Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Historia
Kari och Ülle Tarkiainen
Provinsen bortom havet
Estlands svenska historia 1561–1710
Atlantis | 379 s | Isbn 9789173536523
Recensent: Nils Erik Villstrand
Svenska tiden har lämnat spår i dagens Estland

I Estland talar man om den gamla goda svensktiden. Men som Kari och Ülle Tarkiainen visar i sin insiktsfulla och välskrivna bok tedde denna 149-åriga period sig olika för olika samhällsskikt. Den svenska överheten var god i böndernas ögon men knappast för den balttyska eliten.

Karl XII segrade vid Narva år 1700, men det är inte bara som segerherre han ihågkoms i Estland. Här har han ett grundmurat rykte om sig i ett mycket fredligt värv, nämligen som trädplanterare. Den som tar del av Kari och Ülle Tarkianiens bok Provinsen bortom havet om Estlands historia 1561–1710 får veta att Karl XII i över 200 vandringssägner figurerar som trädplanterare under sin korta tid i landet efter segern vid Narva. Med trädplanterandet fanns enligt traditionen ett löfte förknippat; om träden rotade sig och började växa skulle kungen och det svenska styret återkomma. Själva det folkliga talesättet ”den gamla goda svensktiden” kan som paret Tarkiainen framhåller inte spåras långt tillbaka i tiden. Man aktualiserade inte den 149 år långa svenska tiden med de orden, men däremot torde själva den folkliga uppfattningen ha uppkommit kort efter den svenska tidens slut.

Talesättets svepande formulering ger historikern en anledning att ställa frågan för vilka tiden kan ha varit god och i vilken mening den i så fall var det. Den svenska överheten var god i böndernas ögon, medan den balttyska eliten inte alls hade samma anledning att se tillbaka på den svenska tiden som särskilt god. Och också den svensktida godheten var relativ. Ur böndernas perspektiv var förhållandena bättre än de varit tidigare i Ordensstatens regi och än vad villkoren visade sig bli under ryskt styre.

Baltikums historia är full av dramatik, förtryck och kamp. Den är en utmaning för historikern eftersom uppfattningarna om den varit och alltjämt är så polariserade. I estnisk historiesyn har livegenskapen som kom med balttyskarna stått i fokus. Tyskarna erövrade landet och etablerade en sjuhundra år lång träldom. I en balttysk tolkning kom tyskarna som välgörare till landet. Med sig förde de kristendom och civilisation.

Ordensstaten i Livland imploderade under 1500-talet och grannländerna visade i inbördes rivalitet ett stort intresse för att skaffa sig nya territorier. Historien om Ordensstatens upplösning, som var ett definitivt faktum 1561, är ett skolexempel på vad som händer då ett maktvakuum uppstår. För Sveriges del betydde Ordensstatens sorti inledningen till ett imperiebygge som kulminerade hundra år senare. Den svenska stormakten fick sin början i det avtal som ridderskapet i norra Estland och staden Reval slöt med den svenska kronan sommaren 1561.

Men varför tog Sverige steget över Finska viken? I sitt svar på den viktiga frågan är paret Tarkiainens analys inte knivskarp. De betonar det olyckliga i att området söder om Finska viken riskerade komma under en rivaliserande stats kontroll, men de lyfter också upprepade gånger fram de handelspolitiska motiven, det svenska intresset av att kontrollera fjärrhandeln med ryska produkter. De olika motiv till den expansiva svenska politiken i Östersjö­rummet som diskuterats av generationer av historiker uppfattas av paret Tarkiainen som kompletterande och inte varandra uteslutande, vilket är en rimlig ståndpunkt (låt vara att jag inte delar den). Men det hade varit värdefullt om de med större omsorg hade synliggjort de olika skolbildningarna för att sedan tydligt positionera sig.

Provinsen bortom havet är, alldeles som paret Tarkiainen framhåller, en visserligen behändig men inte en till alla delar lyckad titel på en framställning om Estlands svenska historia. Ester bodde nämligen noga räknat i tre svenska provinser: Estland, Livland och Ösel. Den sistnämnda provinsens tid som svensk blev i själva verket kort, från den dansk-svenska freden i Brömsebro 1645 till freden i Nystad 1721 mellan Ryssland och Sverige. I det svenska Livland bodde esterna i den norra hälften. Ett fullgott alternativ till att avgränsa framställningen till att gälla de områden som beboddes av ester, hade varit att behandla de dåtida tre provinserna som en helhet. Det här alternativet till geografisk avgränsning skulle kanske i själva verket ha haft fler för- än nackdelar. Inte minst den stora handelsstaden Riga med sin politiska och ekonomiska tyngd i regionen gör sig nu påmind i olika sammanhang i texten trots att staden låg utanför det Estland som behandlas.

Kari och Ülle Tarkiainen har delat på arbetet så att Ülle samlat in huvuddelen av materialet och skrivit de avsnitt som handlar om bosättning, bönder och godsekonomi inklusive godsreduktion och svenska lantmätare i arbete. Kari är upphovsman till resten av texten. Författarna vill i stället för ett svar på den ”klumpiga” frågan om en god eller ond svensk tid ge läsaren en helhetsbild där förhållandena granskas också ur den balttyska elitens och den svenska kronans perspektiv. Provinsens historia utspelade sig i hög grad som ett triangeldrama mellan bönder, storgodsägare och statsmakt. Paret Tarkiainen nämner frågan om den svenska kronans ambitioner och aktiviteter som särskilt intressant. Vad ville kronan med sin provins och vad fick centralmakten ut av den – pengar och/eller säkerhet?

Boken handlar i huvudsak om politik, ekonomi och sociala förhållanden men i ett kapitel som fått rubriken ”Baltiska perspektiv” tas kulturella yttringar upp till behandling, skönlitterära författarskap, arkitektur och bildkonst. I det här kapitlet synliggörs också estlandssvenskarna.

Framställningen om godsekonomin är ingående och synnerligen informativ. Början av den svenska tiden i Baltikum präglades av agrarkris och en katastrofalt stor befolkningsminskning på grund av krig, smittosjukdomar och missväxt. Men i mitten på 1620-talet randades nya och bättre tider. Odling av spannmål för den europeiska marknaden gav innehavarna av herrgårdarna goda inkomster. Tack vare sin skattefrihet och tillgången till de livegna böndernas dagsverken kunde de producera spannmål till synnerligen konkurrenskraftiga priser. Högkonjunkturen väckte också godsinnehavarnas intresse att lägga en större del av åkerjorden under huvudgården. Herrgårdarna blev allt fler och allt större. Adelns grepp om sina bönder stärktes under den svenska tiden, prygling av uppstudsiga bönder var landets sed och böndernas alternativ var att uthärda eller rymma. Med innehavet av godset följde också offentligrättsliga uppgifter och ett gods bildade en sluten ekonomisk och social enhet med förvaltaren i en nyckelroll i den dagliga driften.

Den hårda behandling som bönderna utsattes för påtalades av den svenska kronan. Den stred mot uppfattningen om svenskarna som ett ”fritt” folk som inbegrep frihet från bondeplågare. Helt med sanningen överensstämmande framhölls från kronans sida att den hårda behandling bönderna utsattes för var en säkerhetsrisk. Vid ett fientligt anfall ökade risken för att bönder valde att ta parti för fienden om de behandlades illa. De högadliga svenska släkter som innehade förläningar i Baltikum hade däremot betydligt lättare att acceptera kuvade bönder. Karl XI ville befria de baltiska bönderna från ”slaveri”, och forskarna är inte eniga om hur detta skall tolkas. Avsåg han att upphäva livegenskapen som system eller ville han få slut på godsherrarnas övergrepp på sina bönder? Paret Tarkiainen föredrar den senare tolkningen som också i mina ögon framstår som den rimligare.

Karl XI:s radikala godsreduktion genomfördes också i Baltikum och väckte ont blod särskilt bland godsherrarna i Livland. Men i praktiken var förändringen inte så dramatisk. Grädden flöt upp sedan mjölken rörts om – jorden blev kronans men de förra godsägarna kunde fortsätta som arrendatorer. Reduktionen blev också en uppmaning till en längre planeringshorisont. Arrendet skulle betalas varje år och det gällde att skapa en beredskap för den ofrånkomliga prestationen också sådana år då skörden var svag eller bönderna hade rymt. För bönderna innebar reduktionen och arrendesystemet mer reglerade förhållanden men samtidigt också en ökad osäkerhet. Tidigare hade godsherren kunnat visa en stor förståelse för lån som betalades tillbaka långsamt eller inte alls eller hjälpa bönderna att överleva ett hungerår. Med arrendesystemet var flexibiliteten borta. Den gamla ordningen med sitt godtycke var mer ägnad att skapa trygghet gällande överlevnaden än den nya. För den svenska kronan innebar reduktionen att samtliga baltiska provinser började ge en nätt vinst ,som kunde investeras i uppbyggnaden av en potent högsjöflotta med sin nya hemmahamn i Karlskrona.

Den baltiske adelsmannen karaktäriseras av Kari och Ülle Tarkiainen som ”den mest privilegierade människan i hela det svenska Östersjöimperiet”. På godset var hans ord lag, men priset för makten över bönderna var att han inte kunde lita på dem. Adeln var organiserad i tre ridderskap som bildade var sin inåtvärmande gemenskap. Adelsmän från Baltikum skapade sig karriärer i Sverige och svenska ätter som etablerade sig i Baltikum kunde med tiden skriva in sig i ett av riddarhusen. Gamla ätter delades i två grenar. Paret Tarkiainen gör den plausibla bedömningen att det – på samma sätt som i Finland under medeltiden och i Skånelandskapen på 1700-talet – skulle ha uppstått en svensk-baltisk överklass om den svenska tiden hade blivit längre i Baltikum än ett och ett halvt århundrade.

Den regionala eliten organiserad i ridderskap och stadskorporationer blev den svenska kronans främsta motspelare. Det svenska väldet var en konglomeratstat inom vilken olika delar inte nödvändigtvis styrdes enligt ett och samma regelverk. Olikheten gick att leva med och Kari och Ülle Tarkiainen lyfter fram den långa perioden från 1634 till det karolinska enväldet som en av adeln dominerad tid, då den svenska viljan att likrikta förhållandena i provinsen med dem i riket var frånvarande.

Assimileringsförsöken misslyckades i regel och det var först Karl XI som lyckades göra kungamakten gällande ”i reell mening”. Nu grundades också skolor för böndernas barn i syfte att underminera den feodala ordningen. I Stockholm var sakkunskapen om förhållandena i det svenska Estland och Livland svagt representerad. Kommittéer eller kommissioner som sändes ut för att reda ut eller rannsaka blev ett viktigt instrument för den svenska statsmakten och det material som finns bevarat efter dem i det svenska riksarkivet utgör en viktig källa till Baltikums historia.

Sett ur den regionala elitens perspektiv slutade den svenska tiden tillräckligt snabbt i Baltikum. I de kapitulationsakter som undertecknades 1710 fick ridderskap och städer behålla sina gamla privilegier och herrgårdarna återgick till sina gamla ägare som enskild egendom. Peter den stores imperium togs emot ”med öppna armar” kan vi läsa i Provinsen bortom havet. Men frågan varför den svenska imperiella närvaron blev så kort i Baltikum ställs aldrig av paret Tarkiainen. Det korta svaret på en sådan fråga är att resurserna inte räckte till för att försvara den svenska stormakten och att försvaret av Baltikum hörde till det som nedprioriterades eftersom Danmark uppfattades vara huvudfienden. Erik Dahlberg, Karl XI:s främste rådgivare i militära frågor, framhöll för döva öron att ryssarna hade ”god aptit” och att det eftersatta fasta försvaret i Baltikum krävde energiska satsningar.

I framställningar om Finlands historia brukar det mångdimensionella arvet från den långa svenska tiden uppmärksammas som en rikedom. Sexhundra år gick inte spårlöst förbi, men hur var det med ett och ett halvt århundrade? Blev det mer än en parentes? Här markerar paret Tarkiainen försiktighet i vissa av sina slutsatser men betonar hur den svenska överheten garanterade att protestantismen blev bestående i regionen. Reduktionen och folkundervisningen blev inte mer än ”slag i luften”, men den svenska tiden kom att lämna vissa spår i mentaliteten. Den är närvarande i både samhällssyn och arbetsmoral inom befolkningen i dagens Estland.

Boken är skriven med en svensk historieintresserad publik i åtanke. Paret Tarkiainen har helt säkert rätt då de i förordet framhåller hur svenskar är omedvetna om den transmarina delen av sin historia medan balterna är mer kunniga om sin svenska tid. Provinsen bortom havet är en insiktsfull, balanserad och välskriven syntes som varmt kan rekommenderas som läsning för alla dem som vill fördjupa sina insikter i en viktig dimension av svensk historia. Författarna har tack vare sina omfattande språkkunskaper kunnat väva samman svensk, finländsk och inte minst en rikt flödande estnisk forskning till en helgjuten framställning, som är välkommen och viktig också för oss som har svensk stormaktstid som akademiskt specialintresse.

Nils Erik Villstrand är professor i nordisk historia vid Åbo Akademi.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet