Tar ställning mot islamistisk aktivism

I islamologen Eli Göndörs bok varvas religionsvetenskap med personliga åsikter. Han tar på moraliska grunder ställning mot islamistisk aktivism, vilket gör att resonemangen i boken skiljer sig från den akademiska diskussionen. Trots vissa brister är boken ett välkommet försök att sprida forskning till en bredare allmänhet.

Det behövs vetenskapligt underbyggda böcker på svenska, riktade till en intresserad allmänhet, som tar sig an frågor om islam, politik och våld. Universitetsanställda religionsvetare, tyngda av undervisning, administration och krav på publicering i de rätta facktidskrifterna, har svårt att möta detta behov. Därför är det en hedervärd insats som Eli Göndör gör med I Guds namn – Om våld och politik inom Islam. Boken ger en rimlig, om än något snäv bild av etablerad kunskap. Den utgör också ett inlägg i en aktuell debatt. Härvidlag finns likheter med Göndörs Religionskollision – Majoritet, minoritet och toleransens gränser (2017). Även den varvar religionsvetenskap med personliga åsikter i dagsaktuell politik. En noggrannare läsning visar på ännu större likheter. Efter att ha markerat cirka 10 procent av texten i I Guds namn som ordagrant kopierad ur Religionskollision slutade jag att parallelläsa och fokuserade i stället på den bok som jag här ska recensera.

Tydlig är också en grundsyn på religiösa traditioner som varande under ständig förändring och omförhandling, präglade av mångfald, motsättningar och konflikter.

Göndör är religionsvetare och islamolog. Det märks framför allt i de två inledande kapitlen och i sättet som han närmar sig bokens tema. Det handlar om att beskriva, förstå och förklara religiösa fenomen – föreställningar, praktiker och former för social organisering – som kulturfenomen, alltså ytterst sett mänskliga produkter. Tydlig är också en grundsyn på religiösa traditioner som varande under ständig förändring och omförhandling, präglade av mångfald, motsättningar och konflikter. Traditionerna fungerar enligt Göndör som resurser för individers meningsskapande. De tillhandahåller referenspunkter i form av exempelvis tankefigurer, begrepp, texter, berättelser och ritualer. Boken innehåller också en kort (kanske litet för kort för den icke insatta) beskrivning av några sådana referenspunkter (Koranen, hadither, berättelser, rättstradition och etiska principer).

Undertiteln är ambitiös, men samtidigt litet missvisande. Göndör gör ett urval. Här finns inte mycket till beskrivning av muslimska rättslärdas utläggningar genom tiderna i stridsfrågor som till exempel vad som utgör ett rättfärdigt styre och när våldsanvändning är legitim. Boken behandlar nästan uteslutande de senaste 100 åren. Geografiskt ligger fokus på det arabiska Mellanöstern och på det nutida Europa och Sverige. Göndör lämnar därhän skeenden som kan hävdas vara viktiga för huvudtemat: islams olika roller i mobilisering i kampen mot kolonialmakterna på olika håll i Afrika och Asien, i Indiens delning vid självständigheten, i den islamiska revolutionen i Iran etcetera. Ett urval är naturligtvis nödvändigt, men urval får konsekvenser. I detta fall finns en liten risk att Göndör förstärker en bild av islam, politik och våld som en fråga som främst rör det arabiska Mellanöstern.

Egentligen är fokus ännu snävare. Tre kapitel ger en översikt över av nutida extrem våldsbejakande islamism i Mellanöstern och dess återverkningar i Europa. Det ojämförbart största utrymmet i boken ägnas dock åt det Muslimska brödraskapet, en islamistisk organisation grundad i Egypten 1928 av folkskolläraren Hassan al-Banna. Om man här räknar in djupdykningen i brödraskapsideologen Sayyid Qutbs tankevärld utgör detta tema cirka två tredjedelar av boken.

Varför detta? Svaret ligger nog delvis i den uppmärksamhet Muslimska brödraskapet fått i Sverige. Inom loppet av två år har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerat två versioner av en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige och Totalförsvarets forskningsinstitut (FoI) en mer internationellt inriktad rapport. Varför detta plötsliga intresse från svenska myndigheters sida?

I en utförlig artikel i The Atlantic från mars 2017 beskriver journalistikprofessorn Peter Beinart hur det inom den amerikanska högern utvecklats ett narrativ om Muslimska brödraskapet. Det framställs som en toppstyrd och hemlighetsfull organisation med målet att ta över USA och världen. Den förre presidenten Barack Obama knyts till organisationen. Hillary Clintons presidentvalskampanj ansågs vara infiltrerad av brödraskapet och snart nog all form av organiserad islam i USA ses som kontrollerad av det. Detta narrativ har fått fäste långt in i Trumpadministrationen.

Liknande konspiratoriska idéer om Muslimska brödraskapet har kanske inte nått lika långt i Europa och Sverige. Det finns dock exempel på ett bruk av ”Muslimska brödraskapet” som en vag platshållare för en föreställd drivande kraft bakom muslimsk religio-politisk aktivism. Detta bruk får näring av vissa fakta. Det är till exempel väl känt att den islamistiska idétradition som Muslimska brödraskapet i Egypten befinner sig inom har varit inflytelserik i organiserad islam i Europa och Sverige. Det är också känt att framträdande aktivister har haft sympatier för och/eller band till den egyptiska organisationen eller till organisationer som kan ses som avknoppningar av den. En bra översikt får man i artiklarna i samlingsvolymen The Muslim Brotherhood in Europe (2013), som Göndör tyvärr inte använder. En kort sammanfattning av dess inledningskapitel – som handlar om olika, ibland motsägande bilder och bruk av Brödraskapet – hade kunnat avhjälpa en liten brist hans bok.

För även om hänvisningar till Muslimska brödraskapet – eller ”MB” som författaren litet familjärt skriver – återkommer gång efter annan i boken, blir det ibland oklart vad Göndör egentligen avser och påstår. Inledningsmeningen till kapitlet ”Det Muslimska brödraskapet i Europa” speglar denna otydlighet: ”Organisationer i Europa som på olika sätt associeras med MB […]” (s. 117). Den passiva verbformen döljer aktören. Vem associerar och på vilket sätt? Formerna för association förblir genomgående vaga. Göndör själv skriver: ”exakt hur relationerna ser ut eller i vilken riktning påverkan sker är omöjligt att säga” (s. 124). Trots detta blir ”associerade” organisationer i Europa till ”MB i Europa” och kan jämföras med ”MB i Egypten” (s. 125–127). Detta implicerar identifikation snarare än association. Den icke insatte läsaren blir nog litet förvirrad: vilken är skillnaden mellan att vara ”MB” och att vara ”MB-associerad”? Är en ”MB-associerad” organisation detsamma som ”MB”? Vad betyder i så fall ordet ”associerad”? Förvirringen minskar inte när man läser att ”MB”, med vissa undantag, haft begränsad politisk framgång i allmänna val (s. 112). Hänvisningar görs till Pakistan och Bangladesh, trots att Muslimska brödraskapet inte ställt upp i några val där. Det hävdas inte heller i den artikel som Göndör hänvisar till. Den handlar om islamistiska partier, bland vilka Muslimska brödraskapet är ett.

Ett rimligt krav på förmedling av vetenskapliga resultat är att man efter ha tagit del av den vet något litet mer om hur världen är beskaffad. Vissa delar av bokens resonemang om Muslimska brödraskapet i Europa och Sverige uppfyller detta krav litet sämre på grund av sin otydlighet. Andra delar gör det bättre. Till de senare hör Göndörs genomgång av Sayyid Qutbs teologi och Muslimska brödraskapets historia i Egypten. Detsamma gäller ovan nämnda genomgång av ideologin hos grupper som al-Qaida och Islamiska Staten. Överlag gör Göndör en viktig insats när han främst fokuserar på hur religiösa termer och praktiker fylls med varierande innehåll och de politiska konsekvenserna av detta.

Det framgår tydligt att Göndör starkt ogillar islamistisk aktivism, särskilt Sayyid Qutb och Muslimska brödraskapet

Det framgår tydligt att Göndör starkt ogillar islamistisk aktivism, särskilt Sayyid Qutb och Muslimska brödraskapet. Han ogillar också hur den tanketradition som brödraskapet är en del av officiellt har kommit att få representera islam i Sverige genom dess organisationer och starka representanter. Detta har enligt Göndör skett på bekostnad av andra tanketraditioner. Det är här boken övergår från att vara en religionsvetenskaplig analys av islam, politik och våld, till att bli ett inlägg i en debatt om vilka de politiska och moraliska konsekvenserna bör bli av denna analys.

Det är ovanligt att vi svenska religionsvetare i akademiska arbeten värderar de religionsyttringar vi studerar. Många av oss nöjer oss med redogörelser och analyser, eftersom vi bedömer att varken de vetenskapliga metoderna eller empirin räcker till något ytterligare. Detta är också den viktigaste skiljelinjen i en pågående akademisk diskussion mellan religionsvetare och teologer. Men Göndörs värdering är inte teologisk. Han bedömer inte tolkningarnas legitimitet utifrån någon mall för vad islam ”egentligen” är. Det skulle bryta mot hans religionsvetenskapliga grundsyn. Nej, Göndörs värdering är moralisk. Sayyid Qutbs islamtolkningar avvisas inte för att de avviker från någon föreställd platonsk ideal-islam, utan för att de (åtminstone i delar) är moraliskt motbjudande.

Göndör kommer också med rekommendationer. Staten (och andra offentliga aktörer, inklusive statsanställda akademiker) bör avstå från att samarbeta med eller moraliskt och ekonomiskt stödja de muslimer vilkas förståelse av sin religion inte är förenlig med ett öppet och demokratiskt samhälle. Gott så. Få anser nog att staten aktivt bör stödja antisemitiska, homofoba, västfientliga, våldsbejakande och illiberala tendenser.

Tyvärr diskuterar Göndör inte problemen med att omsätta detta i praktiken. Hur identifiera icke lämpliga objekt för samarbete och stöd? Detta blir särskilt svårt i de fall när aktuella individer och organisationer i tal och skrift bejakar en i samhället dominerande värdegrund. In träder indicier. Vilka texter och auktoriteter åberopar man? Vilka hemsidor länkar man till? Vilka Facebookinlägg delar man? Vilka talare bjuder man in till sina sammankomster och vad har de sagt i andra sammanhang? Vem har personliga kontakter med vem? Vem är släkt med vem?

Det finns i dag de som ägnar mycket tid och stor möda åt att ”avslöja” organisationers eller individers egentliga, skild från deras uttalade, agenda. Det handlar då inte bara om muslimska individer och organisationer. Motsvarande gäller till exempel det politiska partiet Sverigedemokraterna. Ibland hörs kritik om dubbla måttstockar.

Kanske finns sådana. För att ta ett aktuellt exempel. När en muslim offentligt hävdar att ”ateismen är en omoralisk idé” blir detta i en kvällstidnings tolkning tecken på ”islamism”. Hur många gånger har inte samma sak sagts av kristna, även offentligt, även i akademiska sammanhang, utan motsvarande slutsatser. Ytterligare ett exempel, hämtat från Göndörs bok: Han tolkar (negativt) ett resonemang i Islamiska förbundet i Sveriges (IFiS) stadgar om att islamisk moral kan göra det svenska samhället bättre som en del av en långsiktig ambition att genom mission se till att Guds ordning råder i hela världen (s. 132). Men är det inte samma ambition som uttrycks i många kristna samfund i Sverige, men då utifrån Jesu missionsbefallning i Matteusevangeliet? Är det inte en naturlig (om än högst orealistisk) ambition inom alla missionerande religioner att en gång nå andligt världsherravälde?

Detta är inget kålsuparargument (”det är lika illa i kristendomen etcetera”), utan en hypotes om att det finns en selektiv perception genom vilken samma idéer blir problematiska när de omfattas av en grupp eller en individ som vi ogillar, men inte när de omfattas av en grupp eller individ som vi gillar eller är likgiltiga inför. Tendensen är välbelagd inom forskningen. Göndör tar inte upp detta, vilket han kunde ha gjort. Men en kort bok kan ju inte ta upp allt. I Guds namn är till syvende och sist ett välkommet försök att sprida humanistisk forskning om religion, politik och våld till en bredare allmänhet. Det behövs mer av den varan, också med fokus på fler religioner än islam.