1/2017

Lars Åberg skriver om de problem som invandringen medfört i Malmö och kanske kan boken bidra till att skapa opinion för förändringar. Men djupare analys saknas. Ser man Malmös utveckling i ett historiskt sammanhang öppnar sig andra perspektiv på stadens relation till resten av landet, än de Åberg tecknar.

När Sverigedemokraterna började gå framåt blev det svårare att diskutera invandringen. Då jag för några år sedan skrev om behovet av att erkänna svårigheter och misslyckanden (Expressen 2012-07-12) fick jag mina fiskar varma, både offentligt och i mer enskilda sammanhang.

Därför kan jag känna sympati med den grundläggande ansatsen i Lars Åbergs Framtidsstaden. Han skriver om de problem som den ökade invandringen fört med sig och hur de förvärrats därför att ledande politiker och tjänstemän nonchalerat och/eller förtigit dem. I en rad stadsdelar har arbetslösheten, de dåliga skolresultaten och kriminaliteten blivit långt större problem än vad samhället och myndigheterna borde acceptera. Åbergs essäistiska genomgång kan hjälpa till att bilda opinion för det stora omtag som skulle behövas. Det räcker inte med skärpta gränskontroller och asylbestämmelser – integrationen är avgörande, både samhällsekonomiskt och för invandringspolitikens legitimitet.

Men ju längre jag läser, desto mer betänksam blir jag. Boken ligger någonstans mellan essä och reportage. Lars Åberg för texten framåt genom att berätta historier och ge ögonblicksbilder från olika sammanhang. Det är välskrivet och till en början ganska övertygande, men ungefär halvvägs i boken märker jag att flera historier och berättelser återkommer gång på gång, lätt omstuvade för att upprepningen inte ska bli alltför påtaglig. Att ett par skolklasser åkte till Saudiarabien på utbyte, att en anonym socialsekreterare säger att resten av Malmö håller på att bli alltmer likt Rosengård, att tidigare invandrare tjänar pengar på att ta emot ensamkommande flyktingbarn, att det etableras ”småfurstendömen” i de invandrartäta stadsdelarna – det är resonemang och påståenden som återkommer både två och tre gånger. Åberg berättar att han grep sig an skrivandet med en hög klipp och artiklar i bagaget och antagligen är det dem han styckat upp och portionerar ut alltefter som boken framskrider.

En av de berättelser som tas om i olika sammanhang handlar om konflikten mellan den socialdemokratiske stadsdelsnämndsordföranden Andreas Konstantinides (S) och en del av stadsdelsförvaltningen på Rosengård. Till skillnad från de andra stadsdelarna i staden ville tjänstemännen på Rosengård inte betala ut sfi-ersättning under sommarlovet. Åberg återkommer gång på gång till Konstantinides i kritiska ordalag. Vad som däremot inte framgår är att Åbergs partner hörde till de tjänstemän som kom i konflikt med Konstantinides. Det upptäcker läsaren först om man försöker ta reda på mer genom att söka på nätet (Sydsvenskan 29/6 2005).

Ett annat genomgående problem ligger i diskrepansen mellan Åbergs dystopiska tes om Malmö som modell för Sveriges framtid och hans val av medel för att belägga den. Det är mycket tunnsått med siffror för att visa vad som är stort och vad som är smått. Han suggererar läsaren till medhåll genom att bygga sin framställning på anekdoter och exempel, ofta framförda av anonyma bekanta, tjänstemän eller andra källor. När han går i polemik med politiker eller andra som tycker annorlunda kryddar han beskrivningarna med slängiga epitet, men vad tillför det att kalla Gustav Fridolin ”samhällsflagellant” eller kommunalrådet Ulla Sandell ”den olycksaliga”? Han gycklar med kontrasten mellan kommunikatörernas och managementkonsulternas floskulösa propaganda för Malmö och stadens verkliga problem, men de flåsiga visionerna är knappast unika för staden vid Sundet.

Några gånger dyker det ändå upp en siffra, men hur pålitliga är de? Åberg lägger dem ofta i sina källors mun, men genom att vidarebefordra dem tar han ändå ett ansvar för att de är någorlunda rimliga. Att tjänstemän skulle sitta med 10–15 mil utredningar bakom sig hör till de lustifikationer som en essä kanske kan unna sig, men andra uppgifter är inte lika lätta att bedöma. Ett av lärarfackens ombud får uppge att Malmö måste rekrytera 6 000–7 000 lärare på tio–femton års sikt, men 2015 hade staden inte mer än 4 082 lärare och förskollärare anställda. Även om man räknar med att friskolor står för omkring 20 procent av eleverna, så rör det sig knappast om mer än cirka 5 000 lärare.

På samma sätt kan man undra över påståendet att 4 000 kvinnor i åldrarna 16–25 år skulle vara utsatta för någon form av hedersförtryck. Staden har omkring 40 000 invånare i dessa åldersgrupper, varav hälften med utländsk bakgrund. Att 40 procent av alla tjejer med utländsk bakgrund skulle misshandlas på detta sätt är förhoppningsvis en överdrift. Stadens polismästare Stefan Sintéus tas två gånger till intäkt för att det skulle bo 10 000 papperslösa på Rosengård, utöver den registrerade befolkningen på omkring 24 000 människor. Detta har polisen kommit fram till genom att mäta mängden sopor i ett antal trappuppgångar i stadsdelen.

Frågan på bokens omslag har fångat ledarskribenternas uppmärksamhet. Om Sverige blir som Malmö i dag, hur skulle det då se ut? I själva boken skriver emellertid Åberg mycket litet om detta. Han refererar till någon annan som sagt att Malmö är det mest svenska och till det faktum att arbetarrörelsen kom till Sverige via Malmö, men annars är det klent med belägg.

Efter att ha kämpat med att skriva Skånes historia undrar jag om det inte är tvärtom. I modern tid har Malmö aldrig varit som Sverige i övrigt. Stadens industriella boom var exempellös. När Lars Åberg och jag gick på Dammfriskolan på 1960-talet hörde reallönerna till de högsta och hyrorna och kommunalskatten till de lägsta i hela landet. Lika måttlöst var sammanbrottet. På 1970-talet slogs nästan alla de stora industrierna i staden ut och befolkningen minskade från 264 588 invånare 1970 till 226 960 tio år senare och ännu några tusen färre 1990. I detta ekonomiska sammanbrott hamnade den draksådd som staden nu skördar. Med många tomma lägenheter i nybyggda stadsdelar sökte sig många nyanlända invandrare till Malmö.

Detta sammanhang är mycket fragmentariskt tecknat i Framtidsstaden. Åberg ger bilden av att de nyanlända söker sig till Rosengård och stannar där – men en av hans informanter säger att problemet är det motsatta, att de som kan söker sig därifrån så fort som möjligt, och att de utsatta områdena därför aldrig stabiliseras.

I detta ligger ett helt annat perspektiv på samspelet mellan Malmö – eller kanske rentav Rosengård, Kroksbäck och Holma – och resten av landet. Kan det vara så att Malmö, Södertälje och några orter till har blivit den sluss som många invandrare går igenom, på väg in i det svenska samhället, att en del av problemen avlagras i slussen och att mottagarstäderna därför tar hand om sådant som resten av landet slipper? I så fall är det kanske inte så orimligt att Malmö och Södertälje hör till mottagarna i det kommunala skatteutjämningssystemet, som syftar till att minska sådana skillnader som kommunerna själva har svårt att påverka.

På ett par sidor dyker det upp ljusglimtar i dystopin. Under senare år har bostadsföretag som det privata Victoria Park och det kommunala MKB köpt upp några av de nedkörda bostadsbestånden och satsat på en kraftig upprustning, en satsning som har innefattat läxhjälp i skolan och sommarjobb åt tonåringar. Utöver det Åberg nämner har jag varit med vid ett seminarium där MKB och Stena Fastigheter redogjorde för hur de ställde krav på sina underleverantörer att anställa långtidsarbetslösa i de utsatta områdena.

Stadens grundskoledirektör Anders Malmqvist berättar hur man efter årskurs sex börjat sprida elever från Rosengård på flera skolor och hur det hjälpt upp resultaten. Han förklarar att kommunen inte kan sitta och vänta på lärare som inte finns, utan försöker dra in lärarassistenter för att få mer gjort. Han hänvisar till en kommun i östra London, där man har 1 600 assistenter på 3 000 lärare.

Men det är inte de möjliga öppningarna som utforskas i Framtidsstaden, bara den förflutna hopplösheten. Mycket av det Åberg pekar på är upprörande och viktigt att ta itu med: antisemitismen (som är extra chockerande i den stad som tog emot så många av de danska judarna i oktober 1943), projektraseriet (i mycket framdrivet av statens och EU:s bidragspolitik) och tendensen att tumma på grundläggande värderingar i den mångkulturella ”förståelsens” namn. Det vore bra om Åbergs inlägg kan bidra till en omprövning, men jag saknar fördjupad analys och tankar om vad man kan göra för att komma vidare.

Gunnar Wetterberg är historiker, författare, med ett förflutet på Finansdepartementet och Svenska Kommunförbundet.