Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Filosofi & psykologi
Christian Joppke
Den sekulära staten under belägring
Religion och politik i Europa och USA
Daidalos | 310 s | Isbn 9789171734648
Recensent: Henrik Lundberg
Teoretiskt intressant men alltför alarmistisk

Den schweiziske sociologen Christian Joppke för intressanta resonemang om skillnaderna på idéplanet mellan kristendom och islam. Samtidigt vet han att teologiska utläggningar inte speglar hur människor faktiskt lever och att den sekulära statens ställning är stark i Väst.

Den tidiga sociologin, i Émile Durkheims och Max Webers tappning, intresserade sig i hög grad för religionen som en social kraft i samhället. Religionen fanns i hjärtat av deras viktigaste arbeten. Mycket av den religionssociologi som bedrivs i dag tar fortfarande sin utgångspunkt i deras respektive sociologier, inte minst när det gäller deras olika sätt att närma sig religion som socialt fenomen.

I sitt berömda verk Les formes élémentaires de la vie religieuse (Det religiösa livets elementära former) från 1912 föresätter sig Durkheim att ställa upp en allmängiltig teori om religionens ursprung och funktion, som äger tillämpning i såväl förfluten tid som i dag. ”Vi vill finna”, skriver han, ”ett sätt att upptäcka religionens allestädes närvarande orsaker som genererar de mest grundläggande formerna för religiösa tankar och praktiker.” Dessa orsaker finner Durkheim i gemensamma religiösa ritualer, i form av till exempel dans kring totempålen eller deltagande i en gudstjänst. De gemensamma ritualerna genererar en kollektiv upprymdhet som förmår omvandla objekt och trosföreställningar till status av att vara heliga. Religionens sociala ursprung är emellertid dolt för utövarna, som tror att trosföreställningarnas och objektens helighet tillhör verklighetens objektiva ordning. De misstar den sociala kraft, den kollektiva upprymdheten, som de erfar av att delta i ritualerna för att vara en av kollektivet oberoende religiös kraft. I själva verket är religionen, både i sin mest primitiva som mest avancerade form, ett symboliskt uttryck för det sociala kollektivet. Religionen är enligt Durkheim därför inte helt och hållet ogrundad, såsom vissa religionskritiker har hävdat, utan svarar mot ett verkligt behov av integration av kollektivet.

Till skillnad från Durkheim formulerade Weber aldrig en generell teori om religionens ursprung eller funktion. I stället intresserade han sig för de religiösa idéernas substantiella innehåll och hur dessa har bidragit till olika samhällens och civilisationers uppbyggnad. I sitt kanske mest kända verk Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus från 1905 (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda) lyfter Weber fram en ”väsenslikhet” mellan den asketiska protestantiska etiken och kapitalismens anda. Han hävdar att protestanternas, och i synnerhet kalvinisternas, strävan efter tecken på frälsning i vardagslivet blev en pådrivande faktor för den moderna rationella kapitalismens framväxt. Weber tillskriver således religiösa föreställningar och värdesystem en betydande roll när det gäller att förstå social förändring.

Sättet som man närmar sig religionen som socialt fenomen på får konsekvenser för vilka slutsatser man drar som forskare. Detta framkommer tydligt i den schweiziske sociologen Christian Joppkes till svenska nyligen översatta bok Den sekulära staten under belägring – Religion och politik i Europa och USA. Joppke är professor i sociologi i Bern och har i sin forskning tidigare intresserat sig för nationalstatens omvandling i förhållande till migration och mångkultur. I boken ställer sig Joppke frågan om den kristna högern i USA eller islam i Europa innebär en utmaning mot den sekulära staten. En sådan utmaning är i så fall allvarlig, menar han, eftersom sekularism är en förutsättning för en liberal demokratisk stat.

Innan Joppke kommer in på sitt huvudnummer, den sekulära statens eventuellt trängda läge i USA och Europa, presenterar han i två kapitel flera intressanta inblickar i samtida religionsvetenskapliga diskussioner. I det första kapitlet diskuterar Joppke klassiska religionsteoretiker såsom Durkheim, Weber, Marx och Freud. Han tar här ställning för Webers uppfattning att en religion i första hand karakteriseras av sina idéer. Det nästföljande kapitlet behandlar religionssociologins kanske mest omdiskuterade fråga: kristendomens sekulariseringsprocess. Joppke hävdar här att (den latinska) kristendomen var en nödvändig förutsättning för att Västerlandet skulle kunna sekulariseras. Kristendomen är, med Marcel Gauchets formulering, ”en religion för att lämna all religion”.

Varför tar Joppke ställning för Webers substantiella religionsuppfattning? Han menar att Durkheims religionsbegrepp är alltför omfattande. Det inkluderar även icke-religiösa fenomen, såsom till exempel nationalism eller politiska uppfattningar, som vi vanligtvis vill hålla åtskilda från religion. Joppke har en poäng. För Durkheim var religionens ”allestädes närvarande orsaker” de gemensamma ritualerna som via den kollektiva upprymdheten skapar en moralisk integrerande kraft i samhället. Men det finns ingenting i Durkheims sociologi som kräver att samhällets integrerande funktion måste upprätthållas av specifikt religiösa föreställningar. Enligt Durkheim fyller begrepp som ”demokrati” och ”framsteg” samma funktion i det moderna samhället som mytologiska föreställningar gjorde i det förmoderna, det vill säga att hålla samman kollektivet. Det kommer alltid, ansåg Durkheim, att finnas föreställningar i det moderna samhället, som även om de har ett sekulärt innehåll, likafullt har en religiös upprinnelse i form av gemensamma ritualer. Han menade därför att det finns något ”evigt över religionen”. Den kan i själva verket inte dö ut. ”Finns det någon fundamental skillnad”, frågar Durkheim retoriskt, ”mellan när kristna samlas för att fira viktiga ögonblick i Jesus liv […] och när en grupp medborgare samlas för att högtidlighålla upprättandet av en ny moralisk stadga eller någon stor tilldragelse i deras nationella liv?”

Men om det finns något ”evigt över religionen” blir det samtidigt svårt att tala om en sekularisering av kristendomen eller om ett samspel mellan religion och politik. Religion och politik blir i så fall till samma sak. Det måste med andra ord vara fråga om specifikt religiösa idéer för att det ska vara möjligt att skilja de båda fenomenen åt. Diskussionen kräver med nödvändighet, säger Joppke, en substantiell religionsdefinition. Utrustad med Webers religionsuppfattning tar sig Joppke sedan an att redogöra för de interna faktorer, som har bidragit till kristendomens sekularisering i Väst. I denna exposé kontrasterar han även kristendomen mot islam.

Joppke lyfter fram den åtskillnad mellan stat och kyrka som alltid präglat kristendomen och som har fungerat som motor för sekulariseringen. Kristendomens grundare gav själv uttryck för denna med sina bekanta ord: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Inte ens på höjden av sin makt försökte kyrkan ersätta kungen. Islam har haft en helt annan inställning till stat och politisk makt än kristendomen. Islam har från första början utgjort staten. Mohammed var som bekant såväl profet som statsman och soldat. En annan sak som har bidragit till kristendomens sekularisering, och som saknas i islam, är den så kallade naturrätten. Enligt naturrätten kan människan vinna kunskap om rätt/fel och ont/gott oberoende av uppenbarelsen i Bibeln. I kraft av att vara skapade till Guds avbild är alla människor utrustade med förnuft. Detta fick till följd att även icke-troende i den kristna traditionen kunde behandlas på samma sätt som troende. Här finns embryot till den likabehandling som senare skulle bli den sekulära statens mest utmärkande egenskap. I den islamiska rättstraditionen finns det inte någon källa eller moralisk princip som har möjliggjort en sådan utveckling, vilket innebär att icke-muslimer alltid har behandlats i termer av åtskillnad och olikhet. Den naturrättsliga traditionen, vilken företräddes av de så kallade mutaziliterna, mötte ett tidigt nederlag i islam.

En ytterligare orsak till kristendomens benägenhet för sekularisering är uppkomsten av den kanoniska rätten, vilken begränsades till kyrkan som institution. Kyrkans jurisdiktion sträckte sig inte över samhällslivet i stort, utan lämnade utrymme även för annan lagstiftning. I islam reglerar sharia däremot alla aspekter av en muslims liv. Sammanfattningsvis kan sägas att kristendomen enligt Joppke är den enda religion inom vilken en sekulariseringsprocess har kunnat initieras. Islam förefaller däremot, som Ernest Gellner har formulerat det, vara ”sekulariseringsresistent”. Islam kan enligt detta synsätt inte privatiseras, utan kommer att förbli en nagel i ögat på varje sekulär politisk ordning.

Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att Joppke i kapitel fyra ser flera bekymmer med islam i Europa. I kapitlet analyserar Joppke vad han kallar ”en islamisk elitdiskurs”, det vill säga framstående teologers utläggningar av islams idéinnehåll. Joppke konstaterar i denna analys att det i tv-predikanten Yusuf al-Qaradawis och teologen Tariq Ramadans tänkande finns mycket som går rakt emot liberala principer och västerländska värderingar. ”Islam stipulerar kort sagt”, säger han, ”en enhetlighet mellan religion och politik, trosförpliktelser och medborgerliga förpliktelser, som ställer upp specifika hinder för integrering i en sekulär stat.” I detta sammanhang ställer Joppkes substantiella religionsbegrepp emellertid till problem. Om vi vill undersöka om islam innebär en utmaning för sekulära stater i Europa är det problematiskt att bara röra sig på ett idéplan. Utgångspunkten för hans analys förefaller vara att man utifrån den muslimska elitens diskurs kan dra slutsatser om europeiska muslimers möjlighet till integration i Europa. Hela resonemanget bygger på det problematiska antagandet att elitens diskurs sammanfaller med vanliga muslimers uppfattningar och praktiker. Detta är att begå vad Pierre Bourdieu kallar det skolastiska felslutet – att tro att mänskligt handlande ska förstås som en tillämpning av abstrakta principer, snarare än som ett praktiskt bemästrande av olika situationer.

Om Joppke hade utgått från en funktionalistisk religionsdefinition hade han haft lättare att se att en religion kan anta flera olika former och inte nödvändigtvis är knuten till ett fixerat idéinnehåll. Märkligt nog är Joppke medveten om att oförenligheten mellan islam och Europa bara återfinns på det diskursiva planet. Han vidgår att vanliga muslimers värderingar ofta inte går ”att skilja från genomsnittliga européers eller påminner, som värst, om andra religiösa konservativas”. Detta gör att man inte riktigt förstår vad analysen av ”elitdiskursen” egentligen tillför. På vilket sätt hjälper oss denna analys att förstå om islam är en utmaning för den sekulära staten? Vad spelar det för roll vad två teologer säger, om deras påståenden inte har några praktiska sociala effekter? Joppkes resonemang blir till sist motsägelsefullt.

Samma alarmistiska upptakt och sedan plötsliga omsvängning finns i kapitlet om den kristna högern i USA. Joppke redogör initierat för hur de så kallade religionsklausulerna i det första tillägget till den amerikanska konstitutionen har angripits av den kristna högern. Under republikanska presidenter har domare i Högsta domstolen tillsatts som är lojala med en kristen högeragenda. Detta har, menar Joppke, lett till att den skiljemur mellan religion och politik som postuleras i det första tillägget har blivit alltmer porös. Han hävdar att flera av ledamöterna har förkastat skiljemuren och rört sig mot ”rättslig teokrati”. Den före detta chefsdomaren i Högsta domstolen, William Rehnquist, anses till och med ha gett ”ett fristående stöd för teokrati i det sena nittonhundratalet”. Det låter onekligen uppseendeväckande. Men mot slutet av kapitlet konstateras att den amerikanska staten befinner sig ”i ett stabilt sekulärt ramverk som bara berörs lätt men inte låter sig rubbas av sporadisk teokratisk retorik”.

Behållningen i läsningen av boken ligger i de många lärda exposéerna och i vissa av de teoretiska resonemangen. Detta är anledning nog att läsa den. Själva upplägget för boken är dock en smula egendomligt. Det blir aldrig riktigt klart vad huvudärendet egentligen är eller hur de olika delarna hänger ihop. Varför kallar man en bok Den sekulära staten under belägring för att sedan i slutsatserna konstatera att den ”sekulära staten är väl befäst i Väst, där religiösa aktörer som bäst kan utmana den i marginalerna men inte i dess kärna”? Varför då denna alarmism? Frågorna blir hängande i luften.

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet