Föregående

nummer

Torsdag 23 oktober 2014

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Naturvetenskap & teknik
Håkan Wallander
Jord
Funderingar kring grunden för vår tillvaro
Atlantis | 200 s | Isbn 9789173535465
Recensent: Janken Myrdal
Svamparna är hjältarna i berättelsen om jorden

Håkan Wallander har ägnat sitt liv åt de svampar som lever i symbios med växter och levererar mineralämnen som växterna annars skulle ha svårt att ta upp. De och maskarna spelar viktiga roller i hans berättelser om jordtäcket, som vi är så beroende av och vars sätt att reagera och fungera kan vara så svårt att förstå. Det som är bra på ett ställe fungerar inte på ett annat.

I denna skrift är svamparna hjältarna, närmare bestämt mykorrhizasvamparna som lever kring växternas rötter. Författaren har ägnat sitt liv åt dessa, och berättar för oss hur helt avgörande de är för växtlighet och liv.

Att popularisera naturvetenskap kan ha sina svårigheter, särskilt om författaren är en allvarlig man som gärna vill förklara för oss med korrekta begrepp och analyser. Håkan Wallander har löst det så att han berättar om olika äventyr som hans svampforskning har fört honom till jorden runt. Då och då strör han in kemi och biologi. Det kan ge framställningen karaktären av tankeflykt, där man rör sig från Tunisien till Nepal och så plötsligt är man i Brasilien.

Men det är i ett vällovligt syfte han tar oss med på dessa utflykter, för jorden – jordtäcket – är verkligen avgörande. För en humanist som arbetar med agrara frågor, som undertecknad, är kunskaper som dessa – levererade i begriplig form – nödvändiga. Vad är det då som gör dessa svampar så viktiga? De spänner ut sina trådar i ett tätt nätverk genom jorden. Dessa trådar kallas hyfer och sammantaget kallas hela nätverket för mycel. Svampen får kolhydrater från växten, som skapats i fotosyntes ovan jord, och levererar mineralämnen – exempelvis fosfor och kväve – som växten annars skulle ha haft svårt att ta upp. Det är denna symbios som är själva mykorrhiza (av de grekiska orden för svamp och rot).

Så kan äventyret börja och vi får följa författaren till ett räddningsprojekt i Tunisien, där skogen huggits ned vilket lett till sandflykt och ökenspridning. Efter att ha avverkat diverse kringaktivitet, som grillfester och annan bonding kommer vi till problemet. Akacieplantorna ville inte växa trots att man tillfört svampar som skulle göda deras rötter. Men det visade sig att de svampar man använt kom från Spanien, medan de inhemska svamparna hade anpassat sig till de förhållanden som rådde i Tunisien. Detta blir ett tema i boken, hur den biologiska tolkningen är mer komplicerad än vi först tror. Ett lättvindigt tillämpande av det vi tror leder till inga effekter alls – eller ibland katastrofala effekter.

I Nepal är problemet jorderosion. Här liksom i Tunisienfallet saknar jag den agrarhistoriska aspekten, men det är min yrkessjukdom. Hur och när uppkommer denna jorderosion? Att bara hänvisa till befolkningstillväxt blir för enkelt. Så inser jag att detta inte är författarens uppgift, hans text har ett annat syfte. Alltså: jorderosion på Nepals branta sluttningar trots en intensiv terrassering. På den bästa jorden odlas majs, längre ut hämtas foder. Även här har träden huggits ned, och sedan har återplantering skett med sorter som är dåligt anpassade till de lokala behoven. Bäst lyckas en inhemsk al, som både bidrar till kvävefixering ur luften och dessutom kan dess löv användas som foder.

När författaren smyger in sina resonemang om kemi måste den som inte är naturvetare stanna upp i läsningen och fundera. I kalkrik mark binds kvävejoner som annars gör marken sur, och då uppstår en särskild flora, exempelvis insektsfångande växter som kompenserar bristen på kväve. I sura jordar däremot uppstår problem med järnbrist. Faktarutor? Nej varför det, när man kan låta texten rulla på. Men kanske skulle författaren ha hejdat sig en smula och i stället gjort om dessa partier till små mini-essäer.

Eftersom boken skall handla om jorden och inte bara om svampar kommer några långa partier om hur jordarna har bildats, hur sten bryts sönder av bakterier, lavar och svampar. Vid kanten av glaciärerna kan man följa hur jord med mull sedan bildas. Lärorikt, men kanske inte berättat med samma entusiasm som när författaren ägnar sig åt sina symbiotiska svampar.

En annan hjälte i jordbildningen är maskarna, som blandar om jorden och gör den lucker. Här följer berättelsen om Charles Darwin som var en maskfantast, till den grad att han tillskrev dem ett visst mått av intelligens eller kanske snarare beteende som var ändamålsenligt. De drar ned blad i marken och tuggar i sig dem. Att näringsfattiga lövskogar kan ha ett tjockt lager av döda löv beror på att maskarna där saknas och inte utför sitt trädgårdsarbete.

Här kastar författaren dock åter fram ett exempel på sitt tema – det som är bra på ett ställe är det inte på alla. Innan de europeiska nybyggarna kom till Minnesota fanns det inga maskar. Lövskogarna hade ett tjockt täcke av organiskt material som hölls luftigt av skalbaggar, tusenfotingar och små gnagare. Så kom maskarna med de europeiska erövrarna och började dra ned löv i marken, varvid hela ekosystemet för alla smådjuren i lövtäcket kollapsade. Det blev då svårare för växterna, som var anpassade till det tidigare systemet, att klara sig i de hårda jordarna.

Wallander ägnar sig åt biologiska bekämpningsmedel, det vill säga att bekämpa det vi anser som skadegörare med deras naturliga fiender. Men författaren är väl medveten om alla de misstag som gjorts. När den ”naturliga fienden” införs i ett område, visar det sig att den i denna nya omgivning har helt andra preferenser och äter upp ”fel” djur och växter. Men författaren låter oss också ana en rad möjliga användningsområden för utforskandet av den biologiska mångfalden – svampar som tål tungmetaller, eller myror som utvecklar antibiotikum, och hela tiden lyckas ligga före mikroberna i den kapplöpning som uppkommer. Här framgår det dock att vi har det mesta framför oss att upptäcka och utnyttja.

Bokens uppläggning är vindlande, och Wallander tar upp hur jordarter smaksätter vinet och riskerna med att på ett ogenomtänkt sätt odla drivmedel. Rörigheten är charmig men har ett pris. De lärdomar och inte minst de insikter om hur vi skall hantera vår jord som han vill ge oss är inte helt lätta att ta till sig. Detta märks tydligt när boken närmar sig sitt slut, med ett avsnitt om de svarta jordarna i Sydamerika. Dessa har uppkommit genom långvarig odling och kallas just ”terra preta”, som betyder svart jord. Dessa är fyllda med avfallsprodukter men också med träkol, skapad genom kontrollerad jordbränning. I dag försöker man efterlikna dessa jordar genom att tillföra träkol för att öka bördighet. Han redogör för ett experiment, och sedan är det som om pennan föll honom ur händerna. Boken tar bara slut.

Det kliar i fingrarna att skriva ett sammanfattande kapitel där alla de utlagda trådarna förs samman. Ett kapitel som skulle handla om den lokala anpassningen av växterna men väl också – säger jag som agrarhistoriker – om odlingsmetoderna i anslutning till detta. Här skulle denna lokala anpassning leda över till svårigheterna med biologisk bekämpning, och hur denna måste baseras på försök i liten skala för att inte storskaliga försök skall slå helt fel (som så ofta har skett). I förlängningen ligger det löfte författaren ställer om mångfaldens dolda nyttigheter. För att återvända till den lokala anpassningen ligger också här dolda kunskaper, vilket den bördiga svarta jorden, vars egenskaper inte alls är klarlagda, visar. Svampen skulle verkligen få sin hjältegloria i just detta – icke existerande – avslutningskapitel där författarens kärlek till detta nätverk av näringsupptag skulle få blomma ut. Och kanske skulle han då ha kunnat något modifiera de påståenden som ibland görs mer i förbigående om att all jordbearbetning är av ondo eftersom den förstör för svamparna. Man frågar sig givetvis ”av ondo för vem”? Det gäller, som författaren säkert skulle instämma i, att finna en väg där vi som en japansk kraftsportsmästare glider med i rörelsen och fångar upp den för att göra denna rörelsekraft till vår egen. Där vi lär oss leva av naturen med den.

Janken Myrdal är professor i agrarhistoria vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet