Tankebok med kulturarv som prisma

Maja Hagerman synliggör i sin löst sammanhållna essäbok att det förgångna är ständigt närvarande i dagens samhälle. Hagerman navigerar styvt i minnenas landskap och aktualiserar tänkvärda frågor kring minnesprocesser. Men oftast rör hon sig på mikronivå och man längtar efter en systematik som benar ut de frågor och problem som boken berör.

Maja Hagermans bok Trådarna i väven är en löst sammanhållen essäbok, ett resereportage i det förflutna eller kanske snarare en tankebok. Genren är svårbestämbar. Studieresor och en föredragsturné leder Maja Hagerman runt i Sverige, från öst till väst, från norr till söder. Även en avstickare till Danmark får utrymme. Historien sätter sina fingeravtryck överallt. Vi får följa med på hotell, flyg, tåg och bussar, på bruncher och luncher, från hällristningar till informationsteknologins landvinningar. 1900-talets industrihistoria blir med kulturarv som prisma lika intressant som stormaktstiden. 

Bokens första geografiska nedslag är mycket passande Dalarna, det sägenomspunna landskapet och sinnebilden för det svenska. I Malung avläser Hagerman djupgående samhälleliga förändringar. Tidigare sydde man läder på orten. Det fanns 150 småföretagare, och nu är alla borta. Billiga skärp och handskar görs på annat håll, liksom Jofas hjälmar och hockeyutrustning. Många i kommunen ”ser ut att ha släkt i Afrika eller Mellanöstern” och det klassiska hotellet har blivit flyktingförläggning. Samtidigt saknar det demokratiska samtalet fora för det som händer i samhället, eftersom de lokala tidningsredaktionerna är nedlagda. 

Malung utgör ett mikrokosmos som illustrerar Sveriges utveckling de senaste decennierna. På sin resa genom landet ser Hagerman rationaliseringar och nedlagda industrier. I Åtvidaberg satsade Facit envist på den sinnrika räknemaskinen. År 1970 hade företaget 14 000 anställda, men sedan gick det snabbt utför. I dag har biblioteket flyttat in i en av Facits gamla fabrikslokaler. Kulturbärarna tar över när den industriella utvecklingen saktar in.

Förändringarna av landsbygden är omvälvande. På många orter utgjorde en eller ett par industrier ekonomisk bas och fungerade som socialt nätverk. Nu är bolagen nedlagda, flera lämnar och utlandsfödda flyttar in. Även på de minsta biblioteken finns numera Pippi Långström och Emil i Lönneberga på arabiska. Omvandlingen är genomgripande och Hagerman ser gärna att några samlar in minnen om förvandlingen av Sverige till ett mångkulturellt samhälle.

För henne är mångkulturalism en tillgång. I barnböckernas Pippi, Emil och Bamse ser hon symbolgestalter för ett sådant projekt: starka karaktärer som drivs av socialt patos och känsla för rättvisa, en sinnebild för individens rätt och frihet att vara sig själv, och annorlunda. Enligt Hagerman är det därför inte statens uppgift att göra Sverige mer homogent. Men svensk lag ska gälla och hedersförtryck och tvångsäktenskap kan inte accepteras. Toleransen mot de intoleranta ska villkoras.

Men blicken i backspegeln har det förstås stor betydelse vad vi väljer att berätta. Minnet är selektivt och den mentala sorteringsmaskinen styrs inte minst av samtida moraliska och politiska preferenser. Själv söker sig Hagerman bland annat till sin egen barndoms Utö och frågar sig vilken historia som gäller. Handlar den om omänskliga umbäranden och hemska arbetsförhållanden i gruvan eller om ett förlorat paradis, en idyll där torpare levde lyckliga och fria? 

Hon väljer både himmel och helvete, diskuterar nazisternas marsch i Göteborg i samband med Biblioteksmässan för ett par år sedan liksom äldre tiders rasbiologiska pseudoforskning. Samtidigt uppmärksammas de hästdrivna diligensernas tid när leveranser av tidningar gick långsamt, men band ihop riket och möjliggjorde diskussioner oberoende av geografiska avstånd. Samtal i pressen förde landets olika delar närmare varandra. I dag saknas enligt Hagerman en sådan gemensam plattform och det blir svårare att minnas och tänka tillsammans. I tillbakablickandet finns alltså ett stråk av nostalgi. Påståendet att åtminstone vissa saker var bättre förr går emellertid knappast att belägga. Klockan kan inte vridas tillbaka till en svunnen tid som inte längre finns.

Vanligtvis styr politiska eller ideologiska preferenser blicken i backspegeln. Men Hagerman uppmärksammar att även kommersiella intressen vägleder. Det välkända knäckebrödets patriotiska firmanamn Wasa är hämtat från den gamla svenska kungliga Vasaätten. Försäljningssloganen ”Wasabröd ger råg i ryggen” associerar till Gustav Vasas mytomspunna skidfärd mellan Sälen och Mora. 

Författaren navigerar styvt i minnenas landskap och är besviken över att vissa händelser eller företeelser glömts bort. Demokratins seger firades egentligen inte på sin hundraårsdag den 17 december 2018. Ingen stor utställning, inga berättelser om händelsens epokgörande betydelse, ingen pampig minnessändning i SVT med panelsamtal om historisk brytpunkt och politikens förändrande kraft. I stället fylls tv-rutan med drottning Silvia som intervjuas inför sin 75-års dag.

Varför ett så dramatiskt skede i Sveriges moderna historia knappt uppmärksammas förklarar Hagerman egentligen inte. Möjligen beror det på att demokrati numera betraktas som så självklar och naturlig att anledning att fira saknas. Hon drömmer däremot om ett demokratiseringens museum där Brantings skrivbord skulle få plats. Bordet fanns tidigare i lokaler nära LO-borgen, som även rymde Arbetarrörelsens arkiv. Numera ligger arkivet i förorten och skrivbordet är sannolikt undanställt i magasin, trots att Sveriges första socialdemokratiska statsminister präntade tal och tankar just där. I hennes framställning symboliserar möbelns öde ointresset för det förflutna, och hur vi hamnade här. 

Skurken i Trådarna i väven är historielösheten och hjältarna kulturarvsbärarna: byaföreningar, fornminnesföreningar, museer, bibliotek, hembygdsföreningar, arkiv och ideellt engagerade personer, som tar hand om gemensamma minnen och hemtraktens historia. De betraktas inte som lokalpatriotiska utposter eller högstämda gravmonument, utan som värnare av det förflutna och spelar därför en central roll i samhällsutvecklingen. Själv återvänder författaren till sin hemorts förflutna med vandringsvänliga skor på fötterna och deltar entusiastiskt i historiska promenader. 

Samtidigt hissas en varningsflagga för att kulturarvet riskerar att kidnappas av ideologiska krafter som vill ta kontroll över det som har hänt.

Hagerman menar att historien hjälper oss att få syn på vad vi varit med om. Den finns i nuet och de två tidsskikten tränger in i varandra. Samtidigt hissas en varningsflagga för att kulturarvet riskerar att kidnappas av ideologiska krafter som vill ta kontroll över det som har hänt. Men det förflutna har alltid varit en arena för rivalitet och konflikter. Några högtidlighåller Karl XII dödsdag, andra tar patent på folkhemmet. Dragkampen om tolkningar och berättelser vindlar genom historien. 

På en övergripande nivå handlar kulturarv om konstrasten mellan den moderna världens konstanta förändringar och försöken att strukturera det sociala livet. Nytt konstrueras ur det förgångna för att socialisera i en samtida föreställningsvärld. Undertiteln ”På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige” signalerar visserligen ett sökande efter linjer i det stora samhällsbygget. Men Hagerman rör sig allt som oftast på mikronivå. Nedslagen på tidsaxeln blir som impressionistiska strövtåg i minnenas landskap, vilket betyder att man många gånger längtar efter en systematik som benar ut de frågor och problem som vi brottas med. 

Däremot förmår Hagerman att med sensibilitet i sin tid synliggöra att det förgångna är ständigt närvarande, på scenen eller i kulisserna, på museer eller i reklam. Mosaiken över det svenska kulturarvet och redovisandet av läsefrukter öppnar associationsbanor. Nyfiket och personligt guidar hon i det förgångna och aktualiserar därmed tänkvärda frågor kring minnesprocessernas olika vägar, vad vi högtidlighåller och vad vi sorterar bort.