Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Henrik Ågren
Erik den helige
Landsfader eller beläte?
Sekel | 498 s | Isbn 9789185767960
Recensent: Bo Lindberg
Svårt jämföra reformationen med moderna revolutioner

Henrik Ågren undersöker hur Erik den helige har behandlats i historieskrivningen. Hans resonemang bygger på en parallell mellan reformationen och moderna revolutioner. Enligt den borde reformationens historieskrivare vara negativa till katoliken Erik. Men som Ågren själv visar är det först med upplysningen som inställningen blir kritisk.

Den milde kung Erik Jedvardsson stiftade på 1100-talet rättvisa lagar, gynnade kyrkan, utvidgade riket genom att kristna finnarna och var god mot de fattiga. Han dräptes av svenska avundsmän i förbund med en dansk prins efter att ha underlåtit att avbryta mässan för att försvara sig. Hans död följdes av mirakler, folket dyrkade honom som helgon, och han kom att kallas den helige. Henrik Ågren har företagit sig att undersöka hur hans minne har hanterats i svensk historieskrivning. I dag är Erik nästan glömd, som Ågren konstaterat genom en enkät bland studerande ungdomar. Men undersökningen gäller inte den moderna tiden utan den tidigmoderna, det vill säga århundradena efter reformationen. Närmare bestämt är Ågren intresserad av hur den lutherska svenska nationalstaten i vardande handskades med denna ­centralfigur i det forna katolska Sverige, med vilket det skett en så radikal brytning genom reformationen. Ågren har läst praktiskt taget allt som skrivits om kung Erik i bevarade texter – alltså inte bara kända historieskrivare som Olaus Petri, Johannes Magnus, Johannes Messenius, Samuel Pufendorf, Olof Dalin och Sven Lagerbring, utan en lång rad tämligen okända historieskribenter, både tryckta och otryckta, som Jacob Gislonis, Fabian Törner och Nils Erik Lundström, och därtill en mängd texter som inte formellt är historieskrivning. Ågrens förteckning över handskrivet material upptar åtta sidor i bibliografin. Om inte annat är denna bok en imponerande inventering av tidigmodern svensk historiografi; den ger en föreställning om hur omfattande den litteraturen är och hur viktig historieskrivningen var.

Det stora materialet möjliggör en grundlig behandling av ämnet, alltför grundlig skulle jag vilja säga. Ågren analyserar utsagorna om Erik under sex olika teman: Erik som världslig kung, som kyrkans välgörare, människa, helgon, tronpretendent och rikssymbol. Detta uppdelas på i praktiken fyra tidsperioder från reformationen till gustavianska tidens slut avgränsade av betydelsefulla historiska arbeten: Olaus Petris En Swensk crönika (cirka 1540) som inleder reformationsperioden, Messenius Scondia illustrata (skriven cirka 1620) som markerar början av stormaktstiden, Claes Örnhielms Historia Sueonum Gothorumque ecclesiastica 1689, ett viktigt arbete som enligt Ågren innebär ett mer kritiskt förhållningssätt till källorna och därför får inleda perioden ”sen stormaktstid och tidig frihetstid” och så Dalins Swea rikes historia 1747 som blir upptakten till ”sen frihetstid och gustaviansk tid”. Det blir rätt mastigt, eftersom alla sex temata upprepas i alla fyra perioderna. Referaten är i och för sig vettiga och ofta skarpsynta, men upplägget kan inte undgå att bli tradigt. Författarens generaliseringar borde ha kunnat göras utan en så omständlig redovisning av materialet.

En utgångspunkt för arbetet har varit jämförelsen mellan reformationen och moderna revolutioner. Sådana innebär i början ikonoklastisk radering av det förflutnas bruk och symboler men efterhand som den nya ordningen stabiliseras, etableras en försiktig omskrivning av element i det gamla så att en viss kontinuitet uppstår. I Sverige skulle det enligt den analogin således omedelbart efter reformationen ha skett en uppgörelse med Erik den helige och det han förknippas med och sedan så småningom en mer överseende bedömning. Det svenska fallet visar sig dock inte följa mallen. Reformationstidens mest inflytelserike historieskrivare, Johannes Magnus, var ju katolik och därmed ingen bildstormare, och inte heller Olaus Petri bryter staven över Erik. Under 1600-talet skildras han överlag i positiva ordalag som ett dygdeexempel; han kallas ofta också Sankt Erik utan särskilda kommentarer.

Den reformatoriska omvärderingen inskränker sig till ett förtigande av det katolska sammanhang han förekom i. Viktigt är att han inte längre beskrivs som fäderneslandets fader eller rikets skyddspatron såsom hade förekommit under medeltiden; den titeln övergår i stället till Gustav Vasa. Representativ för inställningen vid stormaktstidens slut är en dissertation under Fabian Törner från 1712, där Erik får beröm för sina goda egenskaper men det framhålls samtidigt att människorna numera, när den romerska kyrkans mörker skingrats och lutheranismen införts, bara firar honom på Eriksdagen den 18 maj då det är marknad.

Kritiken av Erik den helige, inte så mycket hans person som hans katolska kontext, kom i stället senare under 1700-talet. Då ironiserade Dalin, Botin och Lagerbring över prästvälde, vidskepelse, späkningar och mirakeltro. Kritiken hade sin grund i upplysningens negativa attityd till det förflutna och en tilltagande metodisk medvetenhet, men den lät sig också utan svårighet förenas med luthersk ovilja mot påviska bruk i religionen. Inställningen till medeltiden och Erik den helige var alltså mycket mer negativ under 1700-talet än under stormaktstiden då landet låg i krig med katolikerna och Sverige iklädde sig rollen av evangelisk skyddsmakt.

Det är ett resultat som strider mot den antagna logiken i det postrevolutionära historiebruket, och det är väl därför som Ågren släpper det temat i bokens andra del. Det gör att man undrar över temats relevans för undersökningen. Jämförelsen mellan reformationen i Sverige och de moderna revolutionerna ter sig litet långsökt; den stackars Erik den helige får förekomma på samma sidor som både Hitler och Lenin. Jag tycker mig ana att Ågren haft litet för stora förhoppningar på likheten mellan postreformatoriskt och postrevolutionärt historiebruk som inte infriats. Möjligen hade en mer konkret och begränsad jämförelse givit mer resultat, till exempel av hur Sovjet-Ryssland hanterade Peter den store och DDR Fredrik den store.

Paradoxen att det upplysta 1700-talet var strängare mot medeltiden än det militant luthersk-ortodoxa 1600-talet är ändå ett intressant resultat. Ågrens förklaring att det berodde på ”de lärdomhistoriska orsakerna”, alltså upplysningen och den begynnande historiska kritiken, är riktig, men den kan kompletteras med en lärdomshistorisk faktor också för stormaktstidens del, nämligen att det historiska intresset då i så hög grad inriktades på konstruktionen av ett stolt götiskt-svenskt förflutet i världens första tid. Ågren nämner göticismen bara i förbigående, den avser ju en tid som föregår Erik och medel­tiden. Men den har sin relevans i förhållande till en intressant iakttagelse som Ågren gör rörande patriotismen i svensk historieskrivning. Fientligheten mot Danmark är inte så utbredd bland historieskrivarna som man vanligen föreställer sig. Att Erik dräptes av en dansk prins görs inte så stort nummer av, och skildringarna av ­Eriks förtjänster framhåller honom inte som svensk i första hand utan som allmänt dygdemönster i enlighet med historieskrivingens uppdrag att vara moraliskt belärande. Ågren antyder att denna återhållsamhet i det patriotiska inte bara gäller Erik utan historiografin över huvud taget; bilden av den svenska historieskrivningen som ensidigt patriotisk bör nyanseras, menar han.

Det kan ligga något i detta, åtminstone såtillvida att medeltiden inte så väl kunde exploateras för patriotiska syften, inte bara därför att den var katolsk utan också för att Sverige då var så inflätat i den nordiska historien att riket ännu inte riktigt fanns. Å andra sidan har vi ju under 1500- och 1600-talet den florerande göticismen, den mest fantastiska av patriotismer som engagerade rikets största snillen alltifrån Johannes Magnus till Olof Rudbeck i försöken att skapa ett ursprung åt Sverige genom berättelserna om Magog och skyterna, om det götiska Skandien och det hyperboreiska Atlantis där folken hade sitt urhem och kulturen sin vagga. Och detta avsåg väl att märka tiden efter syndafloden, alltså en förkristen epok, bortom både katolicism och reformation.

Detta var den stora patriotiska idén under stormaktstiden, torgförd som stimulans åt landets elit, men framför allt för att imponera på Europa – språket i dessa texter var oftast latin. Det var en demonstrativ patriotism, odlad i en representativ kultur där det gällde att visa upp sig i omvärldens ögon. Den götiska historieskrivningen kan inte negligeras om man talar om patriotism. På 1700-talet moderniserades den. Luften gick ur det götiska, men i stället kom en patriotism på svenska riktad till den egna befolkningen. I den gavs en mer rikhaltig beskrivning inte bara av Sveriges förflutna utan också av dess samtida tillstånd och verksamheter. Det gav en starkare identifiering med landet än den storvulna göticismens hyperboler hade gjort men tillät också att man använde medeltidshistorien som argument i samtida ideologiska och politiska konflikter. Lanseringen av odalmannen som motinstans till adelsmannen i frihetstidens privilegiestrider illustrerar detta, och även kritiken av munk- och prästvälde kan sättas in i det sammanhanget. Såtillvida var 1700-talets svenska självförståelse mer svensk, mer nationell och igenkännbar för nutiden, än under de föregående århundradena.

Ågrens bok vilar på ett väldigt källmaterial, kompetent hanterat men otympligt redovisat. Ansatsen att jämföra reformation och revolution med hjälp av det svenska exemplet falsifieras av författarens egna resultat, vilket får betraktas som ett kreativt misslyckande.

Bo Lindberg är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
   

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet