Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Politik & samhälle
Anna Ström Melin
Europas svaga hjärta
Från Haag 1948 till Ungern 2014
Dialogos | 160 s | Isbn 789175042695
Recensent: Björn Elmbrant
Talar vi inte sanning om EU

I första halvan av DN-medarbetaren Annika Ström Melins bok Europas svaga hjärta tar författaren oss tillbaka till åren alldeles efter kriget, då Europa-tanken växer fram, i en världsdel lagd i aska och ruiner. För att förhindra krig måste allt det gamla bort. Länderna måste bindas närmare varandra, för att hindra att en ny nationalism växer fram och att på det ena eller det andra sättet skriva ihop sig om att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla. Ström Melin ger ömsinta och intressanta snabbporträtt på den blandade skara som bar upp rörelsen – hårdföra motståndsmän, intellektuella idealister och smarta byråkrater.

Från allra första början är Europarörelsen delad mellan federalister, som ville att man skulle börja med någon form av statsbildning och de andra, som ville bygga ut samarbetet efterhand, i ljuset av vad man lär sig under resans gång. Men det blir till slut ett EU, sammanvigt främst av de ekonomiska egenintressena kring Kol- och Stålunionen. Om första och andra världskrigets huvudrivaler, Frankrike och Tyskland bands samman ekonomiskt, skulle ju nya krig bli omöjliga.

Europavännen Ström Melin menar att EU i dag befinner sig i en kris som är "närmast existentiell". Genom att berätta om pionjärernas tankar och kamp tror hon att här finns någonting viktigt för oss att lära.

Men är det som hände 1948–49 över huvud taget relevant för att Europas hjärta med hennes bildspråk i dag är så svagt?

Då vibrerade luften av att allting var möjligt, men med dagens utvecklingspessimism känns det som om mycket litet är möjligt. Och det går inte att förklara varför Europas hjärta blivit så svagt, om man som Ström Melin nöjer sig med att konstatera att ett "fungerade värn för demokratin måste utformas så att medlemsländerna inte stryps", utan att ge några detaljer om den ekonomiska strypsnara som funnits och som i grunden skadat tilltron till EU:s demokratiska förmåga. Men är det inte av just de hetaste anhängarna av en större europeisk integration vi ska kräva en hänsynslös uppriktighet om vad som skett?

Se på filosofen och sociologen Jürgen Habermas, som i ett tal till de tyska socialdemokraterna i februari förklarade att skuldländerna påtvingats en felaktig åstramningspolitik, att Tyskland dominerat för mycket och satt sig på de små, och att kommissionen i sin iver att driva igenom den hårdhänta saneringspolitiken skadat EU:s trovärdighet. Det är ord och inga visor. Står det så illa till, menar Habermas – som är en av Tysklands varmaste EU-vänner – är det nödvändigt att ta ytterligare steg mot en politisk union. Det är ingen slutsats man behöver dela, men man kan inte frånkänna upplägget en viss logik. Och vad Habermas visar är att utan en vilja att tala sanning lämnar vi scenen fri för extremister.

Ström Melin vill alltså lyfta fram den europeiska idévärlden från förr. Hon inser samtidigt att det kanske inte spelade särskilt stor roll för att unionen blev som den blev. Forskarna betonar nyttoaspekten. När staterna en gång i världen gav sig in i samarbetet var det för att det var någonting alla tjänade på. Men om nyttan inte längre finns på samma sätt, är det inte så underligt om planer på åternationalisering dyker upp? Eller att rasistiska partier som förklätt sig till EU-kritiska velat surfa på det rådande missnöjet. Denna dagens tvekan och obstruktion inför EU-samarbetet kan vara illa underbyggd eller förkastlig, men den är i huvudsak någonting helt annat än den nationalism som de gamla kämparna Paul Reynaud och Jean-Pierre Gouzy ville sätta punkt för 1948–49.

Ström Melin har också problem med sitt ganska snäva demokratibegrepp. Demokrati är för henne vad som finns inskrivet om fri- och rättigheter i stadgar och konventioner. Det är förstås väldigt viktigt att de finns och att de efterlevs, men blir en aning skrivbordsmässigt om man tvekar inför att berätta hur det ser ut i praktiken i dag. Hur ryms i hennes demokratimodell att kroniskt sjuka grekiska pensionärer av ECB, kommissionen och IMF påtvingats sänkta pensioner, och inte längre har råd att betala sin dyra medicin och att några därför tar livet av sig? Att vilja diskutera fri- och rättigheter och samtidigt blunda för de ekonomiska dimensionerna blir bara krampaktiga armtag i en ganska smal liberal simbassäng.

Jag delar Ström Melins grundhållning att de mörka tiderna i Europa nog kommer tillbaka. Därför är hennes kapitel om Ungern verkligt god journalistik – hårda fakta, den bullrande nationalismen i Viktor Orbáns envälde, de svartklädda huliganerna i Jobbik, rädslan bland de intellektuella att sticka ut hakan och EU:s fåfänga försök att näpsa den icke demokratiska unionsmedlemmen. Man kan gissa att hennes beskrivning av Ungern fått större aktualitet sedan den lämnades till trycket. Grannlandet Ryssland bekänner sig ju just nu till samma etniska nationalism och revanschism som Ungern. Här anar man konturerna av en auktoritär modell att tillämpa för andra östeuropeiska länder, som saknar lång och uthållig uppslutning bakom parlamentarismen.

Men ändå, vilken bäring har utvecklingen i Ungern på resten av Europa? Där hamnar läsaren återigen i frågor om relevansen. Finns inte i resten av Europa andra, mer sofistikerade hot mot demokratin är Orbáns flaggviftande extremnationalism?

Och fortfarande – kan Europarörelsens pionjärer 1948–49 ge oss en vägledning hur vi ska hantera EU:s utmaningar i dag? Tillåt mig tvivla.

Björn Elmbrant är journalist och författare.

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet