Historia

Svensk etnisk homogenitet har aldrig funnits

Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren
Karin Bojs & Peter Sjölund

Bonniers
234 sidor
ISBN 9789100167547

| Respons 1/2017 | 9 min läsning

Tre tusen svenska män som topsat sig bildar empirisk bas för denna bok, men Bojs och Sjölund hämtar vetenskaplig kunskap från flera områden. DNA-forskningen griper in i några centrala debatter inom arkeologi och historia. Om något visar denna forskning på människans drift att förbättra sitt materiella liv genom långväga förflyttning.

Att topsa sig, att köra runt en bomullspinne på kindens insida, är ett ganska nytt uttryck och en produkt av den delvis kommersiellt drivna explosionen av kunskap om människans DNA. Inte så många svenskar har gjort det än så länge, förutom de som blivit beordrade av polisen. Men för något år sedan hade faktiskt så pass många som tre tusen svenska män på eget initiativ topsat sig, skickat två små bomullstussar till ett laboratorium för analys och offentliggjort resultatet genom att lägga upp det i en databas. Dessa databaser, kallade ”projekt”, samlar resultaten för män som har en rad gener gemensamma, det vill säga ingår i samma så kallade haplogrupp, eller kommer från en viss trakt eller släkt.

Dessa tre tusen svenskars hittills kartlagda Y-kromosomer bidrar med en viktig empirisk bas för boken Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren, författad av Karin Bojs, vetenskapsjournalist, och Peter Sjölund, expert på DNA-släktforskning. En häpnadsväckande stor andel av bokens referenser är från 2016; forskningsområdet växer i rasande fart och bokens resultat är rykande färska. Och ja, deras nästa bok kommer att handla om kvinnolinjer och bygger då på studier av cellernas mitokondriska DNA som bär på kvinnors och mäns arvsanlag från mödrasidan.

Y-kromosomens rörelse över och mellan kontinenterna. Illustration ur boken. Foto: Stefan Rothmaier / Illustration ur boken

Svenskarna och deras fäder hämtar vetenskaplig kunskap från genetik, historia, arkeologi och – kriminalteknik. Inte minst den rättsmedicinska användningen av DNA-teknik har utvecklat kunskap om hur olika kroppsliga egenskaper som hårfärg, hy och ögonkulör förhåller sig till genuppsättningen.

För en historiker är det framför allt några fynd som träder fram som särskilt intressanta, om än stora förbehåll måste göras, eftersom faktaunderlaget i form av svenska genanalyser ändå måste betraktas som tunt, ett faktum som inte diskuteras så mycket i texten. Tre tusen genetiska studier av enskilda personer är trots allt en bråkdel av Sveriges cirka fem miljoner manliga individer. När boken redovisar specifika anor verkar många resultat övertygande, även om en del av dem säkert kommer att behöva problematiseras ytterligare, kanske till och med kullkastas.

Bureätten är ett slående exempel på vad DNA-tekniken kan betyda för släktforskningen, men indirekt också för den vetenskapliga forskningen om svenskars liv och familjebildning från 1400-tal till 2000-tal. Släkten Bure är avgjort Sveriges mest väldokumenterade släkt utanför adel och kungahus. Dess centralpunkt är Johan Bure (1568–1652) eller Johannes Bureus som han även kallades, Sveriges förste riksantikvarie, riksbibliotekarie och runolog. I Bures släktbok kartlade han sin egen familjs anor så långt tillbaka som till 1400-talet. Unikt för Bures släktbok är att han var lika intresserad av kvinnolinjerna som manslinjerna och att det inte var fråga om en adlig släkt, även om Bureättlingar senare blev adlade. Men det enormt omfångsrika släktträdet med 1900 namngivna personer har varit omdiskuterat eftersom många grenar på det inte är dokumenterade i kyrkböcker utan bara genom muntlig tradition och Bures intervjuer. Johannes Bureus esoteriska idéer och kabbalistiskt inspirerade religiösa världsåskådning – där Sverige grundlades av Noaks sonson Magog – spädde på tveksamheterna kring släktträdets faktaunderlag.

Helt oväntat hittades Bures original av släktboken 2011 av arkivarien fil. dr Tiina Miettinen i ett finskt godsarkiv. Dessförinnan hade den bara cirkulerat i olika mer eller mindre korrupta avskrifter och tryckta versioner, som hade varit populär läsning under flera hundra år. Det blev en sensation när originalet hittades! Snart därefter fick bokens ena författare, Peter Sjölund, och en släktforskarkollega en djärv idé. De skulle kolla om Bureättens omtvistade släkttavla hade täckning i genetiken. Först gällde det att hitta några personer som med stor sannolikhet härstammade från släktbokens utgångspunkt, 1400-talsbonden Olof Bure, i det som nu kallas Bureå. Att hitta säkra ättlingar blev en utmaning eftersom deras anor måste följas och om möjligt vidimeras hela 18 generationer bakåt. Tre sådana män hittades, en i Skellefteå, en i Stockholm och en i Sundsvall. Tursamt nog gick dessa tre herrar med på att låta sig topsas och få sina prover analyserade. Till forskarnas stora häpnad visade det sig att alla tre hade en Y-kromosom som bar på en mycket ovanlig DNA-typ, en grupp som kallas G2a och som i dag bara återfinns hos 2 procent av Sveriges manliga invånare.

Initiativtagarna, som inte var knutna till någon vetenskaplig institution utan så kallade medborgarforskare, offentliggjorde Bureättens genetiska profil på nätet. Bara några timmar senare dök en okänd amerikan med samma DNA-typ upp där. Det visade sig att hans farfars far hade utvandrat just från Västerbotten och att han otvivelaktigt härstammade från Buresläkten. Under de senaste åren har ytterligare släktlinjer i Buresläkten kartlagts och bekräftats genom DNA-analys. Hela Bures släktbok finns nu på DVD med lärda kommentarer från Sverige och Finland, utgiven av Genealogiska sällskapet. Hela denna process är ett konkret exempel på samarbete mellan vetenskapliga institutioner och amatörforskare, ett samarbete som kanske bidragit till att det senare begreppet är på väg att försvinna. I stället blev ordet medborgarforskning ett av Språkrådets nyord 2016 och kommer kanske utkonkurrera äldre uttryck som ”Gräv där du står” och lekmannaforskare.

Kopplingen mellan medborgarforskning och akademisk forskning är ett tema i Svenskarna och deras fäder. Ett annat är att DNA-forskningen griper rakt in i några centrala debatter inom arkeologi och historievetenskap. En fråga som varit starkt omtvistad är till exempel hur invandringen till Sverige egentligen gick till när istäcket över Skandinavien hade smält bort för 11 000 år sedan. Då drog de folktomma vidderna till sig jägare från andra delar av Europa, och senare vandrade bönder in. Eller var det så att en del av jägarna slog sig ned och blev bofasta bönder? Ingendera av de två motsatta hypoteserna har varit lätt att bekräfta innan DNA-analyser blev möjliga.

De arkeologiska fynd av män från Skandinaviens jägarstenålder som hittills analyserats har Y-kromosomer från en grupp som betecknas med bokstaven I, en grupp som fanns i Italien redan för 30 000 år sedan. De svenska fynden tillhör undergrupp 2, och betecknas alltså som I2. Den härstammar från en anfader som levde för cirka 22 000 år sedan på Balkan eller vid Svarta havet. En ättling har hittats i en grotta i Bichon i Schweiz, 13 700 år gammal, och visar sig vara besläktad med stenåldersjägare i Motalatrakten. I och med att forskarna nu DNA-karterar människors vandringar i förhistorisk tid blir det möjligt att avgöra om jägarna blev bönder eller om bönderna invandrade separat, vilket fynd från Falbygden, Öland och Gotland tyder på. I dessa trakter bodde bönder som troligen hade blek hy och var brunögda, och som skilde sig från de antagligen mer mörkhyade och blåögda jägarna som samtidigt befolkade skogarna. Det tycks alltså vara så att lantbruket anlände till Sverige med invandrare som i en första våg hade sina rötter i Mellanöstern, i en andra våg kom via brittiska öarna och Benelux. Och sedan kom ytterligare en tredje invandringsvåg, och en fjärde, och så vidare. De beskrivs i bokens kronologiska kapitel som samtidigt då och då stannar upp inför en vetenskaplig tvistefråga.

En sådan aldrig upphörande diskussion handlar om det genetiska arvets betydelse kontra det sociala arvet. På ett elegant sätt visar Karin Bojs och Peter Sjölund att rädslan för att oavsiktligt hamna i närheten av rasbiologins motbjudande slutsatser har hindrat vissa forskare från att koppla samman etnicitet och genetiskt arv. Det har för en del av dem legat närmare till hands att tänka sig romer och resande som marginaliserade grupper, uppkomna genom utslagning i majoritetssamhället, än som grupper med en alldeles egen migrationshistoria. I själva verket, menar Bojs och Sjölund, har resandegruppen flera rötter: tidiga romska invandrare, bödelssläkter (en annan föraktad grupp), men också mera vanliga svenskar och finländare (oftare män än kvinnor) som av olika anledningar anslutit sig till de resande.

En del av de resandes ättlingar har låtit DNA-testa sig och resultaten visar att de flesta är släkt och att de gemensamma anorna kan härröra från 1600-talet eller tidigare. Det stämmer väl med andra källor; första gången romer nämns i svenskt material är på 1500-talet och sedan dess har romer funnits här. Dragspelaren Calle Jularbo blev genom sin musik en sinnebild för ”det svenska”, men faktum är att han talade romani som barn och en av hans testade och historieintresserade ättlingar visar att Jularbos DNA har sitt ursprung i Kaukasien. En poäng med medborgarforskningen om romer och resande ”är att privatpersoner nu nystar fram fakta som professionella historiker – delvis av ideologiska skäl – har försummat eller förtigit” menar författarna bakom Svenskarna och deras fäder.

Som helhet utgör boken en stark plädering för att rörelsen över och mellan kontinenterna är en naturlig egenskap hos arten Homo sapiens sapiens.

Därmed nuddar man vid den laddade frågan om själva ämnet för Svenskarna och deras fäder, nämligen människors genetiska arv i historisk och geografisk belysning. Vad har samhället för glädje av detta? Det är ett fält som blivit besudlat genom nazisternas heroiserande av de så kallade arierna och av svenska rasbiologer som Anders och Gustaf Retzius samt den omskrivne Herman Lundborg. Besatta som de var av en föreställning om ”rena raser” och en önskvärd segregation.

Bokens författare medger ärligt att den nya DNA-forskningen genom vantolkning och förenkling kan göda nationalistiska strömningar, inte bara i Europa utan tyvärr på fler håll än så. Kanske var det därför jag kände en snabb ilning av beröringsskräck när boken kom på posten?

Men Karin Bojs och Peter Sjölund visar på ett både lättillgängligt och vederhäftigt sätt att någon svensk etnisk homogenitet inte finns eller någonsin har funnits. Som helhet utgör boken en stark plädering för att rörelsen över och mellan kontinenterna är en naturlig egenskap hos arten Homo sapiens sapiens. Den DNA-baserade migrationsforskningen visar om något på människans drift att förbättra sitt materiella liv genom långväga förflyttning, att bäras av nyfikenhet trots stora risker och svårigheter, och en begåvning för att kunna blanda sig med människor med annan försörjning, annat utseende och annan livsstil.

Publ. i Respons 1/2017
TEMA | Management & mindfulness
Relaterat

Sammanhållen och uppdaterad berättelse om förhistorien

Karin Bojs bok om de senaste 50000 åren i människans utveckling bygger till stor del på den DNA-forskning som revolutionerat vår kunskap om det förflutna. Hon är mycket uppdaterad när...


Lisa Öberg

Lisa Öberg är docent i historia vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist