Föregående

nummer

Tisdag 24 oktober 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Konstarterna & medier
Jonas Ellerström
Under tidens yta
En annorlunda svensk poesihistoria
Ellerströms | 220 s | Isbn 9789172473645
Recensent: Ingemar Algulin
Stimulerande och originella sätt att skriva litteraturhistoria

Den svenska litterära kanon utmanas på ett fruktbart sätt i dessa böcker. Torbjörn Säfve ställer i sin ohämmat subjektiva bok fritänkandet i centrum för urvalet. Resultatet har blivit en enastående unik bok, en explosion av lärdom och energi. Jonas Ellerström lyfter fram poeter som inte fångats upp av litteraturhistorien och får oss att fråga hur vi egentligen förvaltar vårt lyriska arv. Oväntade rikedomar döljer sig bakom nationalmonumenten. Båda böckerna åstadkommer vissa jordskalv i det litteraturhistoriska landskapet.

Litteraturhistorieskrivningen följer en viss praxis, som numera utvecklats till en relativt fast kodex, präglad av skönlitterär fokusering, litterära personhierarkier, epokbildningar, rörelser, idé- och stilriktningar etcetera. Den konstnärliga litteraturen har alltmer slagit ut andra former av litteratur som den religiösa, den juridiska, den politiska, den vetenskapliga, reportaget och annan medial prosa, och med detta har en stark tonvikt på de estetiska värdena kommit att dominera över andra aspekter. En ganska hårdhänt gallring av författare sker ständigt, och följden blir att ett mer eller mindre permanent A-lag befinns värdigt att platsa i rankingsystemet. För att ge pedagogisk struktur och stadga åt framställningen utarbetas en överbyggnad av mer eller mindre skenbara epokbegrepp, av riktningsdominanter, typ ”realismen”, eller fantasilösa decenniebeteckningar, typ ”åttital” och ”nittital”.

När det nu utkommer två verk, som syftar till en ”alternativ” respektive ”annorlunda” litteraturhistoria, tyder det på att det finns ett behov av att ge nya och fräscha aspekter på hur man kan framställa den svenska litteraturen, dess bredd och utveckling. Ett alternativt tillvägagångssätt är att finna infallsvinklar, som avviker från den konstnärliga dominant som styr urval och analysmetoder. Kvinnornas litteraturhistoria i slutet av 1900-talet var en sådan perspektivförskjutning med dess tonvikt på feminism.

När Torbjörn Säfve nu föresatt sig att skriva en alternativ litteraturöversikt, är det fritänkande han valt till fond och ledmotiv. Vad är då fritänkande? Normalt sett brukar väl termen användas i religiösa sammanhang som en opposition mot kyrklig auktoritet och dogmatism. Men inget hindrar naturligtvis att man låter begreppet utvidgas och stå för andra aspekter. Säfve definierar inte termen – det vore kanske en punktering av dess innebörd – utan låter den täcka ett tämligen brett och fritt register. Trots allt saknar man nog ett klargörande förord, som kunnat ge ett fastare grepp om planläggning och styrkurs, liksom ett person- och verkregister, som kunnat underlätta orienteringen i det tumultuariska myller av diktare och deras arbeten som presenteras, i synnerhet om man vill gå tillbaka i den 439-sidiga texten.

Men en linje är tydlig i hans fritänkande strategi: han syftar till att följa den litteratur som är oppositionell mot Makten, den eviga politiska, kyrkliga och intellektuella makten, den som på ett eller annat sätt är ett hinder för folkets naturliga livsföring och livsglädje. Det finns en klar anarkistisk inriktning i hans frihetssyn, men också en insikt att friheten, när den en gång förvärvats, lätt slår över i sin motsats. Tvetydigheten i frihetens dialektik blir ofta iakttagen. Den stora bibelöversättningen 1543, som inleder framställningen, tillkom för att bibeln skulle kunna läsas fritt på svenska, men den protestantiska reformationen ledde till att folket tuktades till en ny andlig och social ofrihet. Folkhemmets alltmer totalitära prägel under efterkrigstiden, röntgengenomlyst av Vilhelm Moberg och många andra författare, blir ett framskymtande ledmotiv i skildringen av dessa år. Över huvud taget verkar fritänkandet vara en mångskiftande verksamhet, där folkets/ individens rätt och rättigheter värnas med visir och ständigt framstötande lansar.

Det vilar snarast något karnevaliskt, något av Rabelais och Bakhtin – inte för intet har just förlaget Karneval gett ut boken i ett ståtligt band – över Säfves presentation av en annan, ofta okänd strömfåra av vitalt uppror och motståndsrörelse, rabulism och insurgens i svensk litteratur. Inte minst de äldre avsnitten fullkomligt vimlar av okända författarnamn och verk på sidorna. Det nya och avvikande manifesteras med triumfartad tyngd och frisinnad flykt och gör läsningen till en stimulerande kunskapsresa utöver det vanliga. I och för sig kan man naturligtvis hävda att all betydande litteratur på ett eller annat sätt skjuter upp ur någon form av motstånds- och frihetsvilja, ur en strävan att komma bakom det sterila konventionstänkandet och Säfve har också en mycket fin känsla för att även mer exklusiva diktare än de robusta barrikadhjältarna (typ Strindberg, Moberg, Artur Lundkvist) har gnistor av fritänkeri i ryggmärgen – som exempel kan nämnas Ola Hansson, Hjalmar Söderberg, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och andra.

Ändå är det kanske inte denna perspektivförskjutning mot en socialt involverad litteratur som är det mest häpnadsväckande med boken. Det är dess uppläggning! Den är nämligen annalistiskt disponerad.Den börjar som sagt med år 1543, bibelöversättningens år, och går sedan kronologiskt, i förkrossande marschtakt, vidare, år för år, fram till 2012, alltså 470 år som vart och ett ägnas ett kortare eller längre avsnitt. (Endast 2010 lämnas utan text; det är ”Tomhetens år”.) Historisk annalistik hör långt svunna tider till, och pedagogiskt sett är den nog inte helt rekommendabel. Men det är lätt att se vad Säfve vunnit med sin metod. Där den konventionella och pedagogiska litteraturhistorien vistas i ett ganska abstrakt luftlager, där det historiska flödet organiseras efter systematiserande lagar, fångar Säfves annaler upp det direkta dynamiska skeendet i all dess ostrukturerade turbulens. En viss sovring har naturligtvis varit nödvändig, men det finns hela tiden närliv och virvelrörelser i den långa mångårskrönikan, där den rör sig på historiens allra fastaste mark och gräsrotsnivå. Olika verk av en författare presenteras i sitt tidssammanhang, inte som en fortlöpande individuell katalog med en lång rad titlar utan känsla för deras historiska plats. Läsreceptionen fokuseras genomgående, ibland med överraskande påståenden som nog krävt stöd i källhänvisningar. Den folkliga litteraturen har sin givna plats i dessa fritänkandets vänsterannaler, så till exempel de fantastiska ordspråk som Säfve älskat att krydda sin framställning med – liksom ett skikt av en frispråkig erotisk livsglädje.

Hela berättelsen präglas av ett litterärt framställningssätt, med en språkenergi som gör boken till en subjektiv, frodig, mustigt sjudande krönika. Varje årsavsnitt har försetts med en fantasifull rubrik, till exempel ”Den vita gentianans år”, ”Kvinnliga erotikens år”, ”Inifrånrevoltens år”, inte alltid så lätt att gissa. Historien själv och kulturhistorien spelar en viktig roll i de forsande virvlarna, det är som om litteraturen hela tiden skjuter upp ur en samtidsmylla, fylld av politik, krig, religion, emigration och intellektuella trätor. Begreppet ”litteraturhistoria” får i långa stycken en ny innebörd: ”litteraturen i historien”!

Det är som nämnts framför allt i de äldre avsnitten som den explosiva vitaliteten i skildringen verkligen blomstrar. 1900-talets vidgade litteraturutbud bereder större svårigheter, och utelämningarna blir talrikare och mer iögonfallande, urvalet subjektivt och ibland outgrundligt. I och med 2000-talet glesnar selektionen betydligt, och Säfve tar själv till orda för att fylla dessa litteraturår med obändig och vildsint polemisk text i bästa fritänkaranda. Det är ett förkrossande omdöme han ger av vår samtida litteratur: ”Nutida svenska litteraturen är rena svältkosten på grund av profitmaximeringens kontrollorgan (massmediala åsiktsformationer).” Det är väl formulerat. Samtidigt tycks Säfve, genom att låta sin alternativa litteraturhistoria utmynna i ett tal i egen sak, vilja demonstrera att de totalitära dragen i våra dagars skendemokratiska samhälle med dess hårt styrda, ensidiga och rentav fanatiska ideologibildningar är gefundenes fressen för en sant frisinnad fritänkare.

Fritänkarna är en enastående unik bok, en häpnadsväckande explosion av voluminös lärdom och mental energi, byggd på en outsläcklig läsaptit och en otrolig arbetsinsats. Skam den som tycker illa om dess ohämmade subjektivitet, det här är en litterär kunskapskälla som sprungit fram ur polemisk kraft, kärleksfull litteraturglädje och ett starkt mänskligt engagemang.

Jonas Ellerströms poesihistoria har en annan infallsvinkel. Han kallar den försiktigtvis ”annorlunda”, och den målsättning han anger i ett distinkt och sympatiskt förord är att lyfta fram poeter, som hamnat vid sidan av den historiska kodexen, som inte uppfångats av litteraturhistoriens glesa nät. Hans perspektiv är det vedertaget estetiska, och hans genomgång av ett sjuttiotal kända eller okända diktare blir till stor del en konstnärligt sagolik vandring i en poetisk undervegetation, som kommer många lyriska växter att skjuta i höjden och som ställer seriösa frågor om vårt poetiska kvalitetstänkande.

Uppläggningen är också här mycket originell. Diktarna presenteras i kronologisk ordning med en kortessä plus ett diktexempel, men på sidornas nedre marginal har Ellerström gjort en tidsmässigt löpande rad av de viktigaste lyrikhändelserna år från år från 1900 till 1999: betydelsefulla debuter, lyriska tidskrifter, översättningsvolymer, lyriska nobelpris med mera. På det viset serverar han både den traditionella poesihistoriens galjonsfigurer – i klädsamt underordnad position – och de mer obemärkta och obeaktade på upphöjd plats i fokus, låt vara att man i fråga om senare decennier kan undra vad som motiverat att några diktare hamnat – i det här fallet – under strecket, inte över, eller vice versa. Det lyriska tärningskastet verkar inte heller här ha undgått slumpen. Som hos Säfve är emellertid tendensen klart demokratiserande och undviker till stor del den successiva smygelitism som åstadkommes av lyrikkritik, försäljningssiffror, fortlöpande uppmärksamhet genom analysböcker och essäer samt slutligen genom litteraturhistoriens brutala gallringsprinciper.

Över strecket finner man nu visserligen välkända namn som till exempel Ebba Lindqvist, Ella Hillbäck, Mirjam Tuominen, Folke Dahlberg och, överraskande, Werner Aspenström, men huvudparten består av mindre kända eller totalt bortglömda poeter, som Jane Gernandt-Claine, Inez Lennartsson, Bengt-Åke Sandström, Björn Svante Nordenborg, Kenneth Engström och många fler. Urvalet är tilltalande personligt och speglar till största delen utvecklingen under 1900-talets senare decennier alltifrån 1940-talet, då lyrikutgivningen ju växte lavinartat och skapade en konkurrenssituation, där utslagningen med nödvändighet måste bli kraftig. Här får man nu många överrumplande erinringar i fråga om lyriska löften, som glidit ur minne och översikter. I sin tur kommer dessa att påminna om andra, här inte medtagna poeter, som man en gång i sin ungdom läst med poesiälskarens vördnad. I synnerhet 1940- och 1950-talet hade ett rikt, kanske överrikt, poesiutbud: vem minns inte Lars Forssells definition av ”50-talet”: att det bestod av ett femtiotal poeter! Poesiproduktionen i Sverige var anmärkningsvärt stor under förra århundradet, men absorptionsförmågan på sikt dessvärre begränsad. Kulturlivets djungellagar kan ofta tyckas orättvisa i all sin obeveklighet.

Nu är det med en sann lyrikkännares stora reverens Ellerström närmat sig dessa diktare, med respekt och nyfikenhet, estetisk slagruta och litterär ömsinthet. Det är en sann njutning att läsa hans korta uppsatser. Imponerande är också hur ofta han i sina kommentarer hinner extrahera olika principiella aspekter på urvalsförfarandet, till exempel hur huvudstaden dominerar på det övriga landets bekostnad, och numera även på den finlandssvenskas bekostnad. Kvinnliga lyriker har varit handikappade i gallringsprocessen, vilket indirekt framkommer av Ellerströms urval: av 68 presenterade poeter är 33 kvinnor, nästan precis hälften. Publicering på de stora Stockholmsförlagen spelar en viktig roll, liksom debutrecensionerna (som bekant är den andra boken i karriären ofta en akilleshäl). Diktare med endast en eller två diktsamlingar i bagaget blir oftast ratade i eftervärldens ögon, alla är inte en Erik Lindegren eller en Ragnar Thoursie som tidigt blev etablerade på en smal produktion av samlingar.

Att Ellerström stannar 1999, motiverar han övertygande med att ingen riktig kanon hunnit utvecklas för den senaste tiden (som ju alltid är något av en litteraturhistorikers mardröm, eftersom många namn ligger i smältdegeln och väntar på den litterära domens dag). Men det är lätt att hålla med honom att de senaste åren erbjuder särskilda svårigheter: få om ens några namn har framträtt som poetiska auktoriteter av den självlysande kaliber som Hjalmar Gullberg, Harry Martinson, Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf hade på 1930-talet, Erik Lindegren och Karl Vennberg under 1940-talet, Lars Forssell, Bo Setterlind, Folke Isaksson och något senare Tomas Tranströmer under 1950-talet. Den unga poesin i dag har närmast fått karaktär av att vara en månghövdad kollektiv aktivitet, omhuldad av en liten krets, men tämligen osynlig och omärkbar och ansiktslös i samhällets massmediala virvlar.

En viktig punkt i sammanhanget är den av 1700-talet lanserade originalitetsprincipen, som ju innebar att en betydande diktare ska vara originell och innovativ och ha ett personligt tonläge. Det är dessa diktare som kommer att utgöra etablissemanget i litteraturens historia. Vad Ellerströms urval och texter ställer en inför är frågan om inte imitatörerna, de som fullföljer en individuellt utvecklad tradition och kanske fulländar den och visar på dess olika möjligheter och inre expansionsförmåga, kan ha lika stort värde från mänsklig och konstnärlig synpunkt. All dikt står på ofri grund till slut. Vi diktare lever alltid på varandra, som Aspenström uttryckte saken.

Som exempel på dessa synpunkter kan nämnas Åsa Wohlin, som 1957 debuterade med samlingen Strofer från en sovstad i vad som var många poesiaspiranters första trevande steg ut på parnassen: Bonniers Lilla lyrikserie. 1965 utkom en andra samling, Mellan ja och nej, och Ellerström kommenterar fint: ”… på samma sätt som hennes debut verkar ligga ett halvt steg före sin tid är den andra boken till tonfall och teknik redan inne i 70-talet. Men fler diktsamlingar blev det inte, två kort ligger på bordet och ber att få bli synade.” Diktexemplet, ”Paus” ur debuten, skriver tydligt in sig i en modernistisk tradition, som många medverkat till, men vidareutvecklar den. Liksom huvudparten av dikterna är det ett utomordentligt poem, som utan vidare står i paritet med olika föregångares dikter. Många lyrikvänner skulle uppskatta dikten, om de bara kände till den.

Det är här som det litteraturhistoriska nätets grovmaskighet blir som allra tydligast. Det finns, kanske inte hela diktsamlingar, men väl enstaka dikter som borde höra till vår lyriska skatt. Tidningar och framför allt litterära tidskrifter innehåller stora mängder obeaktad poesi. Ellerström tar bland sina poeter också upp en litterär studenttidning som Medan lagrarna gro (1948–50), som ägnas en stimulerande presentation, med en okänd ungdomsdikt av Tranströmer som extra attraktion! Och den fråga vi till slut ställer oss under läsningen av denna bok är hur vi egentligen förvaltar vårt lyriska arv – liksom det litterära över huvud taget. Ellerströms annorlundainsats blir här ytterst fruktbar och fantasieggande: hur skulle vår poesihistoria kunna se ut om den etablerade kanon förändrades? En betydande stomme skulle naturligtvis kvarstå, men variationerna kring kungsådran skulle kunna reformera perspektiven avsevärt och ge en mer mångsidig bild, präglad av nyupptäckaranda.

Liksom Säfve åstadkommer Ellerström alltså vissa jordskalv i det landskap som vår litteratur utgör. Vilka rikedomar döljer sig bakom det vittra nationalmonumentet? Hur kommer framtidens litteraturhistorieverk att se ut?

Ingemar Algulin är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet