkande struktur, en longue durée, där världens eliter över tid genom egendom och arv och skattefrihet befäster inkomstskillnader och även säkrar ett slags eget rum långt borta från nationella välfärdsstaters klåfingrighet. Piketty befäster den amerikanska ekonomhistorikern Vanessa Ogles tes om »archipelago capitalism« – världens rikaste familjer och multinationella företag har, menar Ogle, byggt ett slags global arkipelag genom att systematiskt utnyttja skatteparadis och holding bolag. Detta är, hävdar Ogle, en rest från en äldre imperieordning som slogs sönder av första världskriget. 

Den brittiske sociologen Mike Savage driver också samma tes i The Return of Inequality – Social change and the Weight of the Past (2021). Ojämlikheten i västvärlden är å ena sidan ny, och fick en markant skjuts av finanskrisen 2008, men samtidigt är den historiskt välbekant. Will Davies skriver i sin recension av Savage i London Review of Books (juni 2022) att finanskrisen blev det tydliga exemplet på återkomsten av rentier capitalism – ett ekonomiskt system som privilegierar dem som äger och lever på att låna ut sitt kapital. Rentier capitalism är en ekonomisk ordning som bygger på extrem strukturell ojämlikhet – Savage jämför dagens ekonomiska skillnader i Storbritannien med den edwardianska tiden. Sverige står, som Cervenka visar, inte på något sätt utanför dessa tendenser, tvärtom är vi ledande i en ganska skamlig liga.