Sverige inte förberett för mötet med klanen

Syftet med denna antologi är att förklara vad klanen är och vad som händer när dess medlemmar migrerar till en modern välfärdsstat. Det är en högaktuell bok som bidrar både till den akademiska debatten och vår förståelse av samtiden.

 Klassisk ekonomisk analys bygger på lagen om indifferens, den om likgiltighet inför med vem ett utbyte sker. En väsentlig del av en ekonoms begreppsvärld, liksom vår arbetsdelning och vårt välstånd, rasar samman om våra utbyten inte är opersonliga. Leonard Read berättar i essän ”I, Pencil ”(1958) i förstaperson om en blyertspennas tillkomst. Det myller av människor som arbetar med att inhämta och förädla pennans alla material (trä, lack, färg, grafit, klister, vax och så vidare), de som arbetar i olika skeden av själva pennproduktionen, från direktör till städare och oräkneliga andra, känner för det mesta inte varandra. De är inte besläktade och kan inte bedöma varandras karaktär eller heder. De kanske aktivt skulle ogilla varandra om de möttes. Ändå koordineras de av marknadskrafter till effektivt samarbete. Tillsammans producerar de billiga och högkvalitativa varor och tjänster som konsumenten kan köpa för en struntsumma. De lever i staten.

Det opersonliga utbytet är dock ett historiskt undantag. Där staten inte är utbredd, där klanens regler gäller, är den anonyma transaktionen ovanlig. Där tilliten mellan grupper saknas måste tid och energi ödslas på kontraktsosäkerhet. Säljare oroar sig för utebliven betalning, köpare för utebliven leverans, alla måste investera resurser i att få tag i tillräcklig information. Klanen fyller dessa funktioner, men är så mycket mer. Den är juridisk enhet och försäkringskassa, liksom navet i känslan av samhörighet, den är kulturen. Den är också människans normaltillstånd, trots vårt antagande om motsatsen.

Klanens logik ignorerar den individuella skulden, men beaktar noga den kollektiva skammen.

Per Brinkemo och Johan Lundberg är redaktörer för antologin Klanen – Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige, som ger sig i kast med de otacksamma uppgifterna att förklara dels vad klanen och klansamhällen är, dels vad som händer när klanens medlemmar migrerar till en modern välfärdsstat.

Redaktörerna slår i inledningskapitlet fast det grundläggande i att individen är underordnad kollektivet i en klan. Trots att den moderna välfärdsstaten ofta benämns ”kollektivistisk” är den ur detta perspektiv motsatsen: den är en förutsättning för individen. Klanen är platt, den moderna staten hierarkisk. Inom klanen smittar din vandel och ditt rykte av sig på alla andra och i förlängningen på klanens heder, i en välfärdsstat ansvarar var och en för sig. Klanens logik ignorerar den individuella skulden, men beaktar noga den kollektiva skammen.

Klankulturens historiska rötter illustreras i två kapitel av Lundberg och Tomas Lappalainen. Den grekiska antikens äldsta verk är genomsyrade av klanen och dess sedvanerätt. Homeros hjältar behövde upprätthålla sitt våldskapital och i den homeriska världen var valutan heder, det rykte som gjorde att man kunde erbjuda andra sitt beskydd. Denna heder fördes med tiden över till medborgarna i takt med att våldskapitalet demokratiserades.

Klanen är högaktuell och bidrar till vår akademiska debatt liksom till förståelsen av vår samtid. Kosmopoliten förhåller sig till kulturen som ekonomen förhåller sig till utbytet. I kosmopolitens värld sammanblandas kulturer lika friktionsfritt som varor utbyts på torget. Flera av bokens författare anmärker att Sverige har stått illa rustat, för att inte säga totalt oförberett, inför mötet med klanen. Den postkoloniala truismen att inga kulturer är eviga och oföränderliga har stått sig slätt mot det empiriska faktum att många kulturer tenderar att vara envisa och högst beständiga. Den svenska offentligheten har förhållit sig kosmopolitiskt till 2000-talets migrantströmmar. Den har, som det heter, varit naiv.

Många nya samhällsmedborgare är skolade efter andra regler än välfärdsstatens, och dessa regler har inlemmats i institutioner som verkar för sin egen fortplantning. Jens Stilhoff Sörensen visar att klanen kan förstås som informell institution, som trögrörliga strukturer som tenderar att bevaras inom moderna statsbildningar. Han menar att klanens ledarskap förmodligen är enklare att påverka än dess sedvanerätt och normsystem, dess inbyggda kompass för rätt och fel. Brinkemo konstaterar att sedvanerätten inte är straffande utan kompenserande. Dess funktion är ju att förhindra blodshämnd, inte att tillgodose enskildas krav på rättvisa. Anosh Ghasris analys är besläktad: klanens sedvanerätt är byggd kring status och person. Staten och dess långa historia av tjänstemän bygger däremot på funktion, inte person.

Svenskens syn på den egna staten och på sig själv sammanfattas i kapitlet av Lars Trädgårdh: svenskar är extremt individualistiska, men uppvisar samtidigt mycket hög tillit till andra människor. Hur ska denna synbara paradox förstås? Det faktum att svenskar självmant följt lagar och regler har haft något med saken att göra. Men är toleransen ändå något av en chimär? Trädgårdhs slutsats är att toleransen för mångfald är villkorad: den gäller i princip obegränsat ifråga om att individen ska kunna leva sitt liv med vem hon vill och efter egna villkor, men inte alls ifråga om kollektivets rätt till maktanspråk över sina medlemmar. Religionsfrihet, självklart, men inte religiös skolgång. Nog är detta Sverige alltid.

Utöver det som upplevs som redaktörernas utgångspunkt – Sverige bör inte utvecklas till ett klansamhälle – är boken relativt befriad från resonemang om vad som är rätt och fel. I sin ambition att beskriva klanen levererar boken och den väjer inte för de goda sidorna. Flera betraktelser avslöjar icke utbytbara fördelar med klangemenskapen. Dennis Avorins text om resandefolkets förhållande till varandra och till det omgivande samhället ger en varm inblick i klankulturens omvårdande egenskaper, liksom dess oöverträffade förmåga att bygga en känsla av tillhörighet och mening. Abdi-Noor Mohameds kapitel handlar om flykten från klanen och övergången från det somaliska klansamhället, en nomadisk kultur där klockslag knappt existerar, till en välfärdsstat där tillvaron är omöjlig utan noggrann och tidsexakt planering, där familjemedlemmar är för upptagna för att träffas. Ur sådana betraktelser bör vi också förstå lockelsen med klanen. Den kan vara varm och beskyddande. Mark S. Weiner konstaterar att klanens idéer om solidaritet och social rättvisa är mycket svåra att upprätthålla i en liberal demokrati. Den som har vuxit upp i en klan kommer med få undantag att sakna någon del av dess inneboende logik.

Kapitlens tonläge böljar från forskarens betraktande, till journalistens målande, till det subjektivt självupplevda.

Som många redigerade böcker är bokens spretighet på samma gång en tillgång och en svaghet. Kapitlens tonläge böljar från forskarens betraktande, till journalistens målande, till det subjektivt självupplevda. Bokens röda tråd är stundtals något underteoretiserad. Trädgårdh inleder sin analys med Robert Putnams distinktion mellan sammanlänkande och överbryggande socialt kapital. Denna är en väg att förstå både klanen, dagens Sverige och spänningen dem emellan. Här är ett av några fall där boken ger oss byggstenar, men kunde tagit oss med längre utmed vägen.

Sammanlänkande socialt kapital är tätt och personligt, byggs av starka länkar mellan personer som delar världsbild, och är avgörande för vår känsla av trygghet och välbefinnande. Detta beteende är nedärvt i oss och faller sig för de flesta mycket naturligt. Men när en individs hela sociala nätverk utgörs av få, starka länkar som dessutom överlappar varandra, försvåras införseln av ny kunskap. Nätverket kan bli kontrollerande och fientligt till utomstående. Där det blir ”för” starkt försvinner tilliten till det omgivande samhället.

Överbryggande socialt kapital handlar om svagare länkar mellan olikartade individer och grupper, länkar mellan kollegor, mer avlägsna vänner och medlemmar av gemensamma organisationer. Många överbryggande länkar bidrar till känsla av ett vi och bidrar till att enskilda grupper inlemmas i ett omgivande samhälle som arbetar i samma riktning. Och nog har många välfärdsstater haft svårt att återskapa den senare känslan, i synnerhet att kombinera den med kraftig invandring. Det är via överbryggande socialt kapital som ny information tar sig in i annars slutna nätverk: nya attityder och influenser, information om lediga anställningar, samhällelig organisering och nya innovationer att bygga företag kring. Inom sociologin har Mark Granovetter kallat detta för styrkan i svaga länkar.

Putnam har visat på det sociala kapitalets nedgång, trots att vår tillgång till annat kapital – fysiskt kapital, finansiellt kapital, humankapital – slår nya rekord varje år. Putnams centrala verk, Den ensamme bowlaren (2000), har fått sin titel av synen på organiserad bowling som en aktivitet där människor från olika samhällsklasser och bakgrunder samlas. Putnam visade att denna och många andra former av social och politisk organisation befann sig på fallrepet i senare decenniers USA. Sveriges styrka har varit en stark kombination av överbryggande och sammanlänkande socialt kapital. Kärnfamiljer, grannar och täta lokala sammanslutningar har samexisterat med förenings- och kulturliv, jaktlag, idrottsföreningar och intresseorganisationer, som samlat människor kring gemensamma intressen och behov. En stark stat har spunnits kring ett starkt samhälle.

Vägen dit är och har varit lång. Nathan Shachars analys visar hur Mellanösterns klankulturer har varit starkare än religionens makt, och att islam med få undantag (där Islamiska Staten är ett) inte förmått att genomsyra samhällen på motsvarande vis. Joanne M Ferraros text handlar om resan från klan till familj under renässansen, att denna icke-linjära process har gått ojämnt och att familjernas och kyrkans dragkamp med klanstrukturerna stått i centrum. Resan har till synes varierat, och frågan är om en karta finns.

Hur har svenskar agerat för att kompensera för klansamhällets frånfälle? Med vad har vi fyllt tomrummet? Frågorna har inga raka svar, och kanske är svaret på den senare frågan ”med ingenting”. Hur kan en välfärdsstat erbjuda alternativ till klanens värme i en tid där individens humankapital är allt och det sociala kapitalet är på nedgång? I en tid där social organisation utkämpar en hopplös kamp mot sociala medier? På denna fråga ger Klanen inga entydiga svar, men många goda uppslag. Mellan raderna finns ett varningens finger alltid där. För det är välfärdsstaten, inte klanen, som är bräcklig.