5/2016

Under två sekler har den svenska antikvetenskapen vidgat det historiska tänkandet. Tre nya böcker ger skilda perspektiv på de tillhörande ämnenas utveckling från 1800-talet och framåt. Antikvetenskapen drabbades av universitetens stora strukturomvandling på 1960-talet med en osäkrare ställning som följd. Eva Rystedt menar att dagens antikvetenskap har mycket att lära av ämnets förflutna och skulle tjäna på att få ett tydligare publikt ansikte i Sverige.

De antika medelhavskulturerna har alltid utövat dragningskraft på forskarna. Enorma mängder forskningslitteratur har samlats i biblioteken och så småningom också på nätet. Med tiden har forskningen och den akademiska utbildningen själv hamnat i fokus: vad har forskarna ägnat sig åt, hur har de arbetat och med vilka mål? Hur har undervisningen vid universiteten bedrivits?

I Sverige vilar antikvetenskapen framför allt på tre akademiska discipliner: latin, grekiska, antikens kultur och samhällsliv (tidigare klassisk fornkunskap och antikens historia). Antik-vetenskapens historia i Sverige liknar dess historia i resten av Europa. Den föddes på 1800-talet ur studiet av de klassiska språken och genomgick en närmast exponentiell utveckling under 1900-talet, i samklang med de historiska vetenskaperna i Europa.

Till dags dato har inget översiktsverk getts ut som täcker det akademiska studiet inom dessa discipliner och den forskning som det genererat. Kanske är detta inte så konstigt. De aspekter som involveras – språkliga, historiska och kulturella – är förskräckande många. Det närmaste man kommer är ett av idéhistorikern och latinisten Bo Lindberg år 1987 utgivet verk om språksidan av antikstudiet, Humanism och vetenskap – Den klassiska filologin i Sverige från 1800-talets början till andra världskriget (1987). Nyligen har dock tre publikationer kommit ut som stärker intrycket av att en ny generation forskare samlar material till historiska utvärderingar av det egna fältet, och även till självbetraktelser.

Den i fjol utgivna konferensskriften Klassisk filologi i Sverige – Reflexioner, riktningar, översättningar, öden hör hit. Som rubriken anger är innehållet blandat. Det mest homogena inslaget rör översättningar, ett tema med bred relevans för humanistiska studier. Det dominerar också volymmässigt i skriften. De fyra här ingående studierna är väl avvägda och förtjänar att presenteras tillsammans.

En av dem ger intressanta inblickar i 1800-talets universitetspedagogik inom de klassiska språken (Akujärvi). Här utgjorde de av lärarna presenterade översättningarna från latin och grekiska en arena inte bara för rent filologiska frågor utan även för vad vi skulle kunna kalla kulturideologiska ställningstaganden: hur långt skulle troheten mot den grekiska eller latinska originaltexten sträcka sig, och hur långt hänsynen till det moderna språket? Här tycker sig läsaren hamna i den sega striden mellan ”de gamla” och ”de moderna” i en ny, filologisk 1800-talstappning. Genom en detaljerad analys av arkivmaterial från den akademiska undervisningen och av publikationer av de aktiva lärarna blir det möjligt för författaren att urskilja de steg som ledde från en långt gången trohet mot originalen till en ledigare svensk språklig form.

Det var en utveckling som passade tiden: man började inse vikten av att översättningar av klassiska texter också nådde allmänheten. Sådana kom till exempel att spela en viktig roll i lanseringen av den romantiska litterära rörelsen i Sverige med dess tidskrift Phosphoros (1810–13) som litteraturvetaren Paula Henrikson diskuterar i sitt bidrag. I Phosphoros publicerades år 1811 den första översättningen till svenska av Aischylos tragedi Den fjättrade Prometheus. Det var mycket riktigt en akademisk lärare i grekiska, Vilhelm Fredrik Palmblad vid Uppsala universitet, som agerade översättare. För Palmblad och andra phosphorister var översättningar från antika texter ett naturligt redskap när de satte som mål att integrera antiken och kristendomen med den inhemska svenska poesin.

Översättningarna själva och deras funktion som bärare av skiftande kulturella uttryck behandlas också i denna volym. En systematisk studie av svenska översättningar av Aristophanes komedier (Lars Nordgren) bjuder på en resa mellan 1820-talet och 1968, med ty åtföljande radikala förändring av översättningslandskapet. Svenska Sapfoöversättningar höjer spänningsnivån ett pinnhål (Sigrid Schottenius Cullhed). Det framgår att det dröjde ända till 1911 innan Sapfo ”kom ut” på riktigt på svenska, det vill säga när den svenska översättningen genom Emil Zilliacus (Grekisk lyrik) av framför allt den berömda dikt 1, ”Hymn till Afrodite”, gjorde klart att den grekiska texten handlar om en kvinnas begär till en annan kvinna. Men ett sådant genombrott ledde inte med automatik till en avgörande vändning i synen på Sapfo. Precis som i den samtida vetenskapliga behandlingen av Sapfo i Tyskland fanns på svensk sida, till och med hos Zilliacus själv, en dragning mot bortförklaringar, som att dikten speglar erotik men inte sensualism och att Sapfo agerade som en flickskolefröken. Zilliacus menade med erotik ”den ideella och förandligade erotik” som han liksom tyskarna förband med män ur socialt och intellektuellt ledande kretsar i antikens Grekland. Här läggs en för oss svenskar viktig pusselbit till den europeiska Sapforeceptionsforskningen.

Texterna om översättningar är som sagt bara en del av skriften Klassisk filologi i Sverige. Här ryms också person- och ämneshistoriska djupdykningar, till exempel en fin rundmålning av forskningen om nylatinet i och utanför Sverige (Hans Helander). Därtill kommer reflektioner utifrån nutida ämnesinriktningar och aktuella personliga aktiviteter och situationer. Bidragens sammantagna bredd är sådan att läsaren i förstone lätt uppfattar boken som en informell översikt över svensk klassisk filologi, gjord med historisk kringsyn. Men förordet gör klart att boken inte haft ett sådant mål. Snarare framhålls just reflektionen – ”ett reflektivt medvetande, en nyfikenhet på den egna traditionen” – som den sammanhållande länken. Till det kan svaras att reflektionen kunde ha fått ett bredare material som bas om vissa områden som nu är dåligt företrädda hade fått tillfälle att figurera tydligare. Hit hör editionsfilologin, det vill säga den traditionella och i Sverige ännu aktivt bedrivna verksamhet som syftar till att ge ut en latinsk eller grekisk text med vetenskaplig kommentar, och vidare sådana arbeten som berör de litterära aspekterna av de klassiska verken.

I en ytterligare färsk konferensskrift uppmärksammas det historiska och arkeologiska studiet av antiken, särskilt den grekiska och den romerska kulturen: Svensk antikforskning vid Medelhavet – Gustaf VI Adolf och fältarkeologi i historiskt perspektiv. Här får vi en bred inblick i svensk fält-arkeologisk verksamhet i medelhavsländerna från slutet av 1800-talet fram till dags dato. Arkeologin utvecklades tidigt till ett trumfkort för universitetsämnet Antikens kultur och samhällsliv, och det är viktigt att den börjar bli ordentligt belyst i ett historiskt perspektiv. Här kommer också betydelsen av de svenska forskningsinstituten i medelhavsländerna in i bilden. De svenska forskningsinstituten i Rom (1926-), i Athen (1948-) och i Istanbul (1962-) kom med tiden att få en roll som baser för svensk fältarkeologi framför allt i Italien och Grekland.

Men de svenska medelhavsinstituten var, och är, mer än så. Deras centrala uppgifter är undervisning och forskning, i tät kontakt och samverkan med universiteten i Sverige. Tillsammans utgör de i dag starka utposter i södern för många grenar av svensk humanistisk forskning och de är också själva aktörer i den internationella forskning om medelhavsregionen förr och nu som bedrivs i Italien, Grekland och Turkiet. Det var därför som det uppstod ett ramaskri när de på hösten 2014 stod inför hotet att berövas sina statsbidrag och tvingas upphöra med all verksamhet.

För Rominstitutets del har en förnämlig historieskrivning nu inletts med latinlektorn Erland Billigs beskrivning av institutets första år: Dies academicus – Svenska Institutet i Rom 1925-1950 (2015). Billigs manuskript, till vilket hustrun Ragnhild bidrog, blev aldrig fullbordat på grund av bådas död, men är nu utgivet tack vare Frederick Whitling. Det är en originaltext och ett editionsarbete värdiga sitt objekt.

Dies academicus betyder den akademiska dagen. I beaktande av de tjugofem år som anges i undertiteln kan denna dag förefalla mycket lång. Men latinet avser en akademisk jubileumshögtid med anknytning till ett grundande. Det framgår av Billigs text att det i konkreta termer vid ett tillfälle handlade om ett tjugoårsjubileum som institutets dåvarande föreståndare, Erik Sjöqvist, hade tänkt fira år 1946 kort efter krigsslutet, men som styrelsen med kronprins Gustaf Adolf i spetsen ville uppskjuta fem år till dess att tjugofem verksamhetsår hade passerats. Sjöqvist, som gjort alla förberedelser för högtiden, var tvungen att böja sig. Whitling deklarerar att han själv när det gäller Dies academicus har tänkt på Rominstitutets aktuella 90-årsjubileum (1 februari 2016).

Billig har arbetat hands-on och bottom-up. Han har hämtat skriftligt och fotografiskt material i arkiv och bibliotek i Rom och i Sverige, och han har beaktat allt från formella skrivelser och styrelseprotokoll, räkningar och kvitton, inbjudningskort etcetera till privata brev. Det handlar om en verksamhet med många förgreningar i svenskt universitetsliv och i italiensk akademisk miljö. Bara insamlings- och organisationsarbetet måste ha fyllt en stor del av den sammanlagda arbetstid som var tillgänglig för Billig. Texten framskrider kronologiskt och samtidigt tematiskt, den är väl komponerad och därtill mer spännande än vad man kanske förväntar sig av en redogörelse för en institution. Men så var det också en samling föreståndarpersonligheter som Billig hade påtagit sig att teckna, inte en färglös institution.

Med reservation för att det yttersta ansvaret låg hos styrelsen, skulle nämligen var och en av de tre institutsföreståndarna Axel Boëthius, Einar Gjerstad och Erik Sjöqvist om sig själva ha kunnat säga: Rom-institutet, det är jag! Bakgrunden till denna situation var dels att den begränsade budgeten mesta tiden endast omfattade föreståndartjänsten, dels att styrelsen, som hade sitt säte i Sverige, generellt inte visade intresse av att detaljstyra och kontrollera föreståndarnas arbete inom basverksamheten vid institutet, det vill säga undervisning och forskning. De kunde låta sina personligheter blomma. En av dem, nämligen Sjöqvist, kom att få den grannlaga uppgiften att lotsa Rominstitutet igenom den även för Roms vetenskapliga kretsar besvärliga situationen under andra världskriget. Det gjorde han med väl utvecklad känsla för möjligheter och för risker. Personligen gjorde han ett aktivt val när han lät en judisk-italiensk forskare med hustru och liten son bo i hemlighet på institutet. Olyckligt nog slog detta försök slint när familjen blev sedd och arresterad på en gata i Rom.

Billigs klara personintresse tas om hand och vidareutvecklas av Whitling. Denne har nämligen tillverkat ett omfattande personindex (återigen med en latinsk titel: Dramatis personae). Här hittar läsaren korta men väsentliga uppgifter om de personer, svenskar såväl som utlänningar, som i olika befattningar och roller hade något med det svenska Rominstitutet och dess föreståndare att göra under de tjugofem åren. Med namn som Ludwig Curtius (det tyska Rominstitutets förste föreståndare och ett av den tyska klassiska arkeologins främsta namn genom tiderna), Harald Hjärne (svensk historieprofessor, politiker och riksdags- och akademiledamot) och Ivar Tengbom (arkitekt och professor, institutsbyggnadens upphovsman) samlade på ett bräde får läsaren möjlighet att blicka in i det man kanske kan kalla tidens vetenskapliga och politiska klasser. Ytterst få kvinnor finns med i detta index. Under dessa år existerade det helt enkelt så gott som inga kvinnliga aktörer med ett inflytande som motsvarade männens. The leading ladies, det vill säga institutsföreståndarnas hustrur, var en annan sort. Det länder Billig till heder att han i sin text ändå inte försummar dem och deras insatser.

Det blir genom Billigs text uppenbart vilken viktig roll institutsföreståndarnas insatser som forskare, lärare och inspiratörer spelat för sjuttiotalet deltagare i de årligen givna kurserna vid instituten mellan 1925 och 1950. Ur dessa kursdeltagares krets rekvirerades nämligen sedermera i stor utsträckning de personer som vid sina hemmauniversitet skulle komma att föra den svenska antikvetenskapen framåt. Och så har det fortsatt fram till i dag. Men svenska akademiska strukturer, vetenskapliga och pedagogiska drivkrafter och det omgivande italienska samhället har efter 1950 genomgått omfattande förändringar som haft effekter både på kurs-modulerna, forskningen, föreståndarna och studenterna.

Det vore verkligen önskvärt att den påbörjade historiken får en fortsättning. Strängt taget är det nödvändigt att utsträcka kronologin och därmed blickfältet om det skall kunna skrivas en historia som tillvaratar de övergripande dragen i den sammansatta institutsverklighetens förändring över tid. Här kan tre perspektiv väntas bli de viktigaste: de vetenskapshistoriska (de berörda vetenskapernas och här framför allt antikvetenskapens ”Sitz im Leben” i Sverige och utlandet), de institutionshistoriska och de personhistoriska. Dessa är hos Billig ännu sammanflätade men behöver analytiskt renodlas.

Dagens antikvetenskap tillhör de yttersta grenarna på ett gammalt träd. Efter en lång period av stabilitet ändrades växtförhållandena för trädet på 1960-talet. Den viktigaste faktorn var den svenska universitetsutbildningens kraftiga omvandling. De antikvetenskapliga ämnena befinner sig fortfarande i verkningarna av detta strukturskifte. Ser vi till dagsläget är det visserligen inte så att antalet akademiska lärare har blivit påtagligt mycket färre jämfört med tidigare. Inte heller studenterna i antikvetenskapens olika grenar har blivit färre – både lärare och studenter har genom alla tider utgjort ett ganska litet kollektiv.

Den nya situationen sammanhänger med den akademiska humaniorastrukturens förvandling. Om den tidigare kunde liknas vid en murad terrass där lärare och studenter, det vill säga professionen och dess påläggskalvar, kunde röra sig utan att bekymra sig om hur de satte fötterna, har den börjat likna ett gungfly där man inte känner till tuvornas omfång och belägenhet. Ett universitetsämne som latin, som borde höra till basutbudet inom humaniora, fick i Lund under ett antal år lita till en privat sponsor för sin överlevnad. Den reducerade arbetsmarknaden utanför universiteten, en följd framför allt av gymnasiernas neddragning av undervisningen i klassiska språk, inverkar givetvis också.

I detta perspektiv har nutidens antikvetenskap allt att vinna på att se bakåt. Då blir det nämligen lättare att se de utvecklingar av i dag som är positiva, mitt i existensosäkerheten. Ingen forskare inom antikens kultur och samhällsliv sätter sig i dag och skriver ett mäktigt verk i två band om det antika Greklands religion, som Martin P. Nilsson gjorde på 1930- och 40-talet i Lund och som gav honom ett grundmurat renommé. Han producerade det som behövde produceras vid just den tiden: en omfattande forskningsdriven handbok på ett ämnesområde som ännu saknade en sådan. Dagens unga duktiga forskare tar chansen, om de får den, att gå in i nischade och fördjupande studier inom de större fälten. De utvidgar också sina kompetenser i samarbeten med forskare både inom när- och fjärranliggande områden. Och också de gör sig namn på den internationella arena där antikvetenskapen alltid arbetat och måste arbeta. De publicerar sin forskning på utländska språk, oftast engelska. De kommer inte att prioritera utgivning av sina forskningsresultat på svenska, och att kräva något sådant skulle också vara fel. Men den svenska antikvetenskapen av i dag skulle otvivelaktigt vinna på att få ett tydligare publikt ansikte i det egna landet. Skulle det inte kunna bli en uppgift för de svenska medelhavsinstituten att skapa produktionsstöd till forskningsbaserade, men lättillgängliga synteser på svenska? Den antikvetenskap som svenskar bedriver på den internationella arenan vore värd en avsättning också på svenska.

Eva Rystedt är professor emerita i antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet.