Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Konstarterna & medier
Per Strömbäck
Storförtagen är de nya piraterna
Timbro | 125 s | Isbn 9789175669571
Recensent: Ida Westin
Storföretagen är de nya piraterna

Per Strömbäck är dataspelsexpert och väl skickad att redogöra för fildelnings- och upphovsrättslig debatt. I sin nya bok visar han hur den konflikt som tidigare gick mellan pirater och innehållsproducenter nu går mellan bolag i teknik- och telekomsektorn och innehållsproducenter. Han argumenterar för innehållsproducenternas – musikernas, dataspeltillverkarnas, filmmakarnas och författarnas – rätt att få del av vinsten av den digitala spridningen.

Strömbäck vill punktera myten om att internet inte går att reglera. Tekniken för att reglera för att motverka brottslighet finns redan, menar han och riktar fokus på mellanhändernas ansvar, på ägarna av kablarna. Telebolag och alla mellanhänder bör avkrävas större ansvar för att verkligen söka efter missbruk. Olaglig fildelning uppmuntras indirekt av telebolagen genom att de erbjuder höga bredbandshastigheter. Däremot stänger vissa bolag av möjligheten till gratiskommunikation som Skype. Förmågan att reglera finns alltså, men används för att främja storfinansens intressen.

Strömbäck pläderar för att information måste vara dyrare än vad den är i dagsläget. Den må vilja vara fri, men den är inte gratis att skapa. Vem ska betala skaparna? Innan han avslöjar sin ståndpunkt diskuterar han rapsodiskt olika underhållningsbranschers svårigheter att anpassa sig till kundernas nya medievanor. Han nämner försök att locka användare att medverka vid bokframställning, men säger att dessa ”inte visat tendenser att kunna ersätta förlagssystemet”. Här skulle han ha kunnat nämna Smashwords, det amerikanska e-förlaget som låter vem som helst publicera sina e-böcker gratis.

När Strömbäck diskuterar bibliotekens roll i e-boksdistributionen ser han inte att det är biblioteken (och därmed indirekt användarna) som betalar för innehållet i e-böckerna när de betalar 20 kr per nerladdning. Ingen enskild användare vill förstås betala för en e-bok om de kan få den gratis via biblioteket. Faktum är att både författarna och biblioteken förlorar på den nuvarande situationen. Frågan borde vara om inte biblioteken skulle vägra vara denna lagliga, dyrköpta fildelningscentral. Författarna får i dagsläget heller inte ett öre per utlånad e-bok, något som stödjer Strömbäcks påstående om ”kannibalism”.

Att Strömbäcks oro för underhållningsbranschens “gratiskultur” är överdriven bekräftas av en artikel i Financial Times (2013-09-20) om medievanor hos den generation som kallas ”millennials” – de som är födda 1980–2000. Bara i USA spenderar de 990 miljarder dollar om året på underhållning. Mediastrateger på stora bolag löser “det digitala dilemmat” genom att anpassa sig efter de ungas vilja att uppleva, snarare än att äga musik, böcker, dataspel. De betalar om de vill ha något tillräckligt mycket. Strömbäck tar upp de större framgångsrika exemplen på lagliga nättjänster som faktiskt delar med sig av vinsten till innehållsskaparna, som musiktjänsten Spotify och filmsajten Netflix, men de räcker inte för att lugna honom.

Enligt Strömbäck måste internet lagstiftas mer i syfte att motverka det moraliskt förkastliga i att storföretag tar pengar som kreatörerna borde ha. Förtjänstfullt bemöter han invändningarna från pirater, data- och nätverksindustrins jättar och telekombolag, och menar att mellanhänder borde tvingas ta större ansvar:
En invändning brukar vara att reglering hämmar ”förtrolig kommunikation”. Så vidare förtroligt är inte fildelning, menar Strömbäck. Ett av många bevis på att förtrolig kommunikation är en myt i dag är att det vi skriver i exempelvis gmail genererar riktad reklam. En annan invändning säger att förbjuder man en sak, kommer snart nästa att förbjudas, något som Strömbäck ogiltigförklarar utan närmare bryderier. Invändningen mot lagstiftning att det blir ”som i Kina” bemöter han med att det är hyckleri att inte se att den svenska regeringen hellre samarbetar med diktaturer i övervakningsfrågor (Telia i Uzbekistan, Ericsson i Syrien) än med myndigheterna i demokratier, vilket skulle kunna skydda medborgare och företag mot brott på nätet. ”Telekomutrustning är inte vilken exportvara som helst, det vore rimligt att den omfattades av liknande regelverk som försvarsmateriel”, skriver Strömbäck. Den sista invändning som punkteras är ”budbärarimmuniteten”. När mellanhänderna, telebolagen, försöker använda samma argument som skulle vara giltigt för låt säga posten, att de enbart förmedlar, blir det inte trovärdigt när de väljer att indirekt uppmuntra olaglig fildelning genom stor bredbandskapacitet, men samtidigt diskriminerar gratistrafik.
I slutändan är internet inte så väsensskilt från det fysiska samhället: information vill ingenting i sig självt, den bestämmer vi människor över. Samma ideologier som alltid styrt riksdagspartierna bör appliceras på internetutvecklingen, tycks Strömbäck vettigt nog mena. Men han är ingen stor teoretiker, utan snarare en expert som förtjänstfullt presenterar dagsläget i spänningen mellan dyr och fri/gratis. Texterna hade säkert kunnat vara effektivare i bloggformatet, för minimikravet på en tryckt fackbok borde vara att en redaktör strukturerar innehållet.

Det är som om Strömbäck jämför äpplen och päron när han diskuterar dataspelsbranchen på samma gång som bokbranschen. Han nämner exempelvis Författarfonden (som fördelar biblioteksersättningen) och STIM (som fördelar ersättning för spelade låtar) som väl etablerade och fungerande ersättningssystem till kreatörer, men drar inga slutsatser om huruvida liknande system skulle kunna fungera i andra branscher. För ett långsiktigt innehållsskapande krävs att kreatörer organiserar sig för att lobba hos politiker, att de lär sig förhandla med digitala distributörer, exempelvis via fackförbund, intresseorganisationer och via statligt stöd.
Jag sätter punkt med att utifrån Strömbäcks lägesbeskrivning av våra digitala dilemman gissa att det kommer att krävas starka och kvalitetsmedvetna politiker och andra beslutsfattare som hävdar vikten av den långsamma innehållsproduktionen. Så har alltid varit fallet, men Kulturrådet, Vetenskapsrådet, Presstödsnämnden och andra (och gärna fler) myndigheter med ansvar för litterär, akademisk och journalistisk kvalitet kommer att bli än viktigare i den digitala epoken.

Ida Westin är bibliotekarie.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet