Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Konstarterna & medier
Lars Ragnar Forssberg
Ernest Thiel – Pengar & passion
Leopard | 328 s | Isbn 9789173435819
Recensent: Lars Grahn
Svindlare, mecenat och Nietzschean

Vid förra sekelskiftet var bankiren Ernest Thiel en av landets rikaste personer. Han hade gjort sig enorma förtjänster på att förmedla lån till staten och andra intressenter. Thiel var gift med den kloka och vackra Anna ur den kulturellt bemärkta släkten Josephson, syster till bokförläggaren Karl Otto Bonniers hustru Lisen. Ernest fick fem barn med Anna. Flera av dem blev själva intressanta medlemmar i samhällets elit. Anna drog författare och konstnärer till parets salonger.

Ernest var en vresig äkta man och familje-far. Inte bara i affärer betedde han sig som en hårding. I en aforism skrev han: ”Den som har pengarna behöver icke ha moralen.” Redan under sin mest verksamma tid oroade han sig dock över sin egen personlighet. Ångesten lättade när han upptäckte Nietzsche, skriver Lars Ragnar Forssberg i sin biografi om Thiel. Boken tecknar pregnant hållningen hos de människor som lade grunden till många materiella och kulturella framsteg. Thiel blev landets största privata konstsamlare och litterära mecenat. Utan honom hade till exempel Hjalmar Söderberg knappast haft möjlighet att skriva eller ens leva.

Thiels komplexitet är en utmaning för varje biograf. Motsatserna i hans personlighet är ofta svåra att förstå. Han var på många sätt en mörk och missmodig människa, självupptagen och storvulen, men han gjorde också gott. ”Jag är en bastard – och såsom sådan en tummelplats för ständiga inre stridigheter”, sade han själv.

Det finns inte mycket forskning om Thiel. Forssberg bygger visserligen sin framställning på omfattande läsning av brev och dagböcker men ger ingen forskningsgenomgång. Man får av litteraturförteckningen sluta sig till vad som skrivits tidigare, främst ett verk av Martin Fritz 1973 och ett av Torsten Gårdlund 1993. Forssberg berättar helt enkelt historien om Thiel och gör det med kringsyn och journalistisk verv.

Ernest kan knappast sägas ha varit en uppkomling, även om han inte var född i den elit han kom att tillhöra. Han var son till driftingenjören Jean-Jacques Thiel vid Smedjeholmens klädesfabrik i Norrköping och föddes 1859. Ett par år tidigare hade Jean-Jacques värvats från Belgien och var nu chef för 300 arbetare. När han kom med båt till Norrköping stod en skara flickor på kajen, bland dem Fanny Stiebel. Det blev kärlek vid första anblicken. Båda uppfattade varandra som mycket vackra och gifte sig snabbt, efter litet ritualtrassel. Hans familj var katolsk, hennes judisk.

Åtta år senare blev Jean-Jacques oförmögen att behålla arbetet i Norrköping och man flyttade till Stockholm, där han genom Fannys familjekontakter trädde in som delägare i galanteriboden Leja, senare en del av Nordiska Kompaniet. Sönerna Ernest och Arthur fick i tidiga år kontakt med de högsta kretsarna. Som grannar till Arvfurstens palats lekte de med prinsarna Oscar, Carl och Eugen och kastade snöboll efter slädekipagen på Norrbro. I ett av dem satt justitiestatsministern, förmodligen Louis de Geer.

Efter fem år i Ladugårdslandets Elementärläroverk skickades Ernest till Hamburg där han skaffade sig plats i Norddeutsche Bank – som han senare gjorde lukrativa affärer med. Arton år gammal återvände han till Stockholm, arbetade en tid i Wallenbergs bank och blev vid 25 års ålder chef för det kontor för Härnösands Enskilda Bank som han etablerade i Stockholm. Från denna tid firade Thiels passion för pengar triumfer. Med Forssbergs ord var det en ”kapitalistisk sexualdrift”, en skenande girighet. I många år framåt arbetade han tillsammans med Knut Agathon Wallenberg. Kompanjonerna gick skrupelfritt fram.

De pengar de sätter i omlopp skapar naturligtvis krafter som även kommer andra till del. Under ett tjugotal år är de med och förmedlar finansiering till industrier, gruvor i Norrland, fina förstäder (Saltsjöbaden), den storslagna Stockholmsutställningen 1897, det nya Operabygget, Svenska Dagbladet som ”intelligensblad” och åtskilligt mer. De blev ofantligt rika.

Rikedomen gav Thiel möjlighet att leva som han ville, höja sig över omgivningen i affärer och privatliv. Efter fem barn med den goda Anna Josephson skilde han sig abrupt och gifte sig med den unga änkan Signe Maria Hansen, vacker och erotisk – ”nymfoman” enligt kännaren Heidenstam. Även detta äktenskap blev olyckligt och inget av barnen hade Thiel som biologisk far, men han avgudade ett av dem, den sedermera notoriske bedragaren Tage.

Thiel ville nu också växla ekonomiskt kapital till kulturellt. Han blir mecenat och konstsamlare och bygger 1905 ”Rosenpalatset” på Blockhusudden, där 600 verk snabbt samlades. De var skapade av samtida konstnärer, främst svenskar som Carl Larsson, Anders Zorn, Eugène Jansson, Richard Bergh, Gustaf Fjaestad, Bruno Liljefors och Karl Nordenström. Skriftställare som Heidenstam, Hjalmar Söderberg, Tor Hedberg och Oscar Levertin underhölls generöst. Glansen varade i tjugo år. Efter den finansiella nedgången i samband med världskriget inköptes palatset 1924 av staten. Thielska galleriet är fortfarande en stor kulturell tillgång.

Redan under rikedomens dagar plågades Thiel av oro och olust. Men det fanns tröst. Genom sin hustru Signe Maria hade han 1896 lärt känna Friedrich Nietzsches verk och dennes syster Elisabeth Förster-Nietzsche. I många år kom han att stödja henne bland annat genom att bekosta Nietzsche-arkivet. Hur kunde Nietzsches skrifter bli hans själsliga räddning? Torsten Gårdlund säger att Thiel genom sin maktvilja, högdragenhet, skepticism, utanförstående, folkförakt och fritänkande var mottaglig för den nietzscheska hållningen. Innanför sin grandiositet var Thiel också en osäker människa som hemsöktes av rädsla och självtvivel, inte minst vid skilsmässan från Anna.

Nietzsches Bortom gott och ont, som Thiel översatte, fungerade sannolikt som en legitimering av den uppblåsta övermänniskan i honom. Uppgörelsen med faderns religiositet verkar ha varit central. I sina minnen beskriver han den kristna moralen som en lögn som suger liv ur människan. Hos Nietzsche fann han den stolta herremoral som kunde lugna honom.

Att kyla och manipulativitet i så hög grad kunde förenas med anseende, kulturella intressen och empatiska relationer till konstnärer och författare framstår i dag som egendomligt. Kanske har en lång tid av social utjämning gjort det svårt för oss att lägga märke till branta motsägelser i våra medvetanden. De sammanhang där Thiel verkade gjorde ett mer ostraffat utlevande av dessa motsättningar möjligt. Han flöt på toppen av ett klassamhälle där tjänstefolk, särskilt kvinnor, kunde behandlas med ringa ömsinthet även efter ömma famntag. Sjökapten André Oscar Wallenberg, bankens skapare, legitimerade visserligen redan efter något år den pojke som 1853 fötts av hans akterstäderska Wilhelmina Andersson. Legitimeringen av alstringen i aktersalongen satt dock långt inne. Pojken, Knut Agathon, var deras tredje barn. Det var han som blev Thiels kompanjon i de svindlande affärerna.

Lars Ragnar Forssberg ger en fyllig bild av förhållanden som lagt grund för det nuvarande samhället. Framställningen är klar och dramatisk. Vad man kan tillåta sig sakna är en mer resonerande koppling mellan Thiel och omvärlden, då och nu. Bestående värden skapades genom utpressning och bedrägeri. Man vill gärna tänka sig att detta har förändrats när all offentlig makt nu inte utgår från överklassen utan från folket. Men antagligen är det inte så enkelt. Detta hade varit värt begrundan.

Lars Grahn är senior editor i Respons.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet