Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Historia
Kristian Gerner (red.)
Vad hade hänt om …
Åtta kontrafaktiska historier
Historiska media | 218 s | Isbn 9789175452647
Recensent: Alf W Johansson
Tanketrådar dras ut – och går av

Kontrafaktisk historieskrivning verkar vara en levande genre inte bara i historieskrivningen utan även i skönlitteraturen. Detta intresse speglar vår tids desorientering och avsaknad av engagerande utopiska idéer.

Nietzsche indelade historien i tre kategorier: monumentalistisk, antikvarisk och kritisk historia. Den monumentalistiska historiens uppgift är att inspirera till positiv handling, den antikvariska att ge impulser till bevarande och hemkänsla, den kritiska slutligen söker byta ut den faktiska historien mot en bättre passande (marxistisk historieskrivning är väl det tydligaste exemplet). Kontrafaktisk historieskrivning har en viss anknytning till kritisk historieskrivning, men satiren ligger närmare – ett ironiskt perspektiv som antingen kan vara dystopiskt eller önsketänkande.

Båda dessa perspektiv finns företrädda i Vad hade hänt om … Antologin inleds med en närmast dystopisk skildring av hur den svenska historien spårar ur 1917, skriven av Per T. Ohlsson. Utifrån en enda händelse, demonstrationen utanför riksdagshuset den 21 april 1917, skriver Ohlsson om hela Sveriges nittonhundratalshistoria. Demonstrationen blir ett blodbad som leder till en svensk revolution, trupper kallas in, Carl Swartz avgår och Ernst Trygger blir repressiv statsminister, socialdemokratiska partiet förbjuds, Per Albin kastas i fängelse och Hjalmar Branting tvingas fly till USA. Snart börjar det kontrafaktiska maskineriet att hacka. Vänstern härjar, familjerna Wallenberg och Bonnier lämnar landet och 1946 bildar Zeth Höglund en regering som kör ekonomin i botten. Vid det här laget är trovärdigheten nere vid nollpunkten. Ohlsson bryter mot en grundregel i all kontrafaktisk historieskrivning: dra inte ut linjerna för långt.

Ett mera nyktert perspektiv på kontrafaktisk historieskrivning har Dick Harrison i sin uppsats om vad som kunde ha hänt om trettioåriga kriget tagit slut redan 1636. Det skulle ha kunnat leda till att Sverige aldrig lyckats lägga beslag på de sydliga landskapen, men möjligtvis fått en mycket starkare ställning som Östersjöstat. Man frågar sig varför Harrison inte i stället valt att ta upp vad som skulle hänt om den svenska stormningen av Köpenhamn i februari 1659 hade lyckats. Hade vi då haft en nordisk enhetsstat?

Kontrafaktiska framställningar tenderar att vara monokausala, en icke-faktisk händelse tillåts ge hela historien en annan innebörd. Daniel Rydéns i och för sig mycket intressanta uppsats handlar om vad som skulle hänt om den preussiske kronprinsen Fredrik bestigit tronen 1862, inte 1888 som faktiskt skedde. Vilhelm I ville abdikera. Fredrik var liberal, engelskpåverkad och Rydén spekulerar över att Preussen/Tyskland med Fredrik som kung skulle ha fått en liberal-demokratisk konstitution redan på 1860-talet. Bismarck skulle aldrig blivit ministerpresident och första världskriget aldrig brutit ut, Hitler aldrig kommit till makten. Tala om historiska glädjeämnen!

Huvudnumret i den dystopiska genren är Kim Salomons uppsats ”Det förödande kärnvapenkriget”. Här är det Kubakrisen 1962 som leder till ett allmänt kärnvapenkrig på grund av nervösa befälhavare på lägre nivåer, som utlöser anfall mot fienden. Tusentals missiler skickas i väg. Jorden föröds. Här avbryter Salomon tack och lov framställningen och återgår till verkligheten. Väl där måste han konstatera att både på rysk och amerikansk sida ville man till varje pris undvika krig. Det är här uppsatsens kontrafaktiska trovärdighet går förlorad. Det är svårt att tro att de antagna sammanstötningarna automatiskt skulle ha lett till ett världskrig. Det är rimligare att anta att enorma diplomatiska och andra ansträngningar skulle ha satts in för att förhindra en upptrappning. Men Salomon har rätt i att kärnvapenkapprustningen hade en egendynamik som ännu kan sända kalla kårar längs ryggraden.

Till genren kontrafaktiskt önsketänkande får man räkna Monica Braws uppsats om att amerikanerna aldrig bombade Hiroshima och Nagasaki utan endast gör en demonstration av kärnvapnet. Varför Truman förkastade ett sådant alternativ finns utförligt beskrivet i litteraturen. Problemet med Braws uppsats är att det är svårt att reda ut var det faktiska slutar och det fiktiva börjar. Hon citerar Trumans stabschef, amiral Leahy: ”Vi visade att vi inte har sjunkit till samma nivå som medeltidens barbarer eller Djingis kahns grymheter mot civila”. Är detta något som hon bara lägger i Leahys mun? Om han aldrig sagt något sådant blir man tveksam och hela uppsatsen ett slags skönlitteratur.

Kristian Gerner frågar vad som skulle hänt om Laurentij Beria och inte Nikita Chrusjtjov tagit makten efter Stalins död. Beria betraktas ju som Stalins blodhund, men här framträder han som en liberal reformator. Han var av allt att döma inriktad på att lösa den tyska frågan och skapa förutsättningar för ett neutralt, enat Tyskland. Sovjetunionen skulle således ”överge” den tyska DDR-regimen. Så blev det som bekant inte, Beria fängslades och avrättades senare. Det som fällde honom var uppenbarligen det folkliga upproret i juni 1953 i DDR som skrämde upp de makthavande i Moskva. Hade Beria lyckats hålla sig kvar vid makten, spekulerar Gerner, skulle hela kalla kriget ha kunnat avvecklas och EU kommit till stånd decennier tidigare. Men här råkar det kontrafaktiska scenariot i kris. Det visar sig att det inte skulle ha räckt med att Beria lyckas hävda sin maktställning i Moskva. USA måste också varit berett att upplösa Nato och att John Foster Dulles ersättes av George F. Kennan som utrikesminister. Tanken svindlar. Vid denna tidpunkt stod ju Kennan helt utanför storpolitiska sammanhang. För att han skulle bli utrikesminister skulle det bara krävts några småsaker: en politisk revolution i Washington och Sovjetimperiets upplösning.

Två uppsatser, den ena av Staffan Skott, den andra av Klas-Göran Karlsson, handlar om vad som kunde ha hänt om statskuppen mot Gorbatjov 1991 lyckats. Det är diskutabelt om man kan kalla dessa uppsatser kontrafaktiska. Enligt Staffan Skott skulle det bli mycket eländigare om kuppen lyckats, men allt skulle så småningom ”normaliserats”. Plus ça change, plus c’est la même chose, verkar vara de båda författarnas slutsats: alla reformförsök i ”det eviga Ryssland” måste sluta i auktoritärt styre. Den kontrafaktiska historieskrivningen kommer Putin till mötes.

Alla uppsatser i denna antologi är läsvärda. Det är ingen tvekan om att kontrafaktisk historieskrivning kan stimulera den historiska fantasin och motverka den tendens till determinism som ofta inträder när ett skede analyseras i efterhand. Men det är inte svårt att se vilka bräckliga byggen de flesta kontrafaktiska framställningar är. Historien reduceras till tillfälligheter, samhälleliga processer och strukturer bortses från, ständigt nya dei ex machina måste dras in, tanketrådarna dras ut alltför långt och går av.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet