Föregående

nummer

Tisdag 24 oktober 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Filosofi & psykologi
Dan Josefsson
Mannen som slutade ljuga
Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick
Lind & Co | 552 s | Isbn 9789174612103
Recensent: Kay Glans
Terapeuterna som skapade en scen för en mytoman

Dan Josefsson har gjort ett gediget journalistisktarbete genom att kartlägga nätverket av terapeuter kring Bergwall. Tyvärr är Josefsson litet oklar om  objektrelationsteorins roll i sammanhanget så att den får klä skott för dubiösa idéer och metoder.

När någon påpekade för författaren Honoré de Balzac att han inte hade rätt att sätta ”de” framför sitt efternamn, eftersom han inte tillhörde adelssläkten, svarade han: ”Så mycket värre för den!” Något liknande skulle man kunna säga nu när Dan Josefsson inte fick Augustpriset för Mannen som slutade ljuga – Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Så mycket värre för Augustpriset och dess jury att man inte belönade en viktig bok om en av de  största rättsskandalerna i svensk historia, som dessutom provocerar till eftertanke om många aspekter av det svenska samhället.

Josefsson karaktäriserar detta projekt som sitt livs största grävjobb och man tror honom gärna. Under täckmanteln av att vilja skriva en bok om den så kallade ­objektrelationsteorins historia i Sverige har han wallraffat i den krets av terapeuter som omgav Sture Bergwall och utan vilken denne sannolikt inte hade blivit fälld för något av de mord som han nu friats från i resningsprocesserna. Josefsson är orolig för att de som han talar med ska begripa vad han egentligen är ute efter, men det fungerar hela vägen. Mot bokens slut når han fram till den som får karaktäriseras som den skyldige: Sven Å. Christianson, numera professor i psykologi vid Stockholms universitet, vilken i egenskap av ­expertvittne övertygar domstolarna om att Bergwalls bekännelser är trovärdiga.

Bergwall har gjort sig skyldig till sexuella övergrepp och allvarliga våldsdåd, dock utan dödlig utgång, men varför erkänner han sammanlagt 39 mord? Faktum är att  han blev rikligt belönad. Han förvandlades från en måttligt intressant patient till en stjärna på Säter, vars behandlingsmodell befann sig i kris när han började ta på sig morden. Man hade behandlat Lars-Inge Svartenbrandt med psykoterapi och skrivit ut honom som frisk, varvid han omedelbart rånade en bank. I Bergwall såg man en chans att rehabilitera Sätermodellen och han fick en privilegierad tillvaro, vilket bland annat innefattade stor tillgång till narkotikaklassade droger med motiveringen att de skulle hjälpa honom att uthärda minnen.  Hans bekännelser är förknippade med dessa droger; när de tas ifrån honom slutar han att bekänna mord.

Men Bergwall blir också emotionellt belönad genom uppmärksamhet och positiv feedback. De terapeuter som omger honom skuldbelägger inte honom, utan hans föräldrar, som påstås ha utsatt honom för fruktansvärda saker som gjorde honom till massmördare. Han fick också en offentlig kultstatus. I en intervju med honom i Dagens Nyheter 1995 framställde till exempel journalisten Kerstin Vinterhed honom som en martyr.

Varför trodde så många på Bergwall trots att han i allmänhet inte kunde säga hur offren såg ut, hur han mördat dem eller var han gömt kropparna? Att han mindes fel tolkades som ett tecken på att han försökte skydda sig mot den oerhörda smärtan att minnas sina brott. I polisens händer gav detta möjligheter att ”träna upp” Bergwall så att hans redogörelser för gärningarna blir något mer exakta. ­Till denna terapeutiska föreställningsvärld hörde också övertygelsen att Bergwall – och väldigt många andra – som liten hade blivit utsatt för sexuella övergrepp som han trängt bort, men återgestaltade när han mördade. Som den duktige patient Bergwall var producerade han minnen av det slag som förväntades: som fyraåring hade han våldtagits av sin pappa. När hans höggravida mamma kom in i rummet fick hon missfall. Föräldrarna styckade kroppen och tvingade Sture att äta bitar av den. Att hans sex syskon inte hade något minne av händelsen och dessutom hävdade att mamman inte var gravid vid denna tidpunkt visade enligt terapeuterna bara hur pervers hela familjen var.

Uppfattningen att sexuella övergrepp var mycket vanliga men trängdes bort  slog igenom på 80-talet. Den som såg till att de fick en så stark ställning på Säter var psykoanalytikern Margit Norell, som var extern handledare åt några av de personer som var involverade i Bergwalls terapi. Norell, som dog 2005, var verksam som psykoterapeut under många år och långt upp i åren. Hon var okänd för en större allmänhet och publicerade sig nästan inte alls, men utövade ett stort inflytande bakom kulisserna i många uppmärksammade förlopp. Hon var handledare åt Barbro Sandin vid behandlingen av hennes berömde patient Elgard. Hon var terapeut till Hanna Olsson som skrev boken Catrine och rättvisan. Många kända kulturpersonligheter lär ha gått i terapi hos henne och man kan undra vad det betytt för spridningen av dessa idéer om bortträngda minnen. Det var ytterst Norell som drev alla och utan henne skulle Quick-skandalen inte ha hänt, hävdar Josefsson.

Vem var Norell och framför allt vad? Hon utbildade sig till psykoanalytiker, men hade svårt att finna sig tillrätta i den ortodoxa hållning som dominerade i Sverige. Hon läste Frieda Fromm-Reichmann, Erich Fromm med flera, som ville revidera Freuds driftsteori och i stället fokusera på betydelsen av och bristerna i de tidiga relationerna till föräldrarna. Norell bildade 1968 Föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys, vars utbildningsanalytiker hon blev. Hon höll medlemmarna i denna grupp i ett järngrepp genom att både handleda dem och ha dem som patienter. Hon ingav dem en grandios tro på den egna terapeutiska förmågan och fick dem att ta emot patienter med svåra störningar. Snart kom bakslagen i form av självmord bland patienterna. När medlemmarna 1977 ville frånta henne ställningen som utbildningsanalytiker lämnade hon föreningen. Men hon knöt snabbt en ny grupp till sig och det är denna som kommer att få så stor betydelse för Quick-fallet.

Nyckelpersonerna i kretsen kring Bergwall gick i terapi hos eller handleddes av Norell. Hon blev på det sättet Bergwalls egentliga terapeut. Hon hoppades kunna skriva en banbrytande fallstudie om honom. Den blev aldrig färdig, eftersom Bergwall inte levererade det hon trots allt menade krävdes – han avslöjade aldrig de hemliga gömmor med likdelar som hon trodde att han måste ha någonstans.

Min huvudsakliga invändning mot Josefssons skildring gäller hur han placerar Norell i förhållande till psykoanalysen. Hon sägs vara en anhängare av objektrelationsteorin och det är i hög grad också så det har uppfattats i medierna. Jag undrade före läsningen av boken om det var recensenter och journalister som inte förstod saken rätt eller om det var Josefsson som gav en oklar bild. Efter läsning av Mannen som slutade ljuga tycker jag att båda alternativen stämmer. De flesta beståndsdelarna till en korrekt skildring finns hos Josefsson, men de är inte alltid infogade i ett övergripande perspektiv. Han inser att Norells egenartade teoribygge inte har mycket att göra med objektrelationsteori inom psykoanalysen men han har svårt att hitta en annan kontext att placera in det i.

Norells föreställning om borträngda trauman hade väsentligen andra källor än objekt­relationsteorin. Delvis var incest- och övergreppstematiseringen en kulmination på en negativ syn på föräldrarna som dominerat sedan 60-talet. Norells store idol var Erich Fromm som hävdade att analytikern skulle vara barnets åklagare mot föräldrarna. Allt detta var en del av en mycket bred strömning, som menade att katastroferna i historien hade orsakats av en auktoritär fostran. Men människor tycktes inte må bättre av den avsevärt mindre auktoritära uppfostran som hade slagit igenom från 60-talet och framåt. Hellre än att revidera det grundläggande tankemönstret, valde många att i stället radikalisera det. Det verkliga förtrycket skedde i det fördolda och förnekades sedan både av offer och gärningsmän.

Det är viktigt att komma ihåg att dessa strömningar var en revolt mot psykoanalysen. Därför blir det missvisande när Norells idéer bokförs på dess konto. Förvisso kunde dessa så kallade återgestaltningsterapeuter gripa tillbaka på den tidige Freud, som i sin så kallade förförelseteori antog att hysteri orsakades av bortträngda trauman i barndomen. Freud övergav snart denna ståndpunkt och hävdade att det var barnets egna erotiska önskningar mot föräldrarna som trängdes bort. Med denna omorientering i slutet av 1800-talet föddes psykoanalysen med dess betoning på barnets tidiga sexualitet och fantasier. Detta uppfattades av återgestaltningsrörelsen som ett svek mot sanningen. En sådan anklagelseakt formulerades av Jeffrey M. Masson i hans uppmärksammade bok Sveket mot sanningen (svensk övers. 1984) och framfördes också av Alice Miller i böcker som I begynnelsen var uppfostran och Du skall icke märka (båda svensk övers. 1983).

När det gäller objektrelationsteorin så kan man erinra sig att dess grundare, ­Melanie Klein, fäste stor vikt vid den infantila sadismen och sannerligen inte såg barnet som ett passivt offer för vuxnas perversa begär. Dess grundläggande idé är att vi formas av tidiga relationsmönster, framför allt relationen till modern, men det gör den inte till en allierad med de strömningar som ser tidiga sexuella övergrepp som roten till allt ont.

Psykoanalysen har emellertid berett vägen för denna strömning genom att sprida föreställningen om bortträngning av plågsamma upplevelser och önskningar som sjukdomsalstrande. Den har också etablerat en metod som gjort det lätt för analytiker att i analysandens omedvetna hitta det som hen bestämt sig för att finna. Det fanns redan på 80-talet omfattande forskning som visade att det är svårt att tränga bort traumatiska upplevelser, men lätt att inplantera falska minnen hos människor. Den metod som Norell och hennes lärjungar använde sig av – fortfarande gör i en del fall – är som gjord för att skapa falska minnen och det tycks de ha lyckats med ganska ofta. Det är svårt att få en klar bild, men så verkar intressant nog inte ha varit fallet med Bergwall. Han framstår som en energisk mytoman, som plötsligt upptäckte att en scen var riggad för honom.

En av de ledande forskarna på detta område är Elizabeth Loftus. Sven Å. Christianson tog sina första kliv på den akademiska karriärstegen genom att samarbeta med henne. Det hindrade honom inte från att senare intyga Bergwalls trovärdighet och vilseleda domstolarna om vetenskapens syn på bortträngda minnen. Man har ofta talat om Bergwall som en gåta, men jag tycker Christianson är den verkliga gåtan i sammanhanget. Ett av Josefssons scoop är att han avslöjar att även Christianson under tio år gick i terapi hos Norell. Kanske tedde det sig som ett smart karriärdrag att haka på bortträngda minnen-strömningen som ju under en tid hade stark medvind i varje fall i den allmänna debatten; kanske berodde hans omorientering på att han blev emotionellt beroende av Norell. Hur som helst har hans agerande hunnit ifatt honom nu. Hans bok I huvudet på en seriemördare har tagits bort från kurslitteraturen vid Stockholms universitet och Norstedts förlag har dragit in boken. Det återstår att se vilka konsekvenser detta får för hans fortsatta akademiska karriär,

Kommer det att bli några konsekvenser för de övriga inblandade, till exempel polisen Seppo Penttinen som förhörde Bergwall och vilseledde domstolarna om hur förhören gått till och undanhöll material? Hur är det med Bergwalls advokat Claes Borgström, som agerade andre åklagare under rättegångarna, men som tydligen betraktas som ett riktigt kap när han nu lämnar Socialdemokraterna och går till Vänsterpartiet? Fanns det verkligen inget alternativ till hans strategi vid rättegångarna, och var det verkligen nödvändigt av honom att bidra till ett diskussionsklimat, i vilket den som ifrågasatte Bergwalls skuld fick sin karaktär ifrågasatt? När hans advokatkollega Kerstin Korti hävdade att Quickrättegångarna en dag skulle visa sig vara en av de största rättsskandalerna under 1900-talet förklarade Borgström: ”Jag känner förakt för detta omoraliska förhållningssätt till de djupt komplicerade frågor och framför allt namnlösa personliga tragedier som Quickrättegångarna handlar om.”

Dan Josefssons bok och tidigare Hannes Råstams Fallet Thomas Quick visar att det finns stora brister i det svenska rättssystemet och de ställer kritiska frågor om psykologins roll i rättsväsendet. Men de ger också anledning att fundera över opinionens och diskussionsklimatets betydelse. Det uppstår inte sällan strömningar som det blir svårt att säga emot trots att det finns goda sakliga skäl, eftersom den som gör det betraktas som medskyldig till påstådda eller verkliga illgärningar och därmed moraliskt förkastlig. Argument prövas inte, man går direkt på förmodade motiv och avsikter. På tyska finns ett begrepp, Querdenker, som syftar på en som går på tvärs med rådande uppfattningar. Mycket vore vunnet om vi i Sverige kunde lära oss litet större respekt för tvär­tänkare.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet