Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Naturvetenskap & teknik
Hedvig Hedqvist
Kärlek och kärnfysik
Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen
Bonniers | 432 s | Isbn 9789100125387
Recensent: Nina Wormbs
Svårt att veta om deras kärlek var fysisk

Lise Meitner var en av förgrundsgestalterna bakom upptäckten av fission. År 1914 lärde hon känna svenskan Eva von Bahr som också studerade fysik. Det blev upptakten till en livslång relation. Hedvig Hedqvist, släkt med von Bahr, har skrivit en bok om detta förhållande. Bokens stora bidrag är att lyfta fram vänskapen mellan kvinnor och därmed göra en tidigare svagt tecknad del av Meitners liv känd.

”Käraste Eva! Imorse skrev jag ett kort till Er och nu i kväll fick jag Ert sorgliga brev. Jag kan inte ens tänka mig att Ni inte skulle kunna komma, och jag hoppas fortfarande att allt blir bra och att Ni kommer hit. Jag är också så ledsen över att vara så långt bort från Er och inte på något sätt kunna hjälpa Er. Jag hoppas att det handlar om något övergående hos Er kära mor. Att hennes försämrade tillstånd kanske redan har bättrats, när Ni får mitt brev.”

Brevet är från Lise Meitner till Eva von Bahr och är ett av många denna vår 1914 när Lise hoppas att Eva ändå ska kunna komma tillbaka ner till Berlin och återuppta forskning och umgänget som de båda delade. Men resan skjuts upp och skjuts upp. Modern dör i maj och först i juni reser Eva till Berlin för att ändå snart återvända till Sverige och det som ska ordnas. Sedan kommer kriget.

Hedvig Hedqvist har skrivit en bok om Lise Meitner och Eva von Bahr, kvinnor som först förenades av intresset för fysik. Var och en på sitt håll, döttrar i stora familjer med olika förutsättningar, tar de examen för att kunna läsa vidare och skaffa sig vetenskaplig legitimitet i en värld som inte som i dag framför allt har informella hinder för kvinnor utan där det också fanns formella barriärer för en akademisk karriär. Även om det är oklart om denna vänskap verkligen förändrade världen så står det utom allt tvivel att den fysik som Lise ägnade sig åt förändrade Historien.

Båda två studerar fysik trots att det inte är den givna vägen för kvinnor och de når snabbt framgång och vissa titlar. Lise flyttar från sin födelsestad Wien till Berlin 1907 och Eva läser i Uppsala där hon disputerar 1908. De träffas i Berlin första gången 1912, dit Eva reser efter vissa motgångar i det konservativa Uppsala, och de påbörjar en korrespondens. Eva reser tillbaka året därpå och de tillbringar tid ihop men utvecklar också separata liv och är på olika ställen. De skiljs åt för lång tid när Evas mamma blir sjuk och hela våren 1914 är de åtskilda men korrespondensen är tät.

Under kriget kan de inte heller träffas och de har dessutom motsatta ståndpunkter i frågan om krig. Eva tillbringar tid i Brunnsvik och Lise är fortsatt vid Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft i Berlin där även Einstein börjar sin tjänst. Hon är för övrigt nära alla de stora tyska fysikerna och träffar med tiden de ledande även i andra länder, såsom Boltzmann, Planck, Bohr, Fermi, Franck och Hertz. Och så Otto Hahn.

Evas liv berikas av Niklas Bergius som använder ett par rum i hennes stora hus i Brunnsvik där de båda undervisar. Lise får tidvis arbeta på sjukhus där det råder brist på det mesta förutom sårade. Hösten 1916 återupptar hon sin forskning i Berlin även om det är tomt och omständigheterna svåra. Våren 1917 gifter sig Eva med Niklas, vilket tycks komma som en överraskning för de flesta.

Eva stödjer Lise finansiellt under lång tid. Inte minst i det av inflation drabbade Tyskland på 1920-talet. Men trots enträgna böner och infallsrika förslag reser inte Eva till Tyskland för att besöka Lise, och i mitten av 1920-talet tappar de kontakten. På samma sätt gör då berättelsen, som ju bygger på deras kontakt i första hand, ett litet hopp fram till Hitlers maktövertagande 1933. Och med det börjar Tyskland tömmas på människor som varken är eller känner sig välkomna i det Tredje riket. Detta gällde även fysiker och den störste av dem alla, Einstein, som var i USA vid maktövertagandet, och som inte återvände till Tyskland.

Lise var av judisk börd men med österrikiskt pass som hon betraktar som ett skydd. Hon fokuserar än mer på sitt arbete och tillbringar sommaren delvis som gäst hos Niels Bohr och hans hustru Margrethe som hon kom bra överens med. Hon beundrade också Bohr som hon först träffat i början av 1920-talet. Men hon gjorde också en resa till Kungälv där Eva och Niklas nu bodde i ett nytt hus. De träffas under några dagar och sedan även i Marstrand innan Lise reser tillbaka till Tyskland.

Snart nog dras hennes tillstånd att undervisa in men hon kunde fortsätta med sin forskning som inspirerades av Fermis upptäckter av atomkärnans beskaffenhet och de ämnen som var tyngre än uran. Hon sampublicerar en bok om atomkärnor 1935, men hennes medförfattare Delbrück väljer att ett par år senare lämna Tyskland eftersom han inte sympatiserade med regimen.

Anschluss 1938 innebar att det österrikiska passet inte längre gav något skydd för Lise. Hon får dock motstridiga instruktioner och vet inte vilken hennes ställning vid institutet är. Eva börjar undersöka möjligheterna att få henne till Sverige. Även Bohr gör ansträngningar för att hitta en tjänst åt henne utanför Tyskland och hittar en plats hos Manne Siegbahn, som ställer den till förfogande utan medel. Den närmaste tiden går åt att försöka skaffa lön och i detta arbete vänder sig Eva till Wilhelm Oseen som hon känner sedan länge och som i sin tur försöker dra i trådar. Parallellt visar det sig att Lise inte kan få något pass.

Nu börjar det bli brått och Hedqvist förvaltar här väl den spännande historien om Lises flykt till Holland och sedan Sverige. Den första tiden i Sverige är svår och mottagandet hos Siegbahn är inte gott. Han obstruerar också försöken att underlätta hennes forskning genom att lova men inte göra. Men Lise knyter snart nog egna kontakter och skaffar sig ett omfattande socialt nätverk.

Även den följande delen som rör upptäckten av fissionen, konkurrensen, Bohrs skvaller och dyra telegram som hindrar information är skrivet med driv och flyt och bärs också av vår vetskap om att detta var centrala händelseförlopp. Berättelsen om kriget och dess vedervärdigheter väller i vågor över texten när konkreta exempel på förföljelse och död drabbar vänner till bokens huvudpersoner. Och så slutet, med atombomberna; det vetenskapliga framstegets katastrofala tillämpning.

Den avslutande delen behandlar Nobelpriset till Hahn och hans tigande om Lises bidrag och betydelse, akademins diskussioner och de ständiga, fruktlösa nomineringarna, Lises besvikelse men samtidigt hennes segertåg över världen där hon tar emot priser kors och tvärs. Men inte Nobelpriset.

Boken om vänskapen mellan dessa fysiker har en särskild tillkomsthistoria. Eva von Bahr – syster till Hedvig Hedqvists mormor – var en kvinna som gjorde stora intryck på författarinnan under hennes uppväxt. Brev från Evas korrespondens med Lise och andra var en del av familjearvet och Hedqvist började komplettera dessa källor med andra som finns i arkiv. Dessa texter har kompletterats med egna minnen, en levnadsteckning av Eva som skrevs på 50-talet samt sekundärlitteratur i framför allt vetenskapshistoria.

Detta är delvis en förklaring till asymmetrin i berättelsen. I första halvan av boken dominerar Lises brev till Eva som genom stora blockcitat också får ett visuellt och grafiskt utrymme i texten. Evas känslor och tankar ligger i stället i löptexten och denna skillnad leder till en markant obalans kvinnorna emellan i själva berättelsen. Lise framstår i klarare dager med sitt eget språk och egna uttryck. Evas brev får vi vänta på till halvvägs in i boken när hon skriver till Wilhelm Oseen julen 1922 och kommenterar Nobelprisen till Bohr och Einstein. I brevet finns också uppgifter om hennes sjuklige make. Senare i boken finns fler brev av Eva, men intrycket av obalans kvarstår och den som framträder allra tydligast i denna historia är trots allt Lise Meitner, trots att författarinnan alltså känner Eva von Bahr mycket bättre. Eller  så är det kanske därför.

Längst bak i boken finns hänvisningar till källorna som använts till varje kapitel, men som läsare undrar jag ändå allt som oftast varifrån Hedqvist tagit sina uppgifter. Är det från brev, från levnadsteckningen eller från sin uppväxt? Hur kan hon veta att Eva inte ville erkänna sin besvikelse ens för sig själv? Står det i levnadsteckningen eller var det något man sa hemma? Eller är det Hedqvists tolkning?

Och med denna undran i bakhuvudet frågar man sig också vad detta egentligen är för en bok. Hedqvist understryker att hon inte kan fysik och det är verkligen inget man saknar. Experiment och laboratorier, publikationer och samarbeten är tillräckligt beskrivna på andra ställen och det utrymme de får här räcker fint. Hedqvists stora bidrag är att göra vänskapen mellan kvinnorna mer allmänt känd och därmed lyfta fram en tidigare svagt tecknad del av Lise Meitners liv. För det är ändå det vetenskapshistoriskt mest intressanta bidraget, även om också Eva von Bahr var en framstående fysiker så länge hon var verksam. (Att hon avbröt sin forskning och aldrig återtog den är ett återkommande tema i boken som dock inte utvecklas.)

Hedqvist är inte heller historiker och ibland saknar man kanske lite större och djupare resonemang som kunde sätta Lises och Evas belägenheter och relation i ett större sammanhang. Frågorna och fråge­tecknen är många och som läsare skulle jag gärna ha sett fler analyser på bekostnad av en del exkurser. Men det är mycket en smaksak och svårt att blanda genrer.

Det är synd att förlaget inte lagt lite mer resurser på redigering av det långa manuset som hade vunnit på en genomskrivning. Nu finns det språkliga vändningar som gör att man måste läsa om på vissa ställen och upprepningar här och var som i stället för att verka stödjande blir störande. Bitvis framstår framställningen också som oavsiktligt rapsodisk – det saknas övergångar mellan händelseförlopp och beskrivningar. Detta skulle kunna vara ett resultat av källäget, men hade kunnat åtgärdas.

Det är svårt att riktigt nagla fast Kärlek och kärnfysik, och kanske är det författarinnans avsikt och på sätt och vis läsarens lycka. En fråga som driver Hedqvist är relationen mellan Eva och Lise. Vad var det för sorts relation? Hur kan den förstås i ljuset av dessa kvinnors andra relationer – Evas möjligen ”vita” äktenskap med den sjuklige Bergius och Lises gemål som var fysiken? Vad kan man läsa ut av brevens formuleringar, egentligen? Vilken attraktion rörde det sig om och vad betydde rosor och broderade kuddar som skickades med post och bud? Vi kan förstås aldrig veta precis, men det gör ingenting. Kärlek människor emellan kommer i olika former och det är nästan alltid ljuvligt att läsa om den.

Nina Wormbs är docent i teknik- och vetenskapshistoria, verksam vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet