Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Politik & samhälle
Helena Granström & Marcus Elmerstad (foto)
Det som en gång var
Natur & Kultur | 188 s | Isbn 9789127145771
Recensent: Tobias Dahlkvist
Svartsyn som brister i pessimism

Den civilisationskritik som Helena Granström utvecklar är av ett slag som man sällan ser i Sverige. Hon tar avstånd från moderniteten men anser att möjligheten att föreställa sig ett annat levnadssätt har gått förlorad. Denna melankoliska svartsyn skulle dock ha vunnit på att anknyta till framför allt den tyska pessimisiska traditionen.

I en rad böcker som rör sig i gränstrakterna mellan essäistik och skönlitteratur har fysikern och författaren Helena Granström dryftat människans plats i världen och i samhället. I Det som en gång var överskrider hon ännu en gång gränsen mellan gestaltande fiktion och filosofiskt resonerande. I grunden är det en essä om den västerländska kulturens destruktiva förhållningssätt till naturen och vad det gör med oss som lever i denna kultur. Tre olika trådar vävs samman i Det som en gång var. Större delen av boken utgörs av en diskussion av hur vår hållning till naturen präglas av att vi ser den som en resurs som finns där för oss att bruka. Inflätade i de essäistiska partierna skildras också i en rad skönlitterära avsnitt en ung kvinnas resa till den svenska fjällvärlden. Boken är också, och detta är alltså den tredje tråden, illustrerad av naturfotografen Marcus Elmerstads mycket vackra fotografier. Svartvita foton – i enlighet med bokens budskap mera svarta än vita – föreställande värdefulla men hotade naturområden, urskogar hotade av avverkning, bergsområden hotade av gruvdrift, sjöar av utdikning. Eller hotade förresten: Granström vill hävda att de platser som Elmerstads fotografier avbildar inte bara är det. ”Rönnbäcksnäset, Risveden, Norvik, Alvaret och Vänern är inte namn på platser som är hotade, men ännu existerar – det är namn på platser som en gång var.” Vi står inte, menar hon, inför en stundande katastrof; vi lever i verkningarna av en katastrof som redan skett.

Det skall genast sägas att den civilisationskritik som Granström utvecklar är av ett slag som man sällan eller aldrig ser i Sverige. På samma gång passionerad och analytiskt kylig; politisk utan att vilja erbjuda några enkla lösningar (eller några lösningar alls, strängt taget); allvarlig, vacker och mycket sorglig: detta är faktiskt en bok som söker sin like.

Den stora boven i Granströms framställning är framstegsoptimismen. Tron att de problem som följer med den tekniska och samhälleliga utvecklingen kommer att lösas av samma utveckling tillåter den att fortsätta, och att eskalera. Tilltron till den teknologiska utvecklingen syftar till att åstadkomma en bekvämlighet liknande den som åtnjuts av ”en välgödd, fullständigt domesticerad innekatt – en bekvämlighet som kommer till priset av frihet, självständighet och mening”. Med detta följer en förändring av grundvalen för vår moraliska bedömning. ”Det positiva etiska värdet hos den teknik – eller, oftare, den tillämpning av en viss teknik – som vi normalt förstår som alltigenom god uppstår till stor del genom att tekniken i sig bidrar till att omforma det etiska ramverket.” Hon exemplifierar detta med den antidepressiva medicinen: i varje enskilt fall oproblematisk, inte sällan livräddande. Men på ett strukturellt plan möjliggör dessa psykofarmaka att en samhällsutveckling som är till men för mänskligheten i stället betraktas som en individuell patologi, och behandlas därefter.

Med optimismen följer därmed en förändring av våra moraliska bedömningsgrunder. Detta är ett miljöproblem och ett samhällsproblem, men också ett kognitivt problem för Granström. Komplexitetsgraden hos de människoskapade miljöer som omger oss är ojämförligt mycket lägre än i de naturliga system som de ersätter. I anslutning till ekologen Paul Shepard slår hon fast att det inte saknar konsekvenser att växa upp under sådana förhållanden: ”Barnets uppväxt i en fullständigt konstruerad omgivning skapar hos det en sakta framväxande känsla av att icke-liv, det icke-levandes sätt att finnas, är existensens normaltillstånd.” Med Shepard talar hon om mötet med den levande naturen som en oundgänglig del av människans mognadsprocess. En pusselbit som alltså helt gått förlorad i vårt samhälle.

Bokens skönlitterära avsnitt illustrerar denna förlust. Den unga kvinnan som är berättelsens jag söker naturen, men finner inget annat än den ”absolut äldsta kulturmark” som hon någonsin kommer att besöka. Uppfostrad i en kultur där naturen är en resurs som människan kan bruka och exploatera, men inte ett meningsbärande subjekt förmår hon all sin goda vilja till trots inte förstå naturen. Trots allt är dessa litterärt gestaltande passager bokens minst intressanta inslag. Det är som om den analytiska intelligens och pregnanta stil som gör hennes tänkande så stimulerande inte riktigt lånar sig till iscensättning och framställning.

