Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Konstarterna & medier
Jan Ling
Musiken som tidsspegel
Tolv essäer om musiken kring sekelskiftet 1900
Gidlunds | 286 s | Isbn 9789178448791
Recensent: Mattias Lundberg
Studier om musiken kring sekelskiftet 1900

Nyligen avlidne Jan Ling fattade i denna bok posto vid sekelskiftet 1900 och såg historiens flod dra förbi med en rad kompositörer nersänkta i den. Hans musikhistoriska arbeten framstår som en unik folkbildningsgärning i skandinavisk musikvetenskap.

Kopplingarna mellan musikaliska artefakter, praxis och yttringar och den historiska situation i vilka dessa uppstått och tilldragit sig, har länge varit ett spänningsfält inom musikvetenskapen. Denna typ av belysning av historisk musik utökades starkt under början av nittonhundratalet och etablerades som eget studium inom dis­ciplinen musiksociologi i många europeiska länder. Man kan nog göra gällande att betraktandet av musikens samhälleliga funktion därigenom kom att ersätta storheten "liv" i det sena artonhundratalets mer individualistiskt orienterade spänningspoler "Leben und Werk". Detta sammanföll alltså ungefär med den tidsperiod som Jan Ling i Musiken som tidsspegel valt som epicentrum – sekelskiftet 1900. I Lings bok behandlas sociala, kulturella och politiska förhållanden med kompositörers och musikers liv som en fortsatt brännpunkt, dock med den skillnaden gentemot klassisk personstilistisk biografik att det inte rör sig om en rad psykologiskt, ideellt och andligt bestämbara tonsättarliv utan om hur en serie tonsättarliv betingats av samhälleliga omständigheter. Det rör sig på så sätt i lika hög grad om "musiken som tidsspegel" som om "tiden som musikspegel".

Det som kännetecknat Lings forskning och författarskap alltsedan 1960-talet är de etnologiska, sociologiska och antropologiska perspektiven på konkret empiriskt musikmaterial. Detta var något för svensk musikforskning nytt under 60-talet och har haft stora efterverkningar för hur genre-, stil- och formbegrepp frilagts från förbestämda kategorier som "folkmusik", "populärmusik", "bruksmusik", "konstmusik" och så vidare. Det Ling, till skillnad från många av hans efterföljare på musiksociologiskt område, genomgående gör är att han förutsätter ett i allt väsentligt värdemässigt betraktande av musiken som estetisk artefakt. Dessutom kan skönjas en outsagd tes, som i denna bok ofta skymtar genom musikanalytiska kopplingar till tillfälliga tidsströmningar som nationalism, folklighet och emancipation, nämligen att ingen människa kan eller önskar leva helt genomskådad i varje ögonblick.

Detta får till konsekvens att Ling tillåter sig att sympatisera med de strömningar som framträder och formar musiken, somliga synnerligen avlägsna vår tids samhälleliga överenskommelser. En hermeneutiskt odlad musikhistoria framstår parallellt med (snarare än inom) hans övergripande musiksociologiska utredningar. Den välvilliga förståelsen för, för att nu inte säga estetiska deltagandet i, de paradigm som boken belyser är berikande genom kopplingen till författarens egna estetiska och kunskapsmässiga erfarenheter. Beskrivningen av den wienska cafékulturens debattörer runt 1900 erbjuder ett exempel på sådant historiskt rollövertagande som lyfter perspektivet från det samhällsövergripande: "De var ofta unga män, utbildade i ett traditionellt gymnasium vars konservativa lärdom de sökte ett alternativ till. Men utbildningen fanns kvar och gjorde det lätt att efter de revolutionära åren dra trådarna från den nya till den gamla kulturen och återvända till den och använda den i en ny form."

I tio centrala kapitel postulerar Ling en rad för sekelskiftet utmärkande kategorier, var och en illustrerad och undersökt genom en eller flera tonsättare, konstnärer eller litteratörer. Under "det demokratiska" möter vi Elfrida Andrée och Selma Lagerlöf, vilkas operaplaner Fritiofs Saga kom till intet (verket har dock i delar uppförts i modern tid). Utifrån de återgivna källorna visar Ling på de speciella svårigheter och utsikter som gällde för kvinnliga aktörer i den studerade kontexten, samt ger en långt ifrån idealiserande bild av de två personerna. Kapitlet "det folkliga" illustreras av Edvard Grieg, här på nyanserat sätt jämförd med Johan Svendsen. I stället för att distansera sig från exotism, skandinavism, herderskt idégods och andra från dagens horisont uppenbara måltavlor utgår Ling här åter från musikverket som artefakt, i någon mening höjd över sin kontext, om än en spegling av densamma. På samma sätt studeras "det sociala" genom Puccinis operor, "det maximala" genom symfonik och sceniska verk hos Mahler och Richard Strauss, samt "det överjordiska" genom Rachmaninov och Skriabin.

En av framställningens stora förtjänster är plasticiteten i begreppsbestämningen – Ling påstår inte att de utvalda begreppen är unika för sekelskiftet 1900, inte ens att de skulle vara mer betydande än andra föreställningar. Det som påstås är däremot att de behandlade aktörerna i någon mån utgick från ett gemensamt 1800-talsgods, att många av de avgränsade storheter i estetiska ideal och konstnärsroller vi intill nyligen levde med formades under tonsättarnas livstid, och att de i sin tur gav upphov till subtraditioner. Författaren har fattat posto vid sekelskiftet i fråga, och ser historiens flod (i telelogisk mening) flyta förbi, och kompositörerna i den.

I ett synnerligen intressant kapitel behandlas Arnold Schönbergs och Vasilij Kandinskijs texter och kontexter under begreppet "det abstrakta". Här rör sig Ling på mycket litteratur- och repertoarrika områden varför vissa spekulationer, som visserligen i stort harmonierar med Schönberglitteraturen, inte verkar ha filtrerats genom musikhistorisk forskning i full utsträckning. "Med fantasins hjälp får vi försöka föreställa oss den miljö ur vilken Arnold Schönberg skapar en musik som ifrågasätter begrepp som tonalitet, konsonans /dissonans, taktart, musikalisk form" är en passage som nog borde kompletteras med referat från exempelvis Martin ­Eybls Die Befreiung des Augenblicks: Schönbergs Skandalkonzerte von 1907 und 1908 (2004) och Nicolas Cookes The Schenker Project: Culture, Race, and Music Theory in Fin-de-siècle Vienna (2007). Under "det abstrakta" fångas här annars en rad tidigare främst separat behandlade musikaliska stilströmningar i ett större sociologiskt perspektiv, vilket är en mycket stor förtjänst.

Ur kapitlen "det nordiska" (med Jean Sibelius som portalfigur) och "provinsiellt och internationellt" (med Carl Nielsen i samma roll) kan dras olika slutsatser beroende på om man främst anlägger ett historiskt eller sociologiskt perspektiv. Båda  tonsättarna ämnade på olika sätt höja sig över en exotisk "nordisk" reception i vida världen, men detta var ingen lätt sak i nationalromantiska efterdyningar, och med den allmänna vilsenhet som alla symfoniker efter Brahms och Bruckner var dömda till. Att man klamrade sig fast vid det kompakta verkidealet, med den estetiska artefakten som i grunden antingen självförklarande eller oförklarlig monolit, blir än mer förståeligt i en sådan tid, och frågan är om inte "nordisk karghet" och liknande klichékomplex i den internationella receptionen av dessa tonsättare är att konkret betrakta som en modernistisk uppdatering av nationalromantiken.

Intressant här är Nielsens uppfattning att det "finns överallt i de olika konstarterna en märklig, impotent och nästan helt abnorm tendens till att blanda de så kallade sköna konsterna med varandra […] för att se vad det kan komma ut av den mest absurda sammanblandning". Här skulle Ling ha kunnat lyfta upp den friktion som finns mellan det som Daniel Grimley kallat "modernismens idé" hos Nielsen (Carl Nielsen and the Idea of Modernism, 2011) i förhållande till de element från wagnerianism (mythos-impulser) respektive brahmsianism (abstraktionsimpulser) som kunde användas som byggstenar för en modernism hos Schönberg med flera. Den förra traditionen betraktades då fortfarande av många som framtidsmusik, men det blev den av Hanslick dubbade efterträdaren till Beethoven (Brahms) som fick bli estetisk och andlig fader till de mest intensiva formerna av musikalisk modernism.

Hur ska då Nielsens uttalande ställas gentemot de konstartsöverbryggande relationer och verksamheter som Ling beskriver i andra kapitel (Andrée – Lagerlöf, Schönberg – Kandinskij, Stravinskij – Djagilev med flera)? Läsaren skulle kunna ledas att tro att alla dessa exempel på likartat sätt faller under sådant misstycke som Nielsen-citatet exemplifierar, vilket nog knappast Ling skulle hålla med om.

Det är en stor bedrift att lyckas diskutera och belysa föreställningar om folklighet, demokrati, mythos och modernism i samhälleliga termer utifrån en lång rad konkreta musikaliska yttringar på ett sätt som vänder sig till vad man brukar kalla en bredare bildad allmänhet, där man i dag inte kan förutsätta djupare repertoarkännedom eller musikteoretiska grundkunskaper. Att Ling lyckats ro iland ett sådant projekt visar än en gång både på hans visionära uthållighet och hans djupa förtrogenhet med en bredd av musik­vetenskapliga deldiscipliner. Boken kan på sätt och vis ses som en tredje del till författarens Europas Musikhistoria – 1730 (1983) och Europas musikhistoria – Folkmusiken: 1730–1980 (1989), samt hans senare böcker om Burney och Liszt. Dessa vitt spridda och lästa volymer har gjort mycket för att luckra upp barrikaderande och obetänksamma indelningar i högt och lågt inom musiken.

Det är en stor sorg att Ling inte får fortsätta att föra denna diskussion inom och utom musikvetenskapen. Här anmälda bok blev den sista som utkom i det liv under vilket Ling lyckats åstadkomma så mycket för svenskt musik- och kulturliv. Ling avled den 3 oktober 2013. Om det faktum att han in i det sista var verksam med skärpa och passion vittnar inte bara här anmälda bok, utan även den postumt utgivna Musiken på Heden – Konserthus och Orkesterförening i Göteborg 1905 (Warne, 2014). Ling tvivlade aldrig på intresset för musikforskning i det vidare samhället eller på att musikforskning var grunden för fastare kunskap om den klingande musiken. Inte heller tvivlade han på den intresserades förmåga att nå avancerade insikter på detta område. I detta avseende framstår hans musikhistoriska arbeten som en folkbildningsgärning helt unik i skandinavisk musikvetenskap. Kanske är det därmed G.K. Chestertons uttalande att "without education, we are in a horrible and deadly danger of taking educated people ­seriously" som bäst fångar både intentionerna och resultatet av Lings långa och oförtrutna författarskap.

Mattias Lundberg är docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet