Konstarterna & medier

Systrar som var ständigt närvarande i varandras liv

Systrarna Beauvoir – Syskonkärlek och rivalitet
Claudine Monteil

Atlantis (översättning Thomas Andersson)
232 sidor
ISBN 9789173539210

| Respons 6/2018 | 10 min läsning

I sina sedermera publicerade brev uttryckte sig Simone de Beauvoir nedsättande om sin syster, konstnären Hélène. Claudine Monteils bok ger en mer nyanserad bild av systrarnas relation. Det fanns rivalitet, men framför allt en livslång systerkärlek och en gemensam feministisk kamp.

Simone de Beauvoir (1908–1986). Okänd fotograf

När hon läste antikens författare – Seneca, Platon, Aristofanes – kände hon hur vreden vällde upp inom henne. De kvinnofientliga yttrandena följde på varandra, sekel efter sekel, och ingen hade haft en tanke på att protestera. Ingen utom hon. Allmänheten skulle förmodligen bli chockad, men det fick inte hindra henne.

Ur denna vrede började Simone de Beauvoir (1908–1986) skriva sitt massiva feministiska verk, Det andra könet, som hon fick lika massiv kritik som beundran för vid publiceringen 1949–1950. Allmänheten blev mycket riktigt chockad. Hur kunde hon kritisera samhället och dess förgivettagna system som misogynt? Hur kunde hon skriva så öppet om den kvinnliga sexualiteten, om abort, i en tid då hemmafruidealet åter börjat få fäste efter andra världskrigets slut, när kvinnorna tvärtom hade arbetat för att fylla männens platser. Simone de Beauvoirs filosofiska och historiska analyser av kvinnans position och situation var utmanande för många, men frigörande och inspirerande för andra. I dag är hennes verk inte mindre aktuellt; omläsningar och nyläsningar sker kontinuerligt. Det är också bara några år sedan som Det andra könet i sin helhet gavs ut i svensk översättning av Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg.

Monteils skildring är på samma gång biografi, reportage och med sina målande beskrivningar av olika scener snudd på roman.

Claudine Monteils biografiberättelse Systrarna Beauvoir är, som titeln avslöjar, inte en skildring av endast Simone, utan av både hennes och systern Hélènes (1910–2001) liv och syskonrelation: Simone, författaren och Hélène, konstnären. Underrubriken i den svenska översättningen av boken lyder ”syskonkärlek och rivalitet” och båda dessa sidor av relationen skildras också genom dialoger, utdrag ur brev och scener ur deras liv. Monteil skriver också in sig själv i systrarnas historia och det med rätta som nära vän till, men också beundrare av, dem båda. Förlaget beskriver boken som en ”frispråkig biografi” men jag vill hävda att det är en text som inte riktigt låter sig genrebestämmas. Den gör ett visst motstånd. Monteils skildring är på samma gång biografi, reportage och med sina målande beskrivningar av olika scener snudd på roman. Men denna obestämbarhet är inte alls obekväm eller konstlad, utan är enligt min mening självklar och nödvändig för att berätta dessa sammanvävda levnadshistorier.

Dialogerna levandegör och de citerade utdragen ur tidningsartiklar, brev och böcker som förekommer flyter så väl med texten att jag under läsningen inte bläddrar en enda gång till slutnoterna för att se dess källor. Jag viker hörn och markerar med min blyertspenna vid olika iakttagelser och funderingar för att senare kunna återkomma till dem. Monteils gestaltning av de båda systrarnas liv är både öm och samtidigt klarsynt. Det slår mig gång på gång att deras historier så ofta flätas in i varandra och att de på något vis ständigt var närvarande i varandras liv även om hundratals mil ibland skiljde dem åt. Stycken som skildrar Hélènes liv i Italien vävs samman med Simones parisiska. Självklart skrev de brev och besökte varandra, men även om vi bortser från dessa kontakter var systrarna, i Monteils berättelse, med varandra i tanke och handling.

Det rådde dock inte en ömsesidig balans i deras relation. Hélène tycks ha varit mer beroende av storasysterns åsikter, handlingar och skrivande. Det sammanfattas väl av hennes egna ord mot slutet av boken, när hon fått beskedet om Simones bortgång: ”Hon stöttade mig i sjuttiosex år, vad ska det bli av mig nu?” Simone värderade även Hélènes åsikter och varje ny roman skickades till henne som första kritiker. Simone älskade sin syster och ville henne väl, men hon dolde likväl inte sina tankar om att äktenskap ledde henne rakt in i borgerliga ideal. Simone var särskilt kritisk till moderskapet och såg det som en fångenskap som kvinnor låstes in i och som ständigt upprepade och transfererade kvinnans ofrihet. Hélène fick dock inga barn i sitt livslånga äktenskap med Lionel de Roulet och hon fortsatte att måla tills ålderdomen satte stopp.

När Hélène träffade Lionel var han elev till Simones livskamrat Jean-Paul Sartre (1905–1980) och under kriget bodde det gifta paret hos Lionels mor i Portugal. Han blev senare diplomat med uppdrag i Italien, Rumänien, Jugoslavien, Marocko och slutligen vid Europarådet i Strasbourg. Resorna och levnadstiden i de olika länderna och kulturerna inspirerade Hélènes kreativitet, och hennes konstnärliga produktion fick uppmärksamhet vid utställningar runtom i Europa och USA. När Claudine Monteil lärde känna systrarna Beauvoir inom den franska kvinnorörelsen efter den omskakande våren 1968 var de båda etablerade inom sina respektive yrken.

Monteil berättar om arbetet med sin litteraturvetenskapliga doktorsavhandling, i vilken hon analyserade och kritiserade Simones kvinnoskildringar. I en scen återger författaren hur hon diskuterade sitt arbete med Simone och rakt ut frågade henne varför hon skildrar kvinnogestalterna så negativt i sina romaner och inte som starka, fria kvinnor. Simone svarade: ”Jag har ju velat beskriva kvinnorna som de är! Jag gillar inte positiva hjältinnor. Jag vill inte brodera ett feministiskt mönster på det jag skriver…”. Hon fortsatte och förklarade att hon inte skriver för att inge någon form av sinnesro hos sina läsare, utan att syftet med hennes romaner är att skildra det ”tvetydiga i våra mänskliga relationer”.

När Monteil fortsatte att opponera sig mot Simones inställning och pekade på att många kvinnor visat stort mod och karaktär fick hon ännu ett avvisande svar. ”Det är inte vad jag ser runt omkring mig, och det är inte vad som framgår av posten jag får.” Det hela utmynnar i en reflektion över författarskapets status och Simone underströk dess seriositet. Författande är ett yrke, inte något tidsfördriv som görs vid sidan om på ledig tid. Det var en åsikt hon levde efter och förhöll sig till i sin inställning till konstnärligt skapande i alla dess genrer, något som inte minst speglades i relationen till systerns konstnärskap.

Hélène de Beauvoir (1910-2001). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Hélènes historia i Systrarna Beauvoir är präglad av både hennes systerrelation och hennes kreativa konstnärssjäl. Hon var också djupt engagerad i kvinnofrågor, var ordförande i en kvinnojour för misshandlade kvinnor och deltog i söndagsmötena hemma hos Simone. En av hennes mest kända verk målades efter hennes eget vittnesmål till försvar för en kvinna som efter en våldtäkt blivit gravid, men inte kunnat göra abort, varpå hon i desperation lämnat barnet i en soptunna. Les femmes souffrent, les hommes les jugent (Kvinnorna lider, männen dömer dem) är en gripande gestaltning av kvinnans utsatthet. I och med Hélènes tidiga internationella erkännande som konstnär tjänade hon dessutom pengar på sina målningar, vilket också bör ha bidragit till en större frihet än den som präglade många andra gifta kvinnors liv vid denna tid.

Hon slog igenom 1936, före Simone som debuterade 1943, och ställde ut sin konst redan vid tjugofem års ålder. Simone, som förvisso stöttat den unga systern genom att betala hyran till en ateljé, förhöll sig under många år ljum i sin uppskattning av Hélènes konst, som hon ansåg var för akademisk. Även i Det andra könet hade konstnärsyrket upptagit en obetydlig del av Simones analys, vilket systern också ifrågasatt. Hélène sökte länge sin systers erkännande och under senare delen av sitt liv ändrar Simone inställning. På 1960-talet erbjuder hon Hélène att bidra med illustrationer till boken La femme rompue (1967, i svensk översättning Den brutna kvinnan, 2018). På så vis förenas de i arbetet med ett verk där deras respektive konstnärliga praktiker kompletterade varandra.

Samarbetet är en central händelse i Monteils skildring. Simones invit föregicks av ett tal om konstnärers, i synnerhet kvinnligas, hinder och begränsade förutsättningar för att livnära sig på sin konst. Talet som gavs under ett besök i Japan 1966 var uppskattat, men scenen avslutas likväl med en tanke på systerns frånvaro, då det ”enda hon beklagade var att hennes syster inte kunnat höra hennes föredrag”.

Jag kan inte annat än att se paralleller till vår egen samtid där vissa misogyna mönster som systrarna Beauvoir och den franska kvinnorörelsen kritiserade fortfarande är föremål för diskussion.

En av de första feministiska aktionerna Claudine Monteil medverkade i var de 343:s manifest: en namnlista över kvinnor som genomgått abort, vilket var oerhört riskfyllt vid denna tid eftersom abort var olagligt i Frankrike. Manifestet symboliserade kravet på att abortlagen skulle ändras. Monteil skrev på av solidaritet och systrarna Beauvoirs namn stod bredvid varandra. Från och med nu, runt år 1970, är också författaren själv en del av systrarnas berättelse och utgör en tredje huvudkaraktär om man så vill. Hennes skildringar blir än mer levande och skarpa när hon återger sådant som hon själv upplevt. Kvinnorörelsen hade möte varje söndag i Simones lilla lägenhet och anordnade flera demonstrationer och aktioner. Jag kan inte annat än att se paralleller till vår egen samtid där vissa misogyna mönster som systrarna Beauvoir och den franska kvinnorörelsen kritiserade fortfarande är föremål för diskussion. Parallellerna till exempelvis me too-rörelsen blir otroligt konkreta när jag läser om hur gruppen i maj 1972 organiserade ett event för att synliggöra kvinnors utsatthet och brott mot kvinnor. I scenen beskrivs hur kvinna efter kvinna offentligt vittnade om våldtäkter, sexuella trakasserier och ojämlikhet på arbetsplatsen. Många berättade också om skadorna de fått efter olagliga aborter som de genomgått. När kvällen avslutats efter ett tal av Simone förklarade hon bakom scenen i triumf: ”Vi vann första omgången. Nu fortsätter vi.” Och det gjorde de. De båda systrarna ägde en enorm drivkraft inom sina respektive och gemensamma arbeten och samhällsengagemang.

Den senare delen av deras liv präglas av en del sorg och intriger, inte minst efter Simones bortgång. Den omskrivna publiceringen 1990 av Simones brev till Sartre sårade Hélène oerhört, eftersom de innehöll många nedsättande ord om hennes konst och aspirationer. Senare gavs även Simones brev till älskaren Nelson Algren ut och även där förekom negativa ord om både systern och maken Lionel. Författaren beskriver hur hon tillsammans med andra lyckades bespara en nu åldrad och svag Hélène denna senare publikation. Systrarna Beauvoir ger en mer nyanserad bild av systrarnas relation än den som receptionen av dessa brev skapat. Claudine Monteil berättar med uppenbar värme om de franska systrarnas liv, konflikter, relationer, arbeten och feministiska engagemang, där det förekom viss rivalitet, men framför allt en livslång systerkärlek.

 

Publ. i Respons 6/2018
TEMA | Sekularisering

Johanna Vernqvist

Johanna Vernqvist är doktorand i Språk och Kultur vid Linköpings universitet med litteraturvetenskap som ämnesinriktning och forskar om tidigmoderna gestaltningar och förståelser av kärlek, genus och sexualitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark