Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Historia
Ulf Beijbom
Utvandrarna och den stora depressionen
Svenskamerikaner i trettiotalets malström
Carlsson | 311 s | Isbn 9789173314800
Recensent: Ann-Sofie Ohlander
Stereotypa berättelser om emigranter till USA

Ulf Beijboms bok om svensk­amerikaner under depressionen bygger alltför okritiskt på intervjuer gjorda långt efteråt. Berättelserna tycks följa en mall om uppgång, fall och återupprättelse och kvinnors röster är marginaliserade.

På 1950-talet kom svenskamerikaner ofta på besök till Ljuder socken, där jag växte upp som barn. Kyrkan var ett självklart mål för dem. Där fanns släktingarnas gravar på kyrkogården, och kyrkan var den byggnad som med säkerhet såg likadan ut som förr i tiden. Besökarna kom ofta in i prästgården, där vi bodde. I samtalen med min far uttryckte de förundran över hur bra folk hade det i Sverige. De välskötta bondgårdarna, det blomstrande glasbruket i Skruv - hur kunde allt se så välmående ut? Var inte Sverige det land av nöd och fattigdom som de fått höra om, det land som deras förfäder tvingats lämna för sin försörjning? I kommentarerna insmög sig ibland inte bara förundran, utan också en ton av besvikelse, ja, nästan missunnsamhet. Så bra borde det väl inte vara i Sverige, det fattiga ursprungslandet!

Men i själva verket hade bilden av de båda länderna, Sverige och USA, börjat revideras redan tidigare. USA drabbades hårt av depressionen på 1930-talet. Amerika var inte längre drömlandet, där man kunde få en säker försörjning, frikostigt dela med sig åt släktingarna hemma och komma tillbaka med ett kapital.

Utvandringen från Sverige var den tredje största i Europa i förhållande till folkmängden. Sveriges befolkning var tre och en halv miljoner år 1850. Under de följande 75 åren utvandrade 1,2 miljoner till Amerika, 450 000 av dem kvinnor. Tvåhundratusen återinvandrade så småningom till Sverige, fler män än kvinnor. Under samma period sjönk både äktenskapsfrekvensen och nativiteten i Sverige. Men trots detta växte den svenska befolkningen till över 5 miljoner på 1920-talet. Spädbarnsdödligheten föll kraftigt och samtidigt ökade medellivslängden. Sverige var inte längre ett fattigland, även om 1930-talets kris blev svår nog också här.

Svenskamerikanernas förhållanden och öden under depressionen i Amerika är ämnet för en nyutkommen bok av Ulf Beijbom med titeln Utvandrarna och den stora depressionen. Svenskamerikaner i trettiotalets malström. Beijbom disputerade 1971 på en avhandling om svenska immigranter i Chicago. Alltsedan dess har han ägnat sig åt den stora utvandringen och dess historia i sin egenskap av föreståndare för Svenska emigrantinstitutet i Växjö.

Boken inleds med ett allmänt hållet avsnitt om depressionen och dess verkningar i USA. Därefter tar Beijbom upp invandringen till Amerika, och då naturligtvis särskilt den svenska. Det sista stora svenska utvandringsåret var 1923. Året därpå kom den första amerikanska kvotlagstiftningen, men den påverkade egentligen inte svenskarnas möjligheter att utvandra. På 1930-talet vändes vandringsströmmen - återinvandringen till Sverige översteg rejält utvandringen till USA. Ett rekordår var 1932, då 474 utvandrade till USA medan 5 654 återvände till Sverige. Omsvängningen kan också avläsas i hemskickade postanvisningar. Summan sjönk från 12,5 miljoner under ”de goda tiderna” till 7,5 miljoner under 1932. Ändå mycket, kan man tycka. En del medel skickades också i motsatt riktning.

Svensk-etniska institutioner som kyrkor och föreningar bedrev ett omfattande hjälparbete under depressionsåren. Störst var hjälpen från de kyrkliga samfunden, medan andra organisationer pressades av de dåliga tiderna och förlorade medlemmar. En viktig institution var tidningen Svenska Amerikanaren. Under depressionen drabbades den av politisk vacklan från republikansk lojalitet mot Hoover till motvillig beundran för Roosevelts insatser under The New Deal. Nyhetsrapporteringen i tidningen ger information om den stigande arbetslöshetens, nödhjälpsprojektens och bankkraschernas inverkan på svenskamerikanerna. Självmord blev vanligare och nyheten om dem refererades utförligt. En insändarspalt ger information om enskilda öden. Här kommer slitningar i lojaliteten mellan USA och Sverige fram. Det tog emot att tala om för anförvanter och vänner i Sverige hur svårt det nu var i Amerika. Av allt att döma avtog brevskrivandet hem.

Svenska Amerikanaren erbjuder ett värdefullt och rikhaltigt samtida källmaterial. Ett annat centralt samtida källmaterial används i boken: bevarade Amerikabrev. Dessa tar Beijbom upp i ett kapitel i bokens slut. Men den informationskälla han tillmäter mest tyngd och grundar bokens huvuddel på är de intervjuer journalisten Lennart Setterdahl på emigrantinstitutets uppdrag gjorde åren 1975-92, de flesta utförda i USA, några i Sverige. Beijbom värderar detta källmaterial framför alla andra: ”Amerikabreven, dagboken eller levnadsskildringen saknar dock den fräschör och personliga närhet som en berättares röst förmedlar, dessutom saknas intervjuarens förtydligande frågor och kompletterande upplysningar.”

Men här bortser faktiskt Beijbom från ett av källkritikens elementa: närhetskriteriet. Närhet i såväl tid som skeende ger högt källvärde. Tillförlitligheten minskar med tidsavståndet. Amerikabrev och dagböcker är förstahandskällor, vars uppgifter måste prioriteras framför senare material. Beijbom visar viss medvetenhet om detta i kapitlet om Amerikabreven, men klagar samtidigt över att brevens värde oftast ”begränsas av pennans förmåga och skrivarens öppenhet”- resultatet kan påminna om ”en torso”. Han menar dock, att enstaka brev kan vara bättre: ”då lyfts brevet av en verbal begåvning som vill skriva av sig. Sådana av emigrationsforskaren välsignade epistlar har dessvärre visat sig tillhöra rariteterna.” En av de brevskrivare som citeras karakteriserar Beijbom som ”valhänt”. Men om forskaren inte respekterar källmaterialet och dess producenter för vad de är, missar han/hon ju, att det använda språket ger en information i sig. Den berättar om vilka uttryckssätt som var möjliga, naturliga, kanske rentav normerande. Rimligtvis meddelade man sig inte bara på det sätt man kunde, utan på det sätt man önskade och såg som korrekt.

De långt senare utförda intervjuerna måste bedömas med försiktighet. Beijbom markerar förvisso att tidsavståndet minskar tillförlitligheten hos intervjuerna. Men av denna insikt märks föga i hans fortsatta hantering av dem. Upplysningar om omständigheterna vid deras tillkomst saknas, fastän dessa naturligtvis har en avgörande betydelse för materialets användbarhet. Hur har de gått till? Man blir undrande när Beijbom menar, att det finns minnesbilder som måste ”stimuleras fram” av intervjuaren, medan ”skrivaren satt ju där utlämnad åt den egna förmågan”. Opåverkad av en intervjuare får man väl tillägga.

Ingen information ges heller om hur urvalet av intervjupersoner gjorts. En inte alltför djärv gissning är att de som framträtt varit åtminstone förhållandevis framgångsrika. Att de identifierar sig själva som svenskamerikaner verkar också rimligt - en identifikation som knappast kan vara primär för alla svenskättlingar i Amerika. Det finns inte heller någon reflektion över hur de intervjuades framställning har påverkats av att intervjuaren var från Sverige. Kanske hade en amerikansk intervjuare fått andra svar?

Huvuddelen av boken vilar ändå just på intervjuerna från 1970-talet och framåt. Miljöerna varierar. Staden dominerar, men landsbygden är också företrädd, liksom arbetsvandringar och tågluffning ända till Kalifornien. Det är en till en början spännande läsning. De intervjuades skildringar av fruktlöst arbetssökande, bankkrascher, vräkningar, hunger, alkoholism och förnedring har samtidigt för det mesta också en hjälteklang. Huvudpersonerna, flertalet män, har varit flitiga, arbetsamma, skött sig, men har också varit finurliga, påhittiga, i nödfall ohederliga. De har stått på sig i konflikter, de har givit igen eller i varje fall inte givit upp när de blivit avskedade, förödmjukade och lurade. I slutänden har de klarat sig väl.

Men så småningom tycker jag att jag läser samma intervju om och om igen. Historien är densamma, fastän den utspelar sig i olika miljöer, och fastän kapitlen är uppdelade på olika teman och rubriker. Man möter en hjälteberättelse med uppgång, fall och slutlig återupprättelse och med väl igenkännbara ingredienser. Beijbom själv tycks lägga märke till denna stereotyp i sin slutkommentar men reflekterar inte över den. Det är en intressant fråga i sig hur den kulturella normen för svenskamerikanens berättelse om sig själv såg ut. Vill man försöka komma åt användbarheten i de upplysningar som ges är den naturligtvis nödvändig att diskutera.

Också de olika kapitlens utformning är konform. Efter en kort inledning återger de långa citat från intervjumaterialet. Få eller inga sammanfattande kommentarer eller analyser förekommer. Först i slutkapitlet finns några reflektioner.

Beijboms förhållande till de kvinnliga utvandrarna kräver en särskild kommentar. Han visar en ambition att ”ha med” dem, och framhåller inledningsvis i boken ett par betydande kvinnor bland svenskamerikanerna. De intervjuer med kvinnor som citeras är långt färre än männens, men kvinnorna nämns ofta i männens intervjuer och de ägnas också ett särskilt kapitel. De hade en annan arbetsmarknad än männen och drabbades därmed inte av arbetslösheten på samma sätt. Ofta blev de ensamma familjens försörjare. De var hembiträden, städerskor, servitriser, sömmerskor och tog emot matgäster och inackorderingar. För männen var detta attraktivt, hävdar Beijbom: ”hon blev verkligen värd att ty sig till också utan sexuella avsikter.” Pengar och sex? Det framstår som djupt kränkande att Beijbom utan vidare tillvitar 1930-talets svenskamerikanska män en sådan kvinnosyn. En ytterligare pinsamhet blir det när Beijbom beklagar, att det tyvärr inte är möjligt att få veta hur svenskamerikanerna röstade politiskt - ”72 % av de svenskfödda männen över 21 var naturaliserade medborgare 1930”. Men kvinnorna? Allmän rösträtt infördes ju i USA år 1920.

Om Amerikabreven säger Beijbom att deras värde ofta begränsas av ”pennans förmåga”. Men hur är det med hans egen penna? Texten flödar av epitet, för det mesta opåkallade och ofta mindre lyckade. Så beskrivs depressionens verkningar på följande sätt: ”Plötsligt började luften pysa ut ur möjligheternas färggranna ballonger, optimismen körde huvudet mot stängda dörrar och det omtalade utbudet hade strandat på arbetslösheten eller rent av ett fall i rännstenen.” Depressionen karakteriseras inte bara som ”malström”, ”mara”, ”drake”, ”ginnungagap”, ”fimbulvinter”, ”glödande inferno”, ”skärseld”, ”grottekvarn” och ”eklut” som invandraren ”sjuder i”. Det talas också om dess ”avlövade verklighet”, ”våta filt” och något som ”Dante skulle ha nickat igenkännande mot”. ”60 farmarår på sin solbrända nacke”, har en man, medan en annan har sinnet råbarkat och ”nacken rödbränd”. En son har ”faderns besvikelse som pilar i ryggen”. En brevskrivare doppar pennan ”i bitterhetens bläck”. En guldsmed har ”förtroendeingivande blåklintsögon”, medan ”själsärren lyser blodröda” på en annan.

Nybildningar som ”högtrycksbastant optimism” tillför ingenting. och vill man nu använda latinska uttryck går det bra att slå upp dem i lexikon i stället för att åstadkomma horrören ”annus terribilus”.

Ja, det är valhänt, ibland löjeväckande, och drar tyvärr ned texten som helhet. Allvarligare är dock de källkritiska brister som får konsekvenser för den vetenskapliga hanteringen av stora delar av det använda källmaterialet. Amerikabrevet är ofta en ”torso”, skriver Beijbom i klagande ton. Uttrycket passar nog bättre in på hans egen undersökning, ofullgången och oreflekterad. Men ämnet är viktigt. De svenska invandrarnas historia under den stora depressionen förtjänar en fullödig vetenskaplig undersökning.

Ann-Sofie Ohlander är professor emeritus i historia vid Örebro universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet