Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Historia
Per T. Ohlsson
Svensk politik
Historiska media | 608 s | Isbn 9789187031441
Recensent: Svante Nycander
Tesen om svensk besinning drivs för långt

Enligt Per T. Ohlsson präglas svensk politisk kultur av besinning. Denna bild är väl etablerad sedan 30-talet och boken hade vunnit på en analys av det skede som motsäger denna uppfattning. 1970- och 1980-­talet var ett långt avbrott i denna tradition vars betydelse Ohlsson underskattar.

Per T. Ohlsson skriver om kungar, ministrar och partiledare, om politiska konflikter, val och regeringsskiften från 1809 till nutid. Ordet politik tolkas strikt; opinionsbildning, idédebatt och underliggande samhällsförändringar behandlas sparsamt. Framställningen är lättflytande och elegant. Hade en liknande bok funnits under min studietid hade jag lättare fått en ryggrad i mina kunskaper om svensk politisk historia, en karta att orientera efter.

Berättelsen är kronologisk, vilket medför att förlopp av olikartat slag behandlas i samma avsnitt, till exempel slutstriden om införandet