Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Filosofi & psykologi
David Thurfjell
Det gudlösa folket
De postkristna svenskarna och religionen
Molin & Sorgenfrei | 295 s | Isbn 9789187515132
Recensent: Inga Sanner
Sverige inte så sekulariserat som vi tror

Kyrkan spelar en mindre roll i Sverige än tidigare, men det innebär enligt David Thurfjell inte att svenskarna har blivit mindre troende. Religiösa tänkesätt har mer omvandlats än försvunnit. Argumentationen för detta är övertygande men när det gäller sekulariseringen underskattar Thurfjell betydelsen av den så kallade livstron, som var ett försök att skapa alternativ till kristendomen.

Ofta hör man sägas att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Det har dock blivit allt vanligare att sätta ett frågetecken efter det påståendet. Är svenskarna egentligen så utan religion som vi tror oss vara? Bland forskare ser man också allt oftare en kritisk inställning till den så kallade sekulariseringstesen, enligt vilken det finns ett intimt samband mellan modernisering och sekularisering. Uppfattningen om att ju mer modernt ett samhälle är, desto mer sekulariserat är det, hade sin storhetstid under senare delen av 1900-talet, men har sedan dess blivit alltmer kritiserad. Utvecklingen såväl i västvärlden som i andra delar av världen har visat att sambandet uppenbarligen inte är så enkelt som många trodde.

Så hur sekulariserat är Sverige i dag? Den frågan ställs i en ny bok av David Thurfjell, Det gudlösa folket – De postkristna svenskarna och religionen. Boken innehåller en grundlig diskussion av själva begreppet sekularisering, som är komplext och kan stå för olika saker. I en bemärkelse handlar det om att kyrkan som institution har tappat sin rent juridiska och administrativa roll i samhället – och på den punkten är det förstås svårt att förneka att en sekularisering verkligen har ägt rum. I Sverige blev kyrkans skiljande från staten år 2000 en symbolisk kulmen på den processen. Mer komplicerat är det när det gäller den trosmässiga sidan av sekulariseringen, alltså frågan om människor är mindre troende nu än tidigare. Det är framför allt den senare frågan som Thurfjell intresserar sig för.

Hans ambition är att förstå samtida förhållanden med hjälp av ett historiskt perspektiv. Som underlag för det samtida läget använder han sig av ett hundratal intervjuer med personer tillhörande en utbildad medelklass, bosatta i centrala Stockholm. Det är, påpekar han, personer som liknar honom själv och som han ger beteckningen ”postkristna”. Det innebär att det är människor som har växt upp i ett samhälle präglat av en stark kristen tradition, men som inte själva kallar sig kristna. Personerna i fråga tror dock i många fall på ”något”, om än inte på den kristna guden.

Frågan Thurfjell ställer sig är hur man ska förstå det faktum att så många svenskar i dag följer seder och bruk formade i en kyrklig kontext trots att de inte kallar sig kristna. Hur kommer det sig att man gifter sig och döper sina barn i kyrkan trots att man inte ser sig som kristen?

Det enkla svaret på den frågan är förstås att man aldrig kan krypa ur sitt kulturella skinn och att det av det skälet är naturligt att följa vissa etablerade kyrkliga traditioner. Thurfjell finner emellertid det svaret alltför enkelt och menar att man måste loda djupare för att få en mer nyanserad bild av hur förhållandet till kristendomen egentligen ser ut i den här postkristna gruppen.

Han tycker sig finna tre historiska spår som är särskilt betydelsefulla för att förstå de moderna synsätten; arvet från kristendomen från slutet av 1700-talet och framåt, kristendomskritiska röster från samma tid och esoteriska idéer, framför allt teosofin som växte fram under senare delen av 1800-talet. Thurfjell studerar själva ordet ”kristen” och tycker sig finna en intressant betydelseförändring. Från att ha stått för något hederligt och rättskaffens i allmän bemärkelse har ordet, menar han, fått en allt snävare betydelse. En kristen människa har blivit någon som förmodas ha ett särskilt intensivt och personligt förhållande till den kristna tron. Thurfjell menar att denna betydelseförändring går att härleda till pietistiska och framför allt herrnhutiska föreställningar, enligt vilka stor vikt lades vid den erfarenhetsbaserade och upplevelsemässiga sidan av religionen. Under 1700- och 1800-talet kom detta att allt oftare ställas mot den institutionaliserade religionen, alltså kyrkan, och skapade därmed en klyfta mellan tro och kyrka. Motsättningen förstärktes gradvis genom väckelserörelsen och av en teologi präglad av upplysningsidéer, vilka i båda fallen såg en motsättning mellan tron och kyrkan som institution. Även esoteriska rörelser bidrog till sådana synsätt.

Thurfjell redogör för försök som gjordes under 1900-talet att göra kyrkan till en folkkyrka med ett mer inkluderande förhållningssätt. Alla sådana strävanden misslyckades dock och fick, menar Thurfjell, till följd att kyrkan förlorade tolkningsföreträdet när det gäller innebörden av ordet kristen. Att vara kristen blev något som gällde en särskild grupp människor som inte bara går i kyrkan vid högtidliga tillfällen utan har ett djupt personligt förhållande till tron.

Kontentan av den historiska översikten blir att bilden av det moderna Sverige som sekulariserat är betydligt överdriven. Snarare än några stora förändringar av tankar och praktiker handlar det, hävdar Thurfjell, om en insnävning av betydelsen av ordet kristen och om en tilltagande skepsis gentemot den institutionaliserade kristendomen. Argumentationen för detta är övertygande och ligger i linje med utbredda föreställningar om att den västerländska sekulariseringen är att se som en omvandling av religiösa tänkesätt snarare än som ett försvinnande av religionen. I ett avslutande kapitel reflekterar Thurfjell över hur vissa grundläggande tankefigurer hämtade från en kristen kontext lever vidare i det svenska samhället i dag, om än fördolt. Det handlar exempelvis om uppfattningar om religion som något icke-politiskt och som uttryck för ett rättvisepatos som utvecklas i grupp och med ambitioner att sprida budskapet till så många som möjligt. Resonemangen är intressanta men väcker frågor om vad som är att betrakta som specifikt kristet i förhållande till andra delar av det kulturella arvet.

När det gäller den historiska bakgrunden har Thurfjell givetvis varit tvungen att göra ett urval och det kan verka njuggt att peka på luckor. Ändå bör en sådan lucka uppmärksammas, eftersom den har stor betydelse för att förstå det samtida postkristna läget. Den är också intressant eftersom det rör sig om något som är särskilt framträdande när det gäller den svenska, eller kanske nordiska, religionshistorien. Det handlar om de försök som gjorts att forma alternativ till den kyrkliga kristendomen och som kommit till uttryck i en mer profan klädnad.

En storhetstid för detta var senare delen av 1800-talet, då religiösa föreställningar utmanades av naturvetenskapliga synsätt och då kristendomen attackerades på flera olika sätt. En typ av kritik som hämtade inspiration från Friedrich Nietzsche gällde den kristna läran som en hämmande och inskränkt religion. Det blev vid den här tiden vanligt att gentemot tron på den kristna guden ställa ordet ”liv”, och tron på ”livet” framstod som ett alternativ till den traditionella kristendomen. Det var också vid den tiden som ordet livsåskådning började användas som beteckning på alternativ till den kristna läran. Hos många, inte minst intellektuella, fanns ett behov av att forma en åskådning som handlade om detta livet snarare än det hinsides och som inte heller stod i motsättning till naturvetenskapliga synsätt.

Livstron fick sin filosofiska utformning av Ellen Key – och hon borde vara en given centralgestalt i varje historia som rör frågor om sekularisering i Sverige. Livstron var enligt henne en ersättning för kristendomen och en tro som fokuserade på livet i sig självt, på utvecklingen, könskärleken, barnet, konsten och naturen. Det var en tro som hade vissa beröringspunkter med teosofin men utan de övernaturliga inslagen. Många tog starka intryck av livstron, inte minst författare och intellektuella. Det går att ge flera exempel under 1900-talet, alltifrån Erik Blomberg med sin dikt om ”den nya livskänslan” till Astrid Lindgrens användande av devisen ”denna dagen ett liv” som hon hämtat från en inskription i Ellen Keys hus Strand. Spåren från livstron finns också hos psykoanalytikern Poul Bjerre, en i sin samtid mycket inflytelserik kulturpersonlighet, som talade om en kreativ och läkande ”livskraft” inom varje människa i nära nog religiösa ordalag. Att psykoanalysen i svensk tappning fick en religiös dimension kan delvis förklaras med inflytandet från Jung som Thurfjell lyfter fram i sin framställning, men har alltså även andra och mer direkt inhemska rötter.

Livstrons vägar – som alltså inte behandlas av Thurfjell – är slingriga och kom oftast till uttryck på andra sätt än genom teorier. För många blev den ett sätt att förhålla sig till livet i stort och att bejaka det som uppfattades som tillhörande detta livet snarare än det hinsides. Tanken om självförverkligande, som naturligtvis även har många andra inspirationskällor än livstron, var ett viktigt inslag och antogs i många fall förutsätta en frigörelse från kristna synsätt. Det gestaltas på ett utmärkt sätt i filmen Så som i himlen – som behandlas av Thurfjell men ur ett annat perspektiv – där Gabriellas sång om att finna sig själv ställs mot den trångbröstade och hämmade inställning som representeras av en präst i Svenska kyrkan. Denna syn på kristendomen kastar också ljus över det som Thurfjell diskuterar i sin bok men inte riktigt förklarar, nämligen att kristendomen av många har setts – och ännu ses – som något pinsamt.

Arvet från livstron är ett viktigt inslag när det gäller bakgrunden till dagens postkristna Sverige. Men även behandlingen av denna förutan är Thurfjells framställning läsvärd och intressant. Här formuleras synnerligen spännande frågor om vad religion egentligen är och hur den kan komma till uttryck i människors liv. Man tvingas också fundera över historiens roll för de samtida uppfattningarna och i vilken mån vi alls kan tala om ett ”arv” eller ett ”religiöst minne” när det gäller trosföreställningar. Boken ger intryck av att vara en mycket lovande början till något som det ännu inte finns så mycket skrivet och man väntar med spänning på fortsatta resonemang kring religionens plats i det moderna Sverige.

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet