Föregående

nummer

Lördag 19 augusti 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Utbildning
Per Molander (red.)
Kunskapen och makten
– Om det offentliga beslutsfattandets kunskapsförsörjning
Atlantis | 270 s | Isbn 9789173535311
Recensent: Mats Benner
Stora samhällsförändringar sker i blindo

Denna antologi visar att allt inte står rätt till med samhällsvetenskapen. Kunskapen mobiliseras inte som vid tidigare politiska och ekonomiska skiften och anpassningen till de stora förändringarna i dag sker på ett mycket svagt kunskapsunderlag.

I debatten om Europas framtid lyfts den svenska erfarenheten fram som en modell att ta efter. Sverige tycks nämligen anvisa en framkomlig väg mellan offentliga och privata intressen, mellan marknadslösningar och statlig styrning och mellan jämlikhetsideal och nyföretagande. I Sverige har också välfärdssystem, tillväxtmodeller och sociala förhållanden modifierats ganska radikalt de senaste decennierna, dock till synes utan att tappa den historiska inriktningen mot inkludering och social sammanhållning. Sverige, för två decennier sedan utpekat som Europas sjukaste man med svåra utvecklingsproblem (drabbad av ”Suedosclerosis”, med en minnesvärd formulering av nationalekonomen Ingemar Ståhl), skulle därmed ha utvecklats till en modell för ett i övrigt vilset Europa. Till och med i amerikansk debatt har det svenska exemplet lyfts fram i så olika grenar som skuldsanering, finanskrishantering, teknikutveckling och anpassning efter globaliseringens ekonomiska spelregler.

Svenskt samhälle har mycket riktigt genomgått en snabb omställning de senaste decennierna. Men hur väl förstådd är förändringen egentligen: vem drev fram den och vilka idéer och intressen formade den? Frågan är också hur stabil modellen egentligen är och om den tål en ny djupdykning i världsekonomin.

En naturlig hemvist för att svara på sådana frågor borde vara samhällsforskningen. Forskningen har fyllt en reflekterande men också pådrivande funktion under den djupgående moderniseringen av Sverige från 1930-talet och framåt. Sociologer studerade attityder och handlingsmönster i ett föränderligt samhälle, statsvetare analyserade medborgarnas politiska engagemang, nationalekonomerna villkoren för ekonomisk politik och geograferna följde urbaniseringens mönster och omgestaltningen av svenskt näringsliv. Även humanisterna drogs in i det täta samarbetet mellan forskning och politik när historikerna tog sig an folkrörelsernas roll och betydelse när Sverige blev modernt.

I dag kan man knappast finna en motsvarighet till denna täta koppling mellan kunskap och samhällsförändring. Det är knappast en fråga om pengar – samhällsforskningen har det hyggligt ställt och antalet samhällsvetare vid de svenska universiteten har aldrig varit större. Och samhällsförändringarna är inte mindre djup­gående nu än de var när efterkrigstidens samhällsmodell tog form. Rimligen borde en skärskådning av omgestaltningen av svenskt samhällsliv vara en angelägenhet inte bara för akademiska forskare utan också för beslutsfattare och administratörer.

Hittills har alltså utvecklingen ­varit gynnsam för den svenska samhälls­modellen: Sverige har, som Lars Magnusson konstaterade i Respons nummer 1, klarat den ekonomiska krisen mycket bättre än andra europeiska länder. Kanske är det så att svenskt samhällsliv är mindre sårbart och har en större motståndskraft än andra länder. Det kan vara så, men vi vet faktiskt inte eftersom ingen ställer eller beställer de frågorna. Det saknas samhälleliga motsvarigheter till de djupbelysningar av gener och proteiner som formar dagens naturvetenskap och medicin (det som med en klatschig term kallas ”life science”). Där naturvetenskaperna och deras välgörare tycks ha oändligt självförtroende står samhällsforskningen och stampar.

En illustration av denna rådvillhet och svårighet att få till ett rimligt samtal mellan forskning och samhälle finns i den av Per Molander utgivna skriften Kunskapen och makten. Sammantaget tecknar de olika kapitlen i antologin bilden av ett ganska radikalt samhällsskifte och konturerna av en övergång till en samhällsmodell där flera av fundamenten i efterkrigstidens samhällsutveckling övergetts sedan 1990-talskrisen. Riksbanken, länge ett av politikens främsta instrument för att jämna ut konjunkturcykler, verkar sedan länge i suverän isolering från politiska påtryckningar. Den ekonomiska politiken, också den historiskt skött med pragmatismen som ledstjärna, styrs i dag av normer och tak vilka endast de mest dristiga vågar ifrågasätta. Juridiken formas alltmer i ett europeiskt sammanhang och har också den fått en högre grad av frihet från politisk styrning. Arbetsmarknaden, som utgjorde vridpunkten för efterkrigsmodellen och som omsorgsfullt administrerades av staten och arbetsmarknadens parter i samförstånd, hanteras numera i flera olika skikt av riksbank, arbetsförmedling, arbetsmarknadsorganisationer och statlig expertis i relativt okoordinerad form. Universiteten och forskningen, traditionellt formade som delar av staten och statsapparaten, har frigjorts från centralplanering och skall numera styras självständigt med sikte på global synlighet och excellens. Samtidigt förväntas de parera demografiska svängningar och politiska nycker och scenförändringar, och vävs alltmer in i ett intrikat system av utvärderingar och mål-medelstyrning.

Sammantaget ger detta ett något splittrat intryck. Å ena sidan är det disciplin och samordning som gäller: budgetbalans och låg inflation är politikens ankare. Å andra sidan frigörs staten från sina traditionella sätt att styra när universiteten skall bli stiftelser, Riksbanken är självständig och formar sitt och nationens öde på egen hand, och arbetsmarknaden formas av ett läggspel av intressen utan tydlig riktning. Om denna samhällsmodell är långsiktigt stabil och hållbar eller om den bär på nya spänningar och motsättningar som bara väntar på att brisera vet vi inte.

Läget tycks med andra ord vara upplagt för en samlad värdering av vad tjugo års grundläggande samhällsförändring har betytt. Molanders bok ger en del ingångar men systematiken i dess analys är inte alltför utpräglad. Den är därför i sig vittnesbörd om att allt inte står rätt till med samhällsforskningen. En del bidrag har mer karaktären av personliga reflektioner över sakernas tillstånd medan andra grundligt men en smula oproblematiserande går igenom ett samhällsområdes utveckling. Ett exempel på det senare är Lars Heikenstens och Anders Vredins framställning av penningpolitikens utveckling, som undviker de djupgående motsättningar och kontroverser som präglat detta område efter finanskrisen 2008. Andra har en luttrad och mer cynisk ton, som när Daniel Tarschys lakoniskt konstaterar att staten sällan vet exakt vad den vill och hur den skall följa upp sin verksamhet, men ändå envisas med att utveckla alltmer förfinade utvärderingar och styrinstrument – till ingen uppenbar nytta. Johan Hirschfeldt tecknar säkert och torrt juridikens navigerande mellan kunskap och omdöme, dock utan att närmare beröra hur lagstiftning och rättskipning påverkats av samhällsförändringar och europeisk integration. Michael Sohlman däremot, lägger tyngdpunkten helt på den europeiska dimensionen i sin genomgång av forskningspolitikens utveckling. I några andra bidrag tecknas utvecklingen inom arbetsmarknad och statsförvaltning, också de med en blick för spänningar och intressestrider mellan kunskap och politik – idealiska partners kunde man tycka, men uppenbarligen inte alltid i samspel med varandra.

Molander och hans kolleger fångar tämligen väl in 1990-talets omformning och anpassningar av efterkrigstidens många sociala, ekonomiska och politiska institutioner och uppfattningar. Det är denna tid av omvandling som summeras och systematiseras i boken. Men den ger inte så mycket framåtblickande kunskap. Finanskrisen har brutit ned mycket av den klokskap som boken lyfter fram som förebildlig. Riksbanker, också den svenska, söker nya vägar bortom inflationsbekämpning och experimenterar vilt med nya stimulansformer. Regeringar världen över – inte minst i Europa – har dragit på sig astronomiska underskott för att täcka upp efter den havererade finansmarknaden.

När de nu tvingas, självmant eller efter yttre påtryckningar, börja dra in på de statliga utgifterna skiljer sig recepten åt, från åtstramning till expansion. Därför är Europa ett slagfält av olika politiska lösningar och modeller, långt ifrån den förnuftiga och rationella modell som Molander och hans medförfattare skisserar. Den sociala oro som detta gett upphov till följer inte heller den några rationella mönster och inga sociala krafter eller intellektuella rörelser likt dem som förde Sverige ur 1990-talskrisen tycks finnas, vare sig i Europa eller USA.

Om nu kunskap mobiliserades för att lyfta Sverige ur motsättningarna och inlåsningarna för tjugo år sedan, var finns då utrymmet och kraften för en liknande mobilisering av kunskapen i dag? För svensk del skulle det handla om att hantera arvet efter 1990-talets kris- och omställningspolitik, till exempel i form av en mer offensiv användning av offentliga resurser, en förändrad hantering av relationen mellan stat och marknad i välfärdssystemen (efter Carema och andra uppenbara tillkortakommanden), nya insatser för integration och delaktighet på arbetsmarknaden, belysning av familjers sociala och ekonomiska villkor, reformer som kan stärka universitetens trovärdighet. Detta och en hel del annat som krishanteringen lade åt sidan dyker nu upp och pockar på uppmärksamhet. En samlad uppföljning av 1990-talets svenska krispolitik och dess efterbörd väntar således på att göras.

I Europa är problemen både mer akuta och mer djupgående. De handlar om de politiska institutionernas trovärdighet, den monetära unionens uppbyggnad, inriktning och styrning, förhållandet mellan välfärdssystem och familjebildning, hanteringen av sociala spänningar, segregation och ekonomisk ojämlikhet, de yngres sociala och ekonomiska ställning, de europeiska utbildnings- och forskningssystemens långsiktiga villkor, för att bara nämna några. Men EU framstår som paralyserat och medlemsstaterna djupt söndrade i synen på krisen, dess orsaker och utvägar. Inte heller här finns det ett övermått av samlade framställningar och kritiska analyser.

Samhällsutvecklingen i vår del av världen befinner sig därför i någon form av brytpunkt. Den europeiska integrationen kommer antingen att fortsätta och fördjupas, och i så fall drivas av någon form av samlad idé och föreställning, eller att brytas ned i en blandning av nationella lösningar och regionala koalitioner mellan olika intressen. Andra delar av världen står inför lika djupa men annorlunda förändringar. USA måste växla ned från supermakt till en mer normal global säkerhetspolitisk roll, och måste sannolikt reformera sina politiska institutioner och forma ett nytt samhällskontrakt. Kina har bara påbörjat utvecklingen mot sociala och politiska reformer i den snabba tillväxtens kölvatten.

Märkligt nog sker dessa förändringar och anpassningar huvudsakligen i blindo, med snabba och okoordinerade beslut med svagt kunskapsunderlag, detta trots att situationen sannolikt är lika dramatisk nu som för sextio år sedan när andra världskriget var över och världen gick in i en ny fas av social och ekonomisk expansion. En intim allierad i den utvecklingen – i öst som i väst – var då den samhällsvetenskapliga kunskapen, som till betydande del formade det politiska ramverket. Det gällde pensioner, ekonomisk politik, utbyggnaden av barnomsorgen, skolreformer, expansion av högre utbildning och forskning. Alla dessa områden formades med gedigna kunskapsunderlag som diskuterades i ett samlat samhälleligt samtal.

Dagens situation är annorlunda, både mer ignorant, tidspressad och elitstyrd. Detta riskerar att bli en explosiv blandning. Detta är paradoxalt. Det görs i dag enorma investeringar i kunskap kring teknisk förändring och förståelsen av livsbetingelserna men samhällsfrågorna hanteras ganska lättsamt. Alla jagar framtidens uthålliga samhällsmodell, men ingen verkar veta hur en sådan skall fångas in eller beskrivas. På den nuvarande krisen biter inte Molanders rationella recept, eftersom det saknar en tydlig krets av intressenter och en samlad ”berättelse”. Här om någonstans saknar man ett rationellt samtal mellan forskning och politik, och här om någonstans behöver det offentliga beslutsfattandets kunskapsförsörjning förstärkas.

Mats Benner är professor i forsknings­politik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet