Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Historia
Louise Hugemark Malmström
Garderad neutralitet
Förberedelser för svenskt västsamarbete i krig. En kommenterad forskningsöversikt
Medströms | 132 s | Isbn 9789173291194
Recensent: Bo G. Hall
Sverige hade långtgående samarbete västerut

Hur långt Sverige gick i samarbete västerut under det kalla kriget har debatterats intensivt. Denna skrift är en omsorgsfull genomgång av diskussionen 1991–2011. Det är ännu svårt att göra en definitiv bedömning men mycket pekar på att Sverige i varje fall under kalla krigets första hälft hade ett långtgående samarbete med våra skandinaviska grannar.

Under 1900-talets andra hälft hade debatten om vår utrikes- och säkerhetspolitik en påtaglig beröringsskräck när det gäller Nato. Tankar om ett fördjupat samarbete västerut eller i alla fall ett avståndstagande österut ledde länge raskt till fördömanden från ansvarigt håll och beskyllningar om ”alarmism”. Att man numera utan risk för omedelbar bannlysning kan diskutera relationerna till den västliga försvarsorganisationen är ett klart framsteg.

Att vi kontinuerligt haft ett samarbete västerut, till exempel om vapenteknologi, har ingen kunnat bestrida. Men hur mycket längre gick Sverige? Spelade vi rentav under täcket med Nato? Under senare år har mycken ny information sett dagens ljus. Ett antal offentliga utredningar i ämnet har presenterats, liksom några akademiska monografier, för att inte tala om en lång rad debattinlägg och tidningsartiklar. Att i tysthet vissa militära kanaler under långa tider faktiskt hölls öppna västerut förefaller numera stå klart, liksom att vissa förberedande åtgärder vidtogs.

Vad doldes mer eller mindre aktivt, av vem eller vilka och varför? Vad är tillåtet för de styrande att mörklägga inom en demokrati? Att en riksbankschef eller en finansminister kan behålla sin heder även om de blånekat om en redan beslutad devalvering får väl anses accepterat. Men vad kan vara tillåtet att förtiga – eller än värre aktivt förneka – inom det utrikes- och säkerhetspolitiska fältet? Även om det sker i det vällovliga syftet att slå vakt om något slags allmänna bästa blir situationen betydligt mer komplicerad eftersom berörd allmänhet kan anses ha rätt att hållas orienterad redan därför att den skattevägen finansierade ett med våra mått starkt militärt försvar. Stora delar av den manliga befolkningen förväntades ju dessutom ställa upp med mycket av sin tid och arbetskraft genom att ”göra lumpen”.

Därför finns alla skäl att varmt välkomna denna färska skrift om vårt samarbete västerut, utgiven inom ramen för projektet Försvaret och det kalla kriget, gemensamt för Försvarshögskolan, Krigsvetenskapsakademien och Örlogsmannasällskapet. Den till formatet rätt blygsamma boken utgör en forskningsöversikt som systematiskt går igenom vad som publicerats om dessa frågor under och efter det kalla kriget. Den äldsta studie som nämns är Wilhelm Agrells Den stora lögnen som redovisar perioden fram till 1950-talets mitt och gavs ut 1991, det sista bidraget som ingår är journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (2011), som bygger på ett mycket stort antal intervjuer han gjort i Sverige och utomlands.

Redovisningen i skriften utgår från de svensk-norska-danska överläggningarna på regeringsnivå i Karlstad 1948–1949 om ett skandinaviskt försvarsförbund. Förhandlingarna ledde som bekant inte till någon enighet, utan Danmark och Norge valde skyddet under Natos kärnvapenparaply. Sverige å sin sida föredrog, bland annat med hänvisning till Finlands situation under Vänskaps- ,samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen, en med kraftiga försvarssatsningar uppbackad alliansfri politik – däremot inte neutralitet som det ibland lite vårdslöst brukar sägas, för en sådan kan definitionsmässigt endast förekomma i samband med krig i omvärlden.

Materialet presenteras områdesvis och skiftande slutsatser ställs mot varandra, vilket ingalunda är en lätt uppgift. Det bör understrykas att källsituationen är ovanligt komplicerad. Mer eller mindre känsliga underrättelser fästes inte alltid på papper. Även om så skedde är det inte säkert att dokumenten hamnade i arkiv; kanske förstördes de i stället? Sekretessbestämmelser kan förstås också lägga hinder i vägen. Som framgår av de olika studierna kan redan tolkningen av befintliga källor ge högst olika resultat. Vilken betydelse ska luckor i dåtida dokument tillmätas? Hur tillförlitliga är exempelvis intervjuer gjorda långt i efterhand?

Det är slående hur slutsatserna skiljer sig åt. Somliga forskare anser sig kunna påvisa ett oavbrutet samarbete västerut; längst går Agrell som talar om en ”hemlig allians i fred, syftande till en öppen allians i krig”. Holmström instämmer och hänvisar till sina intervjuer med personer som deltog i skeendet. Andra undersökningar, kanske främst Rolf Ekéus, hävdar att den skriftliga dokumentationen enbart visar på tillfälliga kontakter, vilka aldrig gick på tvärs mot Sveriges officiella politik. Systemet med ”livlinor”, alltså i fred utsedda delegationer som i krigslägen skulle placeras bland annat i Storbritannien och svara för samarbetet med Nato, har försvarats med argumentet att sådana kunde behövas om vi trots alliansfriheten ändå blivit anfallna. Men borde inte i så fall neutralitetspolitikens yttersta trovärdighget ha lett till att ”livlinor” även upprättades till Kreml?

Samtidigt är det uppenbart att frågan om ett eventuellt västsamarbete är starkt politiserad. Ibland är det svårt att frigöra sig från intrycket att syftet i vissa fall främst varit att slå vakt om arvet från Östen Undén och Sverker Åström. I gengäld har dagens anhängare av en svensk Nato-anslutning allt intresse av att hävda att vi i realiteten hela tiden haft nära band till den västliga försvarsorganisationen.

Verket är omsorgsfullt sammanställt av fil. kand. Louise Hugemark Malmström med viss ärftlig belastning genom sin far Bo Hugemark, välkänd militärhistorisk skribent. Hon har betyg i historia och bistod Neutralitetskommissionen med arkivgenomgångar, vilket uppenbart varit till god nytta i arbetet. Syftet är att läsaren själv ska dra slutsatser utan att vägledas av aldrig så välmenta pekpinnar. Sammantaget utgör boken på så vis en utmärkt kanal in i existerande forskning.

Men för en mera definitiv bedömning saknas givetvis ännu mycket i fråga om underlag. Föga är sålunda känt om hur dessa frågor hanterats inom näringslivet. Att Wallenbergsfären även här var en viktig aktör kan vi utgå ifrån, men både omfattning och inriktning är okända. Och så något självklart: det krävs information om vilka utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden som styrde det dåtida sovjetiska agerandet mot Sverige. Hur mycket kände ryssarna till och vad trodde de? Viss sidobelysning ger möjligen ubåtsspecialisten Emil Svensson som vittnat om samtal med mer än hundra sovjetiska marinofficerare, som alla trodde att Sverige tillhörde Nato… Rådde samma övertygelse bland de styrande i Kreml?

Skriftens främsta förtjänst är att den presenterar underlaget lättillgängligt och pedagogiskt. De slutsatser om våra förbindelser västerut man drar som läsare beror på vad som upplevs väga tyngst. Är tolkningar av dåtida, rätt bristfälliga, dokument mer värda än samstämmiga vittnesmål, som nedtecknats långt efteråt? Efter första genomläsningen summerades mina intryck bäst med talesättet: ”Alltjämt förvirrad, men på en högre nivå”.

Men efter ytterligare eftertanke är jag beredd att lägga ökad vikt vid utsagor från personer som faktiskt på sin tid var aktivt med i skeendet. Det rör sig alltså en sorts Oral History med alla de svagheter en sådan kan visa upp i form av minnesbrister, efterrationaliseringar, behov av att tillmötesgå intervjuarens syften eller framställa sitt eget handlande i vackrare dager. Men i den mån dessa uppgifter sinsemellan stämmer gott överens – och det förefaller de inte sällan göra – pekar de ändå på ett långtgående samarbete västerut, i alla fall under det kalla krigets första hälft, kanske inte direkt med Nato, men med våra båda västliga skandinaviska grannar. Men i så fall skulle situationen något tillspetsat kunna beskrivas så att Nato förstås kände till våra svenska kontakter västerut, liksom Kreml med dess välutvecklade underrättelsetjänst. De enda som hölls utanför var det svenska folket, vilket vande sig att lita till den ständigt upprepade formuleringen om alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig.

Bo G. Hall är historiker och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet