Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Politik & samhälle
Loretta Napoleoni
Islamiska staten
Ett terroristiskt nationsbygge
Fri Tanke Förlag | 181 s | Isbn 9789187935091
Recensent: Simon Sorgenfrei
Terrorgrupp som vill bygga en nation

IS kan bli den första terrororganisation som bygger en nation, hävdar Napoleoni. Hon lägger vidare ett stort ansvar på Väst för dagens situation. Boken är informativ och tillgänglig men det saknas en analytisk diskussion av centrala begrepp samt källkritik.

För en tid sedan träffade jag en sufiskt orienterad imam i en förort till Stockholm som var övertygad om att IS skapats av CIA. För den överväldigande majoriteten muslimer är det naturligtvis smärtsamt att grupper som IS begår terrorism och utstuderat grymma våldtäkter och avrättningar i namn av samma religion som deras egen. Att förklara det till synes oförklarliga genom konspirationen – att skjuta bort det oacceptabla från den egna traditionen blir ett sätt att hantera en plågsam situation.

Det är också svårt att blunda för västmakternas inblandning i utvecklingen. Efter 2001 har många pekat på hur amerikansk militär tränade och beväpnade talibanerna under Sovjets ockupation av Afghanistan, och att Bush-klanen gjort affärer med mäktiga saudiska familjer, som klanen bin Ladin. Inom den postkoloniala teorin uppfattar man västmakternas inblandning i Mellanöstern som en förlängning av kolonialismen; det vi nu ser är en mer subtil söndra och härska-teknik.

Men det finns också de som över huvud taget inte vill se varken västerländska, eller ens politiska element i dessa konflikter och grupperingar utan menar att problemet ligger i islam. Roten till våldet i länder med muslimsk majoritetsbefolkning, menar man, finns i Koranen och traditionerna om profeten Muhammeds gärningar. I denna diskurs är islam sedan 600-talet en imperialistisk våldsideologi som syftar till global dominans.

För att kunna bringa någon reda i detta getingbo måste man kunna hålla flera tanketrådar aktuella samtidigt, och journalisten Loretta Napoleoni lyckas i Islamiska staten – Ett terroristiskt nationsbygge undvika enögda analyser. Hon går tillbaka till kolonialmaktstiden och det tidiga 1900-talets cyniska gränsdragningar, som tycks ha bidragit till dagens sekteristiska spänningar. Napoleoni sätter också in dagens konflikter mellan shia- och sunni-grupperingar i en historisk och politisk kontext och visar hur även dessa spänningar i modern tid påverkats av västerländska intressen i regionen. Både den syriske presidenten Assad och den av USA och Storbritannien stöttade (nu avsatte) Maliki i Irak har shiitiska kopplingar. De maktallianser USA och Storbritannien byggde har helt riktigt lyfts fram som viktiga förklaringsgrunder för framväxten av de extrema uttryck för sunni-salafitisk islam som IS representerar. Napoleoni redogör också kort för de wahhabitiska och salafitiska tolkningstraditionernas historia. Dessa ges dock relativt litet utrymme, speciellt i relation till det värde de ofta tillskrivs i den allmänna debatten om IS och liknande grupperingar, som al-Qaida, Boko Haram eller Ansar Din.

En stor del av analysen ägnas i stället den multipolära världens ombudskrig (war by proxy). Napoleoni understryker att Mellanöstern blir ett slagfält i vilket en rad nationer – USA, Ryssland, Kina, Saudiarabien, Iran, Turkiet, Pakistan etcetera – bevakar och bekämpar olika intressen genom att finansiera lokala och globala väpnade nätverk. Härigenom har man skapat en marknad för en svåröverskådlig mängd väpnade grupperingar som slåss för bäst betalande eller med den som för tillfället vinner flest slag. Grupper byter namn och image efter sponsorer. En gruppering kan byta från ett sekulärt klingande namn till en religiös beteckning för att locka pengar från exempelvis Pakistan i stället för (dess allierade) USA.

I denna härva är det svårt att avgöra vad som driver grupper och individer att strida. Ofta tenderar Napoleoni som sagt att tona ned religionens roll i sin analys av läget. Allt fler analytiker följer samma linje och menar att vi måste behålla en kylig aktörscentrerad analys för att förstå hur IS och liknande grupper agerar och varför de kan vara framgångsrika. Teologisk-ideologiska element har naturligtvis betydelse, inte minst i rekryteringen av globala jihadister, men det finns också andra och kanske viktigare element som lätt tappas bort om vi bara stirrar på de mest skrämmande eller frånstötande inslagen.

IS propaganda tar sig, grovt sett, två uttryck: våld och ordning. I filmer från Raqqa och andra platser under IS kontroll visar man hur lag och ordning återställts. Människor kan återgå till sina arbeten och dessutom få ut sin lön, barnen kan gå i skolan, sjukhus och infrastruktur fungerar hjälpligt. Människor kan, inom ramarna för IS regler, känna en viss trygghet. I en region med så lång historia av krig, konflikt och nyckfullt diktatoriskt styre kan IS – i alla fall för många sunnimuslimer – framstå som det minst onda alternativet.

Härigenom, menar Napoleoni, skiljer sig IS och al-Baghdadi från andra liknande terrorgrupper i det att de är just nationsbyggande. Till skillnad från exempelvis al-Qaida har de en tydlig idé om en stat och ett nationsbygge som ska följa på de förestående striderna. De opererar också huvudsakligen regionalt. IS är inte primärt intresserade av att utföra spektakulära terrordåd i väst utan av att bygga upp sin islamiska stat genom att bekämpa fiender i den egna regionen.

Napoleoni redogör effektivt för IS och dess nuvarande ledare Ibrahim al-Bagdadis framväxt och sätter in detta i ett globalt perspektiv. Hon lägger ett stort ansvar för dagens situation på Bush och Blair som hon menar medvetet ljög sig till en invasion av Irak i det kaos som uppstod efter 11 september. Hon låter också den tidigare amerikanske försvarsministern Colin Powell få en ödesdiger roll, i det att han skapade myten om jihadisten Abu Musab al-Zarqawi – Kalif Ibrahims förebild och tidigare terrorkollega – i ett led att knyta Saddam Hussein och Irak till al-Qaida och Usama bin Ladin. Härigenom blir boken lika mycket en text om västmakternas misslyckade Mellanösternpolitik som en bok om Islamiska staten.

Parallellt med Napoleonis avsky för Islamiska staten och deras metoder anar man något som kanske kan beskrivas som fascination över rörelsens och dess ledarskaps strategiska och innovativa hållning. Baghdadi och hans rådgivare tycks ha lärt av tidigare terrororganisationer och är, menar hon, kanske på väg att skriva om historien genom att bli den första terrororganisation som skapar en nation.

Bokens rappa stil och korta, välmatade kapitel gör den tillgänglig och informativ. Samtidigt kan man sakna analytiska diskussioner kring centrala begrepp som religion och politik (som ibland behandlas som vore de två entiteter som enkelt kan separeras eller sammanblandas), liksom om modernitet, vilket är ett ständigt återkommande begrepp i boken. Modern och omodern tycks närmast fungera som synonymer till bra och dåligt i Napoleonis framställning, och länder, grupper och individer passerar ständigt fram och tillbaka över gränserna mellan dessa tillstånd som om det däremellan fanns en gräns dragen i sanden.

Slutligen efterlyser jag också källkritisk diskussion och medvetenhet. Att skriva om något pågående ställer höga källkritiska krav, inte minst i en region där det blir allt svårare och farligare för journalister och forskare att vistas och i en konflikt där propaganda och sociala medier spelar så stor roll. Samtidigt har vi i allt högre grad duktiga och analytiska journalister som just Napoleoni, och i Sverige exempelvis Aron Lund, Bitte Hammargren eller Cecilia Uddén, att tacka för vår kunskap om dessa pågående konflikter och de grupperingar och ideologier som driver dem.

Simon Sorgenfrei är lektor i religions-vetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet