Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Konstarterna & medier
Ylva Herholz
I glömskans land
Exkursioner i sentida svensk-tyska spår
Carlssons | 237 s | Isbn 9789173316255
Recensent: Fredrik Agell
Svenskarnas antityskhet berodde på dåligt samvete

Herholz tar sig an tyska livsöden och svenskars attityder till tyskar. En återkommande tanke är att den negativa inställningen till tyskar berodde på dåligt samvete för Sveriges eftergifter mot Nazi-Tyskland. Boken är spretig men rymmer storartade passager.

Basil i komediserien Fawlty Towers utbrister: ”Don’t mention the war!” Men vi sätter skrattet i halsen. Kanske för att scenen väcker obehagliga föreställningar till liv. Tysken i SS-uniform, som väsande slänger ur sig inkvisitoriska frågor på en engelska med tysk brytning, har blivit en schablon, förmedlad i otaliga av den anglosaxiska nöjesindustrins filmer och djupt inpräntad i vårt kulturella omedvetna.

Sådana bilder får oss att ställa frågan om inte efterkrigstidens tyskar är samma tyskar som förr, bara i nya och mer respektabla kläder. Skulden var kollektiv – och kanske följden av tyskens närmast genetiskt betingade särart? Ungefär samtidigt som Fritz Fischer i sin inflytelserika Griff nach der Weltmacht från 1961 gav Tyskland skurkrollen i första världskriget presenterade Hanna Arendt i Den banala ondskan massmördaren Eichmann som en trångsynt byråkrat, snar att lyda vilka order som helst. Tysken var en preussisk auktoritetsfanatiker, som sätter plikten före medkänslan med offren, och tysk politik var per definition expansionistiskt nationalistisk.

Det var framför andra tyskarna själva som utvecklade en sådan självbild. I mindre tillspetsad version införlivades den i den statsbärande berättelsen i Västtyskland, landet som paradoxalt gör sig fritt från historien och sitt totalitära förflutna genom en sällan skådad självrannsakan eller Vergangenheitsbewältigung. Den som hävdade att tyskarna inte bara var gärningsmän utan också offer riskerade att bli beskylld för att relativisera nazisternas folkmord. Men de tyska lidandena under och efter kriget var avsevärda. Bomber Harris terror mot civilbefolkningen och ryssars och allierades framfart på marken i det utdragna slutskedet av kriget lämnade ett öde land och utbrända spökstäder efter sig. Miljoner tvångsdeporterade tyskar kom till ett land där massnöd och kaos skulle komma att härska i många år. Det är därför synnerligen glädjande att Ylva Herholz tar sig an tyska livsöden men också den svenska attityden till tyskar efter kriget.

Titeln till Herholz bok – Glömskans land – lånar hon från en roman av Carl-Henning Wijkmark. Landet är förstås Sverige, det lilla landet med det stora moraliska samvetet, som inte velat kännas vid också tyska prövningar. Talande är den svenske släktforskaren Gustaf von Gerttens vittnesmål om det explosionsartade tyskhat som bredde ut sig på kort tid i Sverige i krigets slutskede. Uppemot 25 000 befriade fångar från koncentrationslägren, mestadels skandinaver, anlände till säkerheten i Sverige, tack vare Röda korsets av Folke Bernadotte ledda räddningsaktioner under våren 1945. Gustaf stod i Malmö hamn som 15-åring och berördes djupt av människospillrorna han skymtade. Men den moraliska förkastelsedomen kunde han inte dela: ”plötsligt var varenda tysk lika skyldig, alltså. När kriget var slut. Att varenda tysk fick skurkrollen på sig, i maj -45 […] det kan inte stämma”, säger han.

Exkursioner i svensk-tyska spår lyder undertiteln på Herholz bok, och många utvikningar i dess åtta intervjukapitel skymmer sikten för det övergripande temat. Denna svaghet blir tydligast i författarporträtten av Sigrid Combüchen, Carl-Henning Wijkmark och Jörn Donner, alla förvisso starkt påverkade av tysk kultur och tysk erfarenhet. Några enstaka utsagor gör sig ändå hörda i det stora pratbruset, som när Sigrid Combüchen, som kom till Sverige som sexåring med sin familj 1946, sakligt berättar om den tyska nöden som hon upplevde och såg med barnaögon. Och så bomben som helt oväntat sprängde sönder sjukhuset när hon var två och lekte i närheten. ”Allt blev strimlor, som klippt mjölk”, säger hon och intygar att hon också som vuxen fasat för ljudet av flygplan.

Intervjumaterialet är till stora delar okommenterat. Boken hade avgjort vunnit på om Herholz hade stannat upp och förtydligat. Så exempelvis när Combüchen frankt deklarerar att den tyska skulden ivrigt debatterades i Tyskland på 1950-talet men ej i Sverige, där tvärtom en viss förståelse för tyskt lidande märktes, i ”morgonböner i skolan, följetonger i veckopressen och så vidare”. Stämmer det? Möjligen var 1950-talets Sverige mer präglat av det kalla kriget och den tredje ståndpunkten än de antityska strömningar, som dominerade de första åren efter timmen noll. Men Herholz hade här ändå kunnat precisera.

Yngre intellektuella i Tyskland, som Hans Werner Richter (grundaren av Der Sturm och den drivande initiativtagaren till Gruppe 47), bestred exempelvis tidigt tanken på en tysk, kollektiv skuld. Eftersom alla var lika skyldiga, kunde de som varit ideologiskt övertygade nazister avhända sig allt individuellt ansvar – så såg Richter på saken och många med honom. Och fick inte den tyska självrannsakan, relativt sett, mycket större utrymme under det radikala 60-talet, då Erhards Wirtschafts­wunder slutgiltigt skapat goda livsmöjligheter för de flesta tyskar som ännu lång tid efter kriget var mer intresserade av återuppbyggnad än ideologiska och moraliska frågor?

De tre författarporträtten är summariska men också underdåniga, som hämtade ur ett gammalt exemplar av Månadsjournalen, med utförliga beskrivningar av heminredningsdetaljer mellan pratminusen. Så här kan det låta: ”Jag får hastigt kika in i verandarummet där han [Wijkmark] sitter och arbetar ibland; där är stökigt, belamrat med papper efter deklaration. Jalusierna är nerdragna till dryga hälften, annars flödar där av ljus genom de många fönstren ut mot vårgrönskan. I hallen hjälper han mig på med kavajen. | Till kvällen ska han på middag på förlaget. Norstedts.” När det nån gång bränner till, som när Donner erinrar sig hur han och tyske författarkollegan Dieter Meischner konstaterar att man efter kriget inte kan skriva som förr, då släpper Herholz tråden, när det hade varit naturligt att fråga om och hur insikten påverkat Donners eget författande.

Man kan inte kritisera en bok för vad den inte är. Ändå hade jag önskat mig något slags övergripande diskussion av de många svenska Tysklandsbilderna, deras möjliga orsaker och de förändringar de genomgår. Mellan raderna kan man läsa in några huvudtankar: svenskarna är glömska inför tyska olycksöden eftersom de inte vill kännas vid sin egen förmenta eftergiftspolitik gentemot Tyskland under kriget. Så talar Carl-Henning Wijkmark i en av Herholz citerad passage ur Samtiden bakom oss om ”en starkt skuldbemängd aversion mot allt tyskt under efterkrigstiden”; Donner å sin sida om ett svenskt ”dåligt samvete”, som finnarna, med diametralt annorlunda erfarenheter av Tyskland, helt saknar.

Själv blir jag övertygad av andra röster i boken. Heide Bergman, född Spitzenpfeil, kom likt tiotusentals andra unga tyskor till Sverige under 1950-talet för att arbeta som hembiträde (deras öden har Herholz skildrat redan i Tysklands bleka barn från 2011; Emma Strollo vid Linköpings universitet har ägnat dem en avhandling från förra året). Innan hon kom till Sverige hade hon arbetat i England och Frankrike. Där fick hon aldrig gliringar. Men i Sverige, som inte upplevt krig och nöd, var det annorlunda. Svepande fördömanden och anspelningar på nazistiska krigsförbrytelser mötte hon här, från dem som inte var beresta och belästa, som var längre ner på samhällsstegen. Moralism och fördömanden utifrån okunskap och naivitet, alltså, som så ofta annars.

Själv vill jag påstå att populärkulturen mer än något annat skapat föreställningen att alla tyskar är nazister. Här tänker jag inte bara på engelskspråkiga krigsfilmer, utan också på det stora genomslaget för teveserien Holocaust, som visades i Sverige (och Tyskland) 1979. Viktigt för svenskars syn på tyskar torde också vara att den svenska skolundervisningen i historia har ett stort fokus på andra världskriget och Förintelsen (se Ingmarie Danielsson Malmros avhandling Det var en gång ett land … Berättelser om svenskhet i historieläroböcker och elevers föreställningsvärldar från 2011), statligt initierade storsatsningar som Forum för levande historia likaså. Likhetstecknet mellan tysk och nazist tycks ofta sättas av dem som drabbats av rättmätig indignation över förintelsen men som saknar urskiljningsförmågan. Herholz hade kunnat beröra frågan.

Trots att den är spretig och saknar analytiskt och historiskt djup rymmer boken ändå storartade passager, ibland så fasansfulla att de är svåra att läsa. Jag tänker på vittnesmålen från Heide och hennes tyska medsystrar, som på ålderns höst berättar för Herholz om kriget och dess efterklanger. Heide ger oss en ögonblicksbild från Rostock, från perrongen där människor i ett överfullt kaos väntade på det sista tåget som skulle evakuera alla som var på flykt undan ryssarna. Barn hivades i panik in genom fönstren. Heides systrar och hon själv kom på, mamman hängde sig kvar på utsidan i en dörr. Kvar på perrongen står allt lämnat bagage – och en skara tysta barn. En annan historia berättar Gerda Jetzkus, som var nio år då de allierade bombade Hamburg i juli 1943, en tredje Rosemarie Heilemann, född 1934, som lärde sig att be, det kom spontant under de 53 flygangreppen på Stuttgart. Om bomberna föll alldeles i närheten, då bad man inte längre. ” Då skrek man rätt ut bara”, säger hon. Den som läser deras berättelser är snart kurerade från allt tal om att alla tyskar är förövare. Det är i sig ett gott skäl att överse med bristerna i Herholz bok.

Fredrik Agell är fil. dr i litteraturvetenskap.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet