Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Filosofi & psykologi
Karin Lövgren (red.) & Marianne Liliequist (red.)
Tanten, vem är hon? – en (t)antologi
Boréa | 284 s | Isbn 9789189140806
Recensent: Clary Krekula
Tanten som symbol för allt och inget

Samtidigt som ungdomlighet hyllas och åldrande förnekas så är tanten mer aktuell än någonsin. I en ny antologi om den svenska tanten samsas texter om så skilda ämnen som kvinnors åldrande, mostrars påverkan på barn och konstruktioner av familjehistorier. Boken hade dock behövt en tydligare diskussion av begreppet tant och vilka innebörder vi lägger i det.

Även om samspelet mellan kön och ålder har belysts brett och problematiserats både nationellt och internationellt vore det fel att påstå att denna forskning är central inom det fält som med bred pennföring betecknas som genusforskning. Frågorna har inte heller någon självklar plats i debatten om kvinnors och mäns (olika) villkor. Att den omfattande forskningen om kvinnors och mäns åldrande i hög utsträckning diskuterats med en mer begränsad publik är problematiskt eftersom det medför att kunskap om äldre och åldrande inte tas som utgångspunkt i samhällsdebatten. Att så är fallet visar sig till exempel i att äldre kvinnor och män i medier och i politisk debatt nästan enbart framträder som konsumenter av en hårt kritiserad äldreomsorg och i ringa utsträckning som medborgare eller politiska aktörer med intressen och behov därutöver.

Mot denna bakgrund är det positivt att en grupp forskare vid Umeå universitet i den nya antologin Tanten, vem är hon? En ­(t) antologi har ambitionen att diskutera kvinnors åldrande med ton och material som möjliggör samtal med ett bredare auditorium. Författargruppens utgångspunkt är att den svenska tanten är på kommersiell, medial och kulturell frammarsch. Som intäkt för en sådan terrängvinst tas det stora antalet böcker som skrivits om tanten de senaste åren, att tanten tillägnats såväl museum som statyer samt att lapptäcken, bonader, stickningar och andra exempel på vad forskarna kallar för ”tant-hantverk” beundras.

Bilden av tanten är emellertid, som författarna redovisar, långt ifrån entydig. I den refererade litteraturen tillskrivs tanten civilkurage, hon säger ifrån och tar plats som subjekt. Samtidigt är hon osynlig i många sammanhang. Hennes kropp bär tecken på att ha levt ett stort antal år och beskrivs med animaliserade benämningar som gäddhäng och kråksparkar. I dessa karakteriseringar antas tanten ha en avgränsad åldersposition; det antal år hon levt klassas som många och hon själv kategoriseras som äldre eller rent av som gammal. Parallellt med detta framställs tantskapet i den pågående tantvågen som generationsöverskridande. Det framstår som en performativ position som iscensätts genom sysslor som att sylta, safta och baka småkakor samt genom att bära attribut som hatt och handväska. Det blir i denna tappning något som kan göras av kvinnor oavsett deras ålder. Tanten blir därmed, skulle man kunna säga, en paradox. Hon är och hon är inte.

Forskargruppen påpekar att upphöjningen av tanten sker samtidigt som ungdomlighet hyllas och åldrandet förnekas genom tal som att ”ålder bara är en siffra”. Om vi ansluter oss till deras påstående om att tanten, åtminstone i någon mening, vinner mark, finns det alltså fog att problematisera i vilket eller vilka avseenden så sker och hur detta i så fall förhåller sig till äldres position i samhället därutöver. Bokens titel och inledande inramningar antyder också att det är sådana problematiseringar av tanten som begrepp och kategorisering som står i fokus. Så är dock inte fallet, utan redaktörerna Marianne Liliequist och Karin Lövgren anger att boken syftar till att ”belysa och problematisera tanten i betydelsen den medelålders och/eller äldre kvinnan”. I stället för att ifrågasätta, bråka med och bända på de antaganden och beskrivningar som antas kunna förmedlas med hjälp av etiketten ”tant” väljer författarna alltså att nyttja beteckningen för att på ett godtyckligt sätt ringa in medelålders och äldre kvinnor. Eftersom flertalet kapitel baseras på intervjuer med någon eller några kvinnor, som allt sammantaget är i åldrar 40–65 år, hamnar bokens egentliga fokus främst på kvinnor i den nedre delen av det åldersspann man säger sig vara intresserad av. Bokens innehåll drar i många fler riktningar än vad som anges i dess syfte. Här berörs också teman som Astrid Lindgrens liv och galleri av tanter, familjehistorier som narrativ inskolning och autoetnografiska skildringar av relationer mellan barn och far- och morföräldrar. Övergripande används alltså tanten som ett paraplybegrepp under vilket man inkluderar texter som antingen berör beteckningar som tant och mostrar, eller illustrerar varierande erfarenheter bland kvinnor i de angivna åldrarna.

Enligt litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman fanns tanten på 1960-talet överallt. Kvinnor i alla åldrar kallades då för tanter eftersom det var ett tilltalsord som användes för att markera respekt för vuxna kvinnor. Tantskapet var också kroppsligt närvarande och förtingligat genom svettkuddar som syddes in i klänningarnas armhålor och genom gördlar för sanitetsbindor. I och med utbredningen av du-reformen och införseln av nya produkter som tamponger och effektiva deodoranter blev tanten ”mer en sorglig rest av en kvinnlighet som levde i förfluten tid”. Hon försvann och ersattes av kvinnan. Bränström Öhman avvisar beskrivningar av att de nutida upphöjningarna av tanten skulle vara ett uttryck för att vi gått in i en ny epok som skulle kunna karakteriseras som tantens århundrade. Det är inte bara tanten som erhåller intresse. En motsvarighet till den nutida vurmen för tanten kan också ses i det växande forskningsfältet Girlhood Studies och i ett ökat intresse också för flickors liv och litteratur. Det finns också en elasticitet i de åldersrelaterade kategorierna ”flicka” och ”tant”, där flickan kan ses i tanten samtidigt som tanten ses i flickan. Resonemangen lyfter fram att det generations­överskridande tantskapet visserligen skulle kunna bära på en emancipatorisk kraft och möjliggöra något positivt för kvinnor i de aktuella åldrarna, men att detta begränsas av att den pågående tantvågen fokuserar attribut och attityder snarare än kropp och identitet och att den därför inte utmanar de åldersföreställningar som bär upp till exempel modebranschens ungdomsfixering.

I ett antal kapitel redovisas forskningsresultat som på ett eller annat sätt inbegriper grupper av kvinnor i de här aktuella åldrarna. Detta görs utan att resultaten i någon egentlig mening problematiseras i relation till tanten. Här illustreras till exempel att kvinnor i 50-årsåldern kan använda internet som en socialt och fysiskt säker plats för sexuell utforskning och att olika kronologisk ålder på kvinnor som lever i samkönade relationer också innebär tillhörighet i skilda homosexuella generationer. Även om dessa resultat är intressanta i sig är de svåra att förstå i bokens kontext. Syftet synes vara att illustrera variationer bland kvinnor i dessa åldersgrupper. Och visst har ett sådant synliggörande ett värde i en bok som också vänder sig till läsare som inte nödvändigtvis är insatta i frågor om genus, ålder och åldrande.

Frågan är i så fall varför man väljer att ta omvägen över ett oproblematiserat tantbegrepp för att illustrera sådan mångfald bland äldre och medelålders kvinnor. Återkommande forskning pekar på att själva kategoriseringen av grupper är grunden till ojämlikhet och att homogena kategoriseringar är exkluderande och också tenderar att bli normativa. Likaså argumenteras i social­gerontologiska sammanhang att man måste uppmärksamma ålder i åldrandet, det vill säga se heterogeniten inom kollektivet äldre.

I denna antologi väljer man dock att gå motsatt väg. Genom att tillskriva det stora kollektivet av kvinnor äldre än 40 år den övergripande benämningen tant skriver man in dem i en enda stor kategorisering. I de kapitel som diskuterar olika livsstilar bland kvinnor i mellanåldrar, framträder antologins bekymmersamma hantering av tanten tydligt. Samtidigt som dessa kapitel tar sin utgångspunkt i antologins användning av tanten som en inramning av kvinnor i vagt angivna åldrar, så visar de på det problematiska i att knöla in olikhet under en gemensam kategorisering (som tant).

Bokens största begränsning är just denna teoretiska vaghet. Mellan kapitel och inom ett och samma kapitel behandlas forskning om tanter och om äldre kvinnor utan reflektion över hur kategoriseringarna hänger samman. På så sätt blir tanten allt och ingenting. Hon är variation och hon saknar begränsning. Hon utmejslas mot något onämnt annat. Hon är kvinnor som inte kategoriseras som unga och hon är de unga kvinnor som gillar syltning, bakning och små blommiga kaffekoppar. Begreppsligt sägs tanten vara en ålderskategori, ett åldersrelaterat begrepp, en symbol, en markör för åldrandet och en stereotyp, men begreppen varken definieras, diskuteras eller används i analys för att synliggöra något nytt. Det är synd, för boken hade både tjänat på och förtjänat ordentliga begreppsdiskussioner såväl om tantkategorin och -begreppet som om de bekönade ålderskonstruktioner som man själv skapar med dess hjälp.

I min läsning av (t)antologin väcks frågor som framför allt handlar om de äldsta åldersgrupperna bland kvinnor, de som sägs ingå i den valda tant-definitionen men vars röster denna gång hamnade utanför antologin. Vad hade hänt om erfarenheter från dessa grupper förenats med berättelserna från mellanåldrarna? Hade tanten kvarstått som en möjlig benämning på det stora kollektivet kvinnor som författarna säger sig inkludera, eller hade olikheter synliggjort begränsningar i kategoriseringen? Och vad betyder en så stor kategorisering för möjligheten för tanten att ”tala tillbaka”, att definiera gränsdragningar och ge ord åt egna erfarenheter? Vad händer om rösterna blir många och det börjar skorra i leden? Vems röst tränger igenom då? Vad gör vi, med andra ord, när vi skapar nygamla kategoriseringar?

Clary Krekula är docent i sociologi vid Karlstads universitet.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet