Utbildning

Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet

De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem
Inger Enkvist

Gidlunds
256 sidor
ISBN 9789178449545

| Respons 2/2017 | 9 min läsning

Förklaringen till att svenska elever får sämre resultat i kunskapstester tycker sig Inger Enkvist ha funnit i grundskolans införande och dess prioritering av sociala mål före kunskapsmässiga sådana. Men hennes studie av skolreformerna 1962–1985 saknar en egentlig metodgenomgång och man får intrycket av att Enkvist valt ut den litteratur som stärker hennes tes.

De svenska elevernas kunskapsresultat i bland annat Programme for International Student Assessment (PISA) har diskuterats flitigt de senaste tio åren, inte minst efter att resultaten försämrats från och med mätningen 2003 för att vid 2012 nå den lägsta nivån. Sverige var då det land som hade det kraftigaste kunskapstappet av de 33 OECD-länder som ingick i studien (Skolverket, 2013). Resultatet fick alla – politiker, medier och allmänheten – att ställa sig frågan hur det kunde ske? När började nedgången? Kort sagt vad låg bakom kunskapsfallet eller den svenska skolans kris?

Elever i den nyligen införda obligatoriska grundskolan, 1963. Foto: Olle Wester / TT Bild

Inger Enkvists De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem är ett inlägg i just den debatten. Med utgångspunkt i främst utredningsmaterial och propositioner går Enkvist igenom skolreformerna från införandet av grundskolan 1962 fram till beslutet av Lärarutbildningsutredningen (LUT) 1974. Enkvist ser i dessa beslut ett kunskapsförakt som också spillde över på enskilda ämnen, till exempel det svenska språket, som inte längre fick en lika framträdande plats som det haft tidigare.

Hennes tes är följande: Förfallet i den svenska skolan har sitt ursprung i införandet av grundskolan och dess inriktning mot sociala mål i stället för kunskapsmål. Parallellskolans avskaffande innebar också enligt Enkvist att möjligheten till elevdifferentiering togs bort. Det i sin tur innebar att de studiebegåvade fick stå tillbaka för att alla skulle få en likvärdig utbildning. Samtidigt, vilket kommer i skymundan i Enkvists beskrivning, fanns allmän och särskild kurs i en del ämnen kvar långt efter grundskolans etablering. Frågan vad en likvärdig utbildning ska betyda diskuteras heller inte, vilket är problematiskt eftersom frågan om en skola för alla och likvärdighetsbegreppet har varit och är starkt sammanflätade.

Likvärdighet är dock ett begrepp med många bottnar. Främst bör det i utbildningssammanhang ses som ett politiskt begrepp, som också har fått ge utrymme för olika tolkningar under den period som Enkvist undersöker. Under grundskolans första decennier innebar likvärdighet oftast att alla elever skulle ges möjlighet till lika utbildning oavsett var i landet de bodde. Grundskolan som en landsbygdens reform passar in i den förståelsen, även om senare forskning har visat att det trots de politiska intentionerna var stora skillnader beroende på vilken kommun man bodde i. Under 1970-talet förändrades innebörden till att betyda att likvärdigheten skulle handla om att alla barn skulle ha rätt till en utbildning som passade dem, det vill säga lika möjlighet. Denna individualisering av grundskolan tar också Enkvist upp utan att diskutera den utifrån likvärdighetstermer. I stället fokuseras på att det fanns en motsägelse mellan individualiseringen och grundskolans paroll om en allmän sammanhållen skola.

Grundskolans etablering var bara det första steget av en ”kulturrevolution light”. De fortsatta reformerna och utredningarna på skolans område såsom Grundskolereformen (Lgr69), Gymnasiereformen (Lgy70), SIA-utredningen och Lgr80 samt förändringarna av lärarutbildningen var enligt Enkvist alla tecken på att det fanns en konsensus bland etablissemanget att fortsätta på den inslagna vägen – mot utbildningssystemets avgrund.

För att förklara hur detta var möjligt, väljer Enkvist att främst fokusera på reformatörerna och debattörerna som såg till att den stegvisa omvandlingen av svensk utbildning kunde ske från 1950 och framåt. Förändringen personifieras genom Alva Myrdal, Stellan Arvidson, Olof Palme, Sixten Marklund, Torsten Husén, Donald Broady, Ulf P. Lundgren med flera. Alla är de personer som både utbildningspolitiskt intresserade och en initierad allmänhet känner till från andra skildringar av det svenska samhällets utveckling och förändring under de senaste femtio åren, antingen i egenskap av kända politiker eller som utbildningsexperter eller forskare. I Enkvists arbete framträder flertalet dock som en intellektuell elit, som utan egentligt intresse för utbildningsväsendets bästa, ser till att nedmontera det svenska utbildningsväsendet och kväva alla försök till att bibehålla Sverige som en bildnings- och kunskapsnation.

Det går att säga mycket om Enkvists beskrivning av utvecklingen och även om hur det kommer sig att en bok på detta tema och angreppssätt kommer just nu. En anledning kan vara att tidsandan i dag skiljer sig mycket åt från dåtidens samhällsdebatt. Exempelvis drev Jan Björklund (L) både under sin tid som politiker i Stockholms stad i mitten av 1990-talet och sedan än mer tongivande som utbildningsminister just på för kunskapsskolans återkomst. Ytterligare exempel är de artiklar på ledar- och debattsidor som på senare år har kopplat den svenska skolans kris till de progressiva, pedagogiska idéernas starka genomslag på utbildningspolitikens område (se exempelvis Jonas Linderoth i Dagens Nyheter 24/8 2016; Gabriel Heller Sahlgren i Göteborgs-Posten 30/12 2015 samt inte minst Inger Enkvist själv i Svenska Dagbladet 4/7 2016 och 1/12 2015). Detta sammantaget medför förvisso att det även fortsättningsvis är av vikt att, liksom Enkvist, undersöka skeendet bakom utbildningssystemets förändring.

Min största invändning mot boken handlar emellertid om brister i framställningen. Förutom att den är ostrukturerad och osammanhängandet – ibland återkommer diskussioner och hänvisningar som redan har behandlats tidigare – förefaller Enkvist utgå från politikers och pedagogers stora inflytande utan att egentligen studera vilken effekt deras tankar faktiskt fick. Här menar jag att det finns möjlighet till mer forskning och det är glädjande att se att det även sker. Ett färskt exempel är Mattias Börjessons avhandling Från likvärdighet till marknad som lades fram vid Örebro Universitet i slutet av förra året.

Det ger i sin tur intrycket av att Enkvist är så övertygad om sin tes om skolans sjunkande kunskapsnivå att hon missar att visa på vilket sätt det har skett eller att problematisera hur man ska se på att det inte bara har handlat om ett kunskapstapp.

En annan brist handlar om metod. För trots att analysen härrör från forskningsprojektet Arvet efter 1968 som finansierats av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse saknas en egentlig metodgenomgång. Det i sin tur gör det svårt att veta hur urvalet av de texter och tidskrifter som refereras till har gått till och vad som medvetet har valts bort. Det ger i sin tur intrycket av att Enkvist är så övertygad om sin tes om skolans sjunkande kunskapsnivå att hon missar att visa på vilket sätt det har skett eller att problematisera hur man ska se på att det inte bara har handlat om ett kunskapstapp. Exempelvis visade det stora kunskapstestet Second International Mathematics Study (SIMS 1980) att svenska elevers kunskaper var på samma nivå som vid den tidigare mätningen First International Mathematics Study (FIMS 1964) och att de sedan förbättrades markant till Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS) 1995.

Ytterligare en svårighet med studien är att tidigare forskning till stor del lyser med sin frånvaro, den litteratur som nämns används i framställningen som exempel för att förstärka den tes som Enkvist driver. Det ska här emellertid sägas att det finns problem med en del av den tidigare forskning som finns. Mycket av det som har skrivits om de första utbildningsreformerna är skrivna av personer som själva var delaktiga i genomförandet av grundskolan, som exempelvis Sixten Marklund och Åke Isling. Men det finns likväl andra forskare och forskningsöversikter som studien hade kunnat ta spjärn emot och relatera till, exempelvis Gunnar Richardsons Svensk utbildningshistoria (2010) eller Esbjörn Larssons & Johannes Westbergs (red) Utbildningshistoria – en introduktion (2015). För att förtydliga min poäng, kommer här några exempel.

Försöksverksamheten som föregick Grundskolebeslutet 1962 beskrivs i boken, genom hänvisning till Marklund, som en köpehandling där staten köpte kommunerna genom statsbidrag och mindre klassdelningstal. I arkivmaterial från Försöksverksamheten som finns i Skolöverstyrelsens arkiv går det dock att se att många kommuner faktiskt aktivt ansökte om att vara med, för att på så sätt kunna behålla skolorna på landsbygden och därigenom ett levande centrum även utanför de större städerna. I många av dessa ansökningar ställer också näringslivet i bygden sig bakom förslaget. Även i Stockholm, som måste te sig stark nog att själv välja väg, var man snabb med att införa försök med enhetsskolan i de södra delarna av staden. Att då enbart tala om lockmetoder från statens sida ter sig något ensidigt. Och hur ska man då också förstå att allt fler kommuner valde att delta i försöken?

Ett annat exempel är Enkvists framställning av Skolöverstyrelsen som beskrivs som en myndighet full av skolreformsaktivister. Här skulle diskussionen kunna lyftas genom att väga Enkvists världsbild mot den analys som Bo Rothstein ger i Den socialdemokratiska staten – Reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik (1986). Rothstein menar att till skillnad från den nyinrättade Arbetsmarknadsstyrelsen var Skolöverstyrelsen en traditionell ämbetsmyndighet, där de gamla ämbetsmannaidealen levde kvar och som därför var svårare att förändra. Av den anledningen, menar Rothstein, lyckades socialdemokraterna med sina arbetsmarknadspolitiska mål, men misslyckades med sina utbildningspolitiska strävanden. Hur denna analys passar in i Enkvists påståenden vore intressant att höra mer om.

Ett intressant spår som Enkvist driver och som borde ha kunnat diskuteras mera i boken, men också i andra sammanhang, är pedagogernas påverkan på utbildningspolitiken. Hur stor har den varit under perioden som här undersöks? Och vilken betydelse har det att det i ett litet land som Sverige är relativt lätt att gå mellan att vara forskare, utbildningsexpert och myndighetsperson med ansvar för skolfrågor? Frågorna i sig skulle även kunna vidgas till andra välfärdsområden, men att utbildningsfrågor är något som i stort sett alla anser sig kunna ha en åsikt om och att man från statligt håll även under perioder med ökad decentralisering av sektorn inte har kunnat låta bli att gå in och detaljstyra, gör området kanske extra skört. Men att, som i Enkvists fall, måla med så stora penseldrag och utdöma alla utbildningspolitiska reformer från 1950-talet fram till i dag, ter sig i detta sammanhang minst sagt bekymmersamt.

Krisen i den svenska skolan är som sagt ett återkommande diskussionsämne. Debatten som sådan är relevant, men den saknar ofta en djupare förankring i den traditionella historievetenskapens kunskap om skolväsendets framväxt och förändring. I stället för att ta avstamp i aktuella rön inom utbildningshistorisk forskning, hämtar debatten alltför ofta stöd i föreställningar om samhällets allmänna förfall och ibland med det egna minnet som främsta referens. Det Enkvists studie bidrar med i det sammanhanget är framför allt fler frågor som kräver fortsatta studier innan de kan bli besvarade.


Johanna Ringarp

Johanna Ringarp, fil. dr i historia, Uppsala universitet och föreståndare för Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck