Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Politik & samhälle
Jenny Madestam
Hur blir man vald?
Om ledarskiften i tre svenska partier
Liber | 357 s | Isbn 9789147098750
Recensent: Kjell-Olof Feldt
Svårt urskilja kraftspelet bakom val av partiledare

Madestam vill besvara frågan om partierna väljer ledare i en demokratisk process men hennes underlag är för tunt för att vetenskapliga slutsatser ska kunna dras. Däremot kan boken med behållning läsas som ett reportage om partiledarskiften. En intressant komplikation är att valet av ledare måste anpassas till grupper utanför de egna medlemsleden, annars riskerar man att lida nederlag i valen.

Val av ledare är ett viktigt avgörande för alla politiska rörelser. Redan långt före framväxten av det moderna medielandskapet med dess personfixering har ledarna för svenska partier i de flesta fall dominerat både bilden av partiet och inflytandet över dess politik. Bytet av partiledare innebär för det mesta också att partieliten successivt (i enstaka fall ganska abrupt) ändrar sammansättning eller positionsförflyttas. Särskilt i ”den inre kretsen” sker det utifrån den nyvalde ledarens politiska och/eller personliga preferenser. I vårt land äger ledarval sällan rum i det uttalade syftet att ge partiets politik en annan inriktning men resultatet blir med tiden ändå både funktionella och politiska förändringar.

Jenny Madestam har i sin bok Hur blir man vald? studerat hur tre svenska politiska partier – Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet – hanterat sina senaste två ledarskiften fram till år 2012. De studerade ledarskiftena är för Socialdemokraterna valen av Mona Sahlin 2007 och Håkan Juholt 2011, för Moderaterna valen av Bo Lundgren 1999 och Fredrik Reinfeldt 2003 samt för Miljöpartiet valen av språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand 2002 och Åsa Romson och Gustav Fridolin 2011. Med anknytning till diskussionen i den statsvetenskapliga litteraturen vill hon söka besvara frågan om de valt sina ledare i en process som är demokratisk.

Ordet demokrati måste då ges en speciell innebörd. Partierna i Madestams studie har förlagt den formella makten över ledarvalet till sin högsta beslutsinstans, det vill säga de medlemmar som valts till ledamöter vid partiets stämma, oftast kallad partikongressen. Den reella makten har emellertid ett mycket mindre antal medlemmar som utsetts till valberedning. Sammansättningen av detta organ sker med ambitionen att ledamöterna så långt som möjligt ska återspegla medlemskaderns politiska uppfattningar. Några regler för valberedningens arbete finns inte men det förutsätts att ledamöterna ”lyssnar av” stämningarna ute bland partiets medlemmar innan de själva tar ställning.

Valberedningarna för Socialdemokraterna och Moderaterna har dock att uppfylla ett viktigt krav: deras förslag till ny partiledare måste enhälligt och med hörbar entusiasm antas av partikongressen. Allt ska således vara uppgjort på förhand. Miljöpartiet avviker både genom att som ledare välja två språkrör och att ge sin medlemsstämma utrymme att välja mellan flera kandidater.

Den slutsats Madestam når i demokratifrågan är att de tre studerade partierna hanterat den ganska väl. De valberedningar som arbetat har visserligen haft olika förutsättningar och utfört sitt uppdrag därefter. Mest öppet har det unga Miljöpartiet agerat gentemot sina medlemmar med många kandidater och utfrågningar, även om det inte alltid blev så effektivt och upplysande. Moderaterna och Socialdemokraterna har varit mindre öppna men ändå gett medlemmarna, i varje fall vissa av dem, stort utrymme att påverka valberedningarnas arbete. Detta utrymme ökade i krislägen, som det blev efter Mona Sahlins brådstörtade avgång och Moderaternas usla val 2002 då Bo Lundgren måste tas bort. Det skedde inte genom en förstärkning av det Madestam kallar den interndemokratiska processen utan genom att den fungerade på ett icke avsett sätt: enskilda medlemmar längre ner eller på fel ställe i partihierarkin tog över inflytandet från valberedningarna.

Underlaget för dessa slutsatser består främst av intervjuer som Jenny Madestam själv gjort under åren 2011–2012 med 102 personer, varav hälften var socialdemokrater, 20 moderater och resten miljöpartister. Uppräkningen av det slags partimedlemmar hon talat med ger en intressant bild av både valberedningarnas arbete och den interndemokrati Madestam är på jakt efter. Bland intervjupersonerna ingår i samtliga fall partiledare/språkrör, ledamöter i valberedningar, kandidater till ledarposterna samt partisekreterare. Moderater och socialdemokrater dyker även upp som distrikts- eller länsordförande och ombudsmän. Det Madestam kallar vanliga gräsrotsmedlemmar har hon bara ”i viss mån” hittat hos Socialdemokraterna. Såvitt jag förstår är hennes personkrets i stort sett densamma som valberedningarna i de tre partierna använt sig av för att utröna medlemmarnas uppfattning om vilket slags ledare de ville ha.

Visserligen kan man nog utgå från att den partielit som Madestam intervjuat (och valberedningarna konsulterat) har – eller åtminstone anser sig ha – en bra bild av andra partimedlemmars synpunkter på vilka personliga och politiska egenskaper deras ledare bör besitta. Men hon gör inget försök att utröna hur elitens kontaktnät ser ut, hur många ”vanliga” medlemmar man talat med och vad som kan ha sagts dem emellan. Hon utsätter inte heller de intervjuades utsagor för någon kritisk prövning, till exempel vilken roll deras egna karriärambitioner eller personliga relationer till tänkbara kandidater kan ha spelat för deras uppgifter om hur partiledarvalen gått till. Den stora frekvensen av anonyma röster minskar ytterligare värdet av intervjuerna som underlag för slutsatser som vill ge ett vetenskapligt intryck.

Däremot kan boken med behållning läsas som ett systematiserat reportage om sex partiledarskiften i tre ganska olika partier. Den skildrar maktkamperna mellan fraktioner, ibland även mellan ideologier, men också hur tillfälligheter, framför allt hos partier i kris, kan störa processen och leda till överraskande utfall. Den konklusion av Madestam som jag finner mest realistisk är att alla partiledarval hon studerat har följt en mer eller mindre unik bana och att det för det mesta varit omöjligt att urskilja vilka krafter som avgjort valet.

Ett intressant fall är valet av Fredrik Reinfeldt 2003. Han är den ende ledarkandidat som uttryckt en vilja att ändra den moderata politikens inriktning och ledde en grupp inom partieliten som ville spränga ”betongbunkern” från Bildts tid. Den mötte motstånd från den övriga partieliten och var starkt koncentrerad till Stockholm. Men enligt Madestam avgjordes valet av landets moderata kommunalråd som stödde Reinfeldts kandidatur. Denna seger för periferin över centralmakten skulle bero på att Reinfeldt, sedan Bildt frusit ut honom ur den inre kretsen, tillbringat åtskillig tid tillsammans med kommunalråden ifråga. Märkligt nog gör Madestam inget försök att belägga detta genom intervjuer – några moderata kommunpolitiker finns inte med.

Det går också att uppfatta boken som skildringen av ett demokratiskt problem. Anta således att den interna partidemokratin fungerar så perfekt att de ledare väljs som driver den politik medlemmarna vill ha, utan att låta sig påverkas av andra medborgares intressen och värderingar. Men sådana ledare skulle föra sina partier i fördärvet om målet är att vinna val.

De åtta partierna i Sveriges riksdag har enligt egna uppgifter drygt 260000 medlemmar (för tio år sedan var de 370000). Väljarkåren, definierad som antalet röstberättigade, uppgår till drygt sju miljoner människor. Ledaren för det största partiet, Socialdemokraterna, kan räkna in knappt 100000 medlemmar. Inför årets val var målet att få åtminstone 2,2 miljoner röster. (Det blev 1,9 miljoner.) Moderaterna behövde en ännu mindre medlemskader, 40000, för att attrahera nära 1,5 miljoner väljare.

Alla i saken intresserade verkar vara överens om att i varje fall de gamla partierna (de som funnits i riksdagen mer än 30 år) inte längre är folkrörelser i den meningen att deras medlemmar företräder stora grupper av befolkningen. De aktiva partimedlemmarna enas inför valen till riksdag och kommuner under parollen att de ska vinnas. Men de vet att inga val vinns utan att de politiska budskapen anpassas till uppfattningarna hos en långt större krets. Och för partiledare som aspirerar på att leda en regering gäller det hela befolkningens inställning till partiets politik och ledarens personlighet.

Frågan borde därför ställas om den interna partidemokratin fungerar bra i den meningen att den föder fram ledare som väldigt många fler än medlemmarna får förtroende för? De senaste ledarvalen ger inte det intrycket. Valet av Mona Sahlin ledde till ytterligare förtroendeförluster för Socialdemokraterna och Håkan Juholts korta ordförandetid slutade i kris och kaos. Moderaterna lyckades inte bättre med valet av Bo Lundgren som förde partiet in i ett stort valnederlag. Fredrik Reinfeldt ses säkerligen av många som den störste moderate härföraren sedan Arvid Lindman med två vunna val och åtta år som statsminister. Men han fick inte lämna politiken som en avhållen landsfader utan försvann i besvikelse efter sin stora förlust i valet 2014. Inom Miljöpartiet var man länge säker att de språkrör man valde 2011 skulle fortsätta framgången från 2010 och placera partiet på tredje plats i riksdagen. Så gick det som bekant inte.

Kjell-Olof Feldt är fil. lic i national-ekonomi.

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet