Storverk om två centrala svenska författarskap

Lars Lönnroth jämför i denna bok Sven Delblancs och P. O. Enquists liv och författarskap. Han kände båda två och kan därför ge inblickar i deras liv bakom kulisserna. Genom att följa dessa båda författarskap synliggör han också centrala tendenser i 1900-talets svenska litteraturhistoria. Det är en liten och behändig bok som till innehållet är ett storverk.

Plutarchos levnadsteckningar över framstående grekiska och romerska män tillhör den antika litteraturens mest inflytelserika verk. Genom att jämföra statsmän, fältherrar och filosofer kan Plutarchos visa på skillnader i den grekiska och romerska kulturen och samtidigt kontrastera de olika berömdheternas personliga kvaliteter mot varandra. Som boktiteln antyder fungerar denna klassiska biografi som förebild för Lars Lönnroths nyutkomna Parallella liv, där han på liknande sätt jämför Sven Delblancs och P. O. Enquists liv och författarskap. Lönnroths ambition är just att sammanföra och kontrastera två författare som är relativt olika när det gäller författarstil och personlighet – ”som att jämföra en tropisk djungel [Delblanc] med en tuktad norrländsk tallskog [Enquist]” – men ändå ”uppvisar betydande likheter vad gäller levnadstid, livsval och verksamhetsområde”. Genom att följa dessa båda författarskap från 1960-tal till 2000-tal synliggör han också centrala tendenser i 1900-talets svenska litteraturhistoria.

Det finns förstås många olika slags biografier. En skiljelinje går mellan de skribenter som har haft en nära relation till dem som de porträtterar – tänk exempelvis på Olof Lagercrantz skildring av sin mångåriga vän Gunnar Ekelöf – och de som i stället skriver med en tydlig distans till studieobjekten. Det finns uppenbara för- och nackdelar med båda dessa perspektiv. Att skribenten har träffat och umgåtts med den som porträtteras ger förstås unika insikter i dennes personlighet och agerande i olika situationer. En mer djupgående analys av ett liv och ett författarskap kräver likväl en viss distans i tid och rum. Då har de mest brännande debatterna klingat av och man behöver inte längre ta lika stor hänsyn till efterlevande. 

I sin självbiografi beskriver Enquist hur stressad han blev av att strax efter ankomsten till Uppsala träffa kamraterna Lars Gustafsson och Lönnroth som skroderade om utförda och kommande intellektuella bedrifter.

Lönnroth kan till viss del sägas kombinera dessa båda perspektiv. Han var personlig vän med både Sven Delblanc och P. O. Enquist och var deras generations- och studiekamrat i Uppsala på 1950-talet. Det innebär att han kan ge läsaren centrala inblickar i författarnas liv bakom kulisserna. I sin roll som litteraturprofessor är Lönnroth samtidigt tränad i en grundläggande analytisk hållning. De skeenden och texter som behandlas har också ett antal decennier på nacken. Det medför att Lönnroth tidvis polemiserar mot sina egna tidigare åsikter om olika verk och händelser.

Delblanc var verksam som författare under fyra decennier (1962–1992), Enquist under sex decennier (1961–2013). De var båda imponerande produktiva med ett stort antal romaner, teater- och tv-dramatik, essäer och litteraturkritik. Både Delblanc och Enquist växte upp på landsbygden, Delblanc i Vagnhärad i Sörmland, där familjen drev ett lantbruk, Enquist i Hjoggböle i Västerbotten, med en moder som var folkskollärarinna.  Båda författare hade en problematisk fadersrelation. Lönnroth skriver om Delblanc att ”[s]kräcken för faderns tyranni kan sägas vara ett grundläggande tema i författarskapet”. Enquists far dog när sonen bara var några månader gammal, vilket skapade en längtan efter en förstående fadersgestalt. I självbiografin Ett annat liv (2008) skriver han om hur han fantiserat om pappan som ett slags skyddsängel som följt honom genom livet. 

Delblanc och Enquist kom båda som studenter till Uppsala på 1950-talet. Den traditionella lärdomsanstalten hade börjat öppna upp för begåvade studenter från andra grupper än den övre medelklassen. I efterhand framstår detta som en fantastiskt kreativ och intellektuell miljö med författarnamn som, förutom Delblanc och Enquist, bland andra Kerstin Ekman, Lars Gustafsson, Göran Palm och Göran Tunström. Även Lönnroth själv hörde till denna krets. I sin självbiografi beskriver Enquist hur stressad han blev av att strax efter ankomsten till Uppsala träffa kamraterna Lars Gustafsson och Lönnroth som skroderade om utförda och kommande intellektuella bedrifter. Jag skulle gärna se en separat studie om denna högintressanta uppsaliensiska 1950-talsmiljö. Som höjdhoppare på elitnivå var Enquist själv en utpräglad tävlingsmänniska som gick in i denna mentala kraftmätning med hull och hår. Lönnroth visar hur han och Delblanc ständigt höll koll på varandras publikationer och mätte sina prestationer mot varandra. 

Bägge författare debuterade under 1960-talets första år. Det var en tid som förordade avancerade formexperiment och ”öppna” konstverk. Bägge följde också denna linje. Delblancs tidiga verk – inte minst den hyllade Prästkappan (1963) – är dramatiskt effektiva berättelser, men samtidigt fullsmockade med lärda allusioner och strukturer som kan göra dem svåra att ta till sig i dag. Detsamma gäller Enquists första verk, där inte minst romanen Hess (1966) står ut i detta avseende. Enquist har i efterhand benämnt den som ”monstruös”.

Den politiska strömkantringen kring det i dag närmast mytiska året 1968 påverkar hela kulturklimatet. Konstens och diktens elfenbenstorn ifrågasattes. Delblanc som hade kört fast i ett romanprojekt utgav i stället dagboksromanen Åsnebrygga (1969) som blev en stor framgång. Här väver han samman tankar om den amerikanska och svenska samhällsutvecklingen med personliga barndomsminnen. Det är dock ingen alldeles dokumentär text. Lönnroth kan med sin insiderkunskap visa precis hur Delblanc förändrar och litterariserar den faktiska situationen – det är oerhört belysande.

För Enquist blir denna dokumentära inriktning än mer avgörande. Dokumentärromanen Legionärerna (1968), om den svenska baltutlämningen, ger honom inte bara världsrykte utan också tillgång till den politiska scenen och den styrande socialdemokratin. Det är också i denna delvis dokumentära, delvis fiktiva tradition Enquist finner sin form. Som genrebenämningen dokumentärroman anger bygger dessa böcker på verkliga händelser och noggrann research. Ändå ger de stort svängrum för författarens egna tankar och tolkningar. I en intervju hörde jag Enquist förklara att han var väldigt noga med att den yttre strukturen i dessa böcker skulle vara verifierbar, men att han förbehöll sig rätten att spekulera om vad huvudpersonerna säger och tänker på sängkanten. Denna Enquists grundläggande poetik framgår även av en symbolisk scen i självbiografin Ett annat liv. Pojken ägnar här stor möda åt att rita kartor över landet och hembygden. Inledningsvis är de geografiskt korrekta, efterhand tar han sig allt större friheter. Det rör sig snarare om ett slags inre kartor. Pojken ritar inte världen så som den faktiskt ser ut, utan på det sätt som den borde se ut. 

De flesta av Enquists senare verk kan hänföras till denna dokumentära tradition, exempelvis hans pjäser om August Strindberg, H. C. Andersen och Selma Lagerlöf eller senare romaner som Livläkarens besök (1999) och Lewis resa (2001).  Väldigt typisk för 1960- och 1970-talet är också Enquists roman Sekonden från 1971, vilken handlar om en fuskande släggkastare. Enquist bidrog med denna och senare texter verksamt till att höja statusen för den i litterära sammanhang ofta förbisedda idrotten, trots att det, som berättaren i romanen konstaterar, ska till oerhört bra dramatik för att övertrumfa även en medioker boxningsmatch.

1970-talet är över huvud taget en framgångsrik period för dessa författare. Delblanc anförde med sin romanserie om Hedeby den svenska prosans återgång till den breda epiken. Han återknöt här till barndomens uppväxtmiljö. Enquist fick ett internationellt genombrott som dramatiker med Tribadernas natt (1975), där han dissekerade Strindbergs författarskap utifrån ett tidstypiskt feministiskt perspektiv. Som Lönnroth understryker övergick de under dessa år från att vara mer akademiska författare till att skriva på marknadens villkor. Detta kunde förvisso generera stora intäkter, men var inte bara en dans på rosor. Lönnroth skriver att framgångarna tenderade att utsätta dem för ”diktarkollegernas avund, den akademiska elitens misstro och de estetiska kotteriernas förakt”. Att Tribadernas natt floppade kommersiellt på Broadway var likaså en svår motgång för Enquist. 

Bägge dessa författare gick under 1980-talet in i en mörkare och mer problematisk period. Delblanc orienterade sig högerut mot en kulturkonservativ individualism och drog därmed på sig skarp kritik från tidigare kolleger på vänsterkanten. I den radikalpessimistiska, men lysande romanen Speranza (1980) korrumperas den unge upplysningsmannen Malte Moritz i maktens tjänst. Enquist bröt under dessa år upp från sitt äktenskap och flyttade till Danmark. Lönnroth talar om en närmast ”strindbergsk infernokris”, då Enquist gick in i ett mångårigt, intensivt drickande. Samtidigt var han en uppburen dramatiker som även publicerade hyllade prosaverk som Nedstörtad ängel (1985). 

Bägge dessa författare gick under 1980-talet in i en mörkare och mer problematisk period.

De första åren på 1990-talet blev ett slags revival för Delblanc som hyllades unisont för utlämnande självbiografiska verk som Livets ax (1991) och Slutord (1991). Enquist tog sig ur krisen och återupptog romanskrivandet. Åren kring millenniumskiftet blev en formidabel skördeperiod för den mogna författaren med succéer såsom Livläkarens besök, Boken om Blanche och Marie (2004) och självbiografin Ett annat liv. 

Efter sin död har Delblanc försvunnit litet från den kulturella och litterära dagordningen. Vad detta beror på kan diskuteras. Lönnroth nämner invändningarna från vänster och den feministiska kritiken. En annan viktig orsak tror jag är att Delblanc inte längre medverkade kultursidorna och därmed inte kunde skapa uppmärksamhet kring sitt författarskap. Enquist fortsatte inte bara att publicera hyllade verk. Genom artiklar och intervjuer kunde han också förse medierna med det nyhetsmaterial de efterfrågar. Han fortsatte med andra ord att vara en litterär celebritet i offentligheten. Det ska därför bli intressant att följa hur hans eftermäle utvecklas under kommande år.

Lars Lönnroths Parallella liv är en liten och behändig bok, som man lätt tar med sig. Till innehållet är det ett storverk kring två av 1900-talets centrala svenska författarskap. Det är en verklig prestation att som Lönnroth kunna täcka in dessa författarskap på litet drygt 200 sidor. Framöver kan vi förhoppningsvis se fram emot separata biografier över båda dessa giganter i det sena 1900-talets – och i Enquists fall tidiga 2000-talets litteratur. Men till dess framstår Lönnroths genomgång som ett givet standardverk på området.