I sin kamp mot teknik- och framstegsoptimism ifrågasätter Granström såväl den digitala kulturen som förskolorna och medicinindustrin. Hon talar om staden som en lögn och om tanken på människans frihet som ett redskap med vars hjälp vi fås att avsäga oss vår mänskliga värdighet. Det vore lätt att avfärda henne som en reaktionär. (I någon mening är hon naturligtvis reaktionär. ”Framsteget”, heter det, ”består av ersättandet av levande med dött”.) Hon tar avstånd från moderniteten, men roten till det onda går för henne mycket djupare än så. Den står att finna i människans övergång från en jägar- och samlartillvaro till jordbrukssamhället. I ljuset av det vore det uppenbarligen utsiktslöst att söka vända på utvecklingen. ”Det beroende av tekniken som min kultur när liknar i många avseenden ett missbruk. Men befriade jag mig från detta missbruk vore jag inte fri, utan död: Beroendet av teknikens storskaliga infrastruktur är i högsta grad reellt.” I stället är det utifrån en klarsynt och genomreflekterad sorg över sakernas tillstånd som hon skriver, en melankoli, om man så vill.

Karaktäristiskt för melankolin är att den på samma gång leder till en kritiskt ifrågasättande hållning gentemot världen och alstrar stundom en förlamande passivitet. Båda dessa aspekter genomsyrar Granströms text. Någon lösning har hon alltså inte att erbjuda: insikten att det redan är för sent är tvärtom redan bokens premiss. Snarare bör Det som en gång var läsas som ett sorgearbete över att själva möjligheten att över huvud taget bli varse att det moderna västerländska samhället berövat oss något har gått förlorad, att själva möjligheten att föreställa sig ett alternativ till vårt levnadssätt är orimlig. ”Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.” Men ur denna sorg hämtar texten kraft, skönhet.

För Det som en gång var är en mycket vacker bok. Den är till att börja med vacker till det yttre. Även fotografierna förutan skänker det mattsvarta bandet och det glansiga kritvita papperet boken en sträng och dyster skönhet helt kongenial med innehållet. Och i all synnerhet karaktäriseras Granströms språk därav. Hennes tankar kristalliseras kring lakoniska fraser som visserligen ingår i längre resonemang, men som hade kunnat vara aforismer. När Granström diskuterar hur uppfattningen om vad som är ett sunt ekosystem förändras med varje ny generation ekologer och att miljöförstöringen därigenom förändrar själva normen för miljöförstöringen, fångar hon det i en kraftfull sentens: ”För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”

Givet all den svärta som präglar Det som en gång var kunde man frestas beteckna den som pessimistisk. Men om man med pessimism avser något mera än bara svartsyn, om man med pessimism avser en filosofisk position som ifrågasätter vår oreflekterade tro att människans existens är ett gott, kan man tvärtom hävda att det är i sin brist på pessimism som svagheten hos Det som en gång var visar sig. Granströms beläsenhet tycks grundlig men selektiv. Hon anför en mängd engelskspråkiga teknikhistoriker, ekologer och antropologer som skrivit om samtidsmänniskans destruktiva förhållande till teknik och miljö. Därutöver knyter hon vid några tillfällen an till filosofin: hon låter en diskussion av Hobbes naturtillstånd utgöra utgångspunkt för sin kulturkritik, hon citerar Horkheimer och Adorno och avslutar sin text med en liten blinkning till Wittgensteins lejon som vi, om det kunde tala, inte skulle förstå. Men den rika pessimistiska traditionen, den parad av inte sällan världsfrånvända, men kompromisslösa, mestadels tyska, tänkare som från 1800-talets mitt byggt filosofiska system utifrån premissen att livet är ett ont, möter man ingenstans i hennes text.

Det är bra synd: i denna tradition skulle Granström finna besläktade andar. När hon exempelvis konstaterar att om omvärlden är som jag så är jag på samma gång som min omvärld, ligger hon mycket nära den tanke som Schopenhauer uttryckte med den sanskritiska formeln tat tvam asi (”detta är du”) och som han gjorde till en premiss för sin etik. Pessimismen har inte sällan tjänat som grunden för ett radikalt miljötänkande, som hos den norske filosofen Peter Wessel Zapffe eller hos den tyske tänkaren Ulrich Horstmann. Ett miljötänkande som, eftersom det inte tar människans välmåga eller ens hennes överlevnad för given, inte begränsas av det tabu kring att ifrågasätta civilisationen som enda möjlighet, som Granström menar hämmar miljöaktivismen. Och även när pessimisterna hållit sig borta från miljöfrågorna har den hjälpt mången tänkare att göra tröstlösheten över sakernas tillstånd hanterbar, att göra hopplösheten produktiv. Utan en pessimism löper melankolin ständigt risken att förfalla till en förtvivlad nihilism.

Men att jag tror att en Helena Granström med en levande relation till den pessimistiska idétraditionen skulle ha ändå mer att erbjuda, förtar på intet sätt värdet av Det som en gång var. Och, även om jag inte kan dela hennes civilisationskritik till fullo – inte minst tror jag att en tapperhet inför tillvarons meningslöshet är en mycket framkomligare väg till den mänskliga värdighet som Granströms essä kretsar kring än att förvänta sig mening av tillvaron – är Det som en gång var en mycket stimulerande bok.

Tobias Dahlkvist är docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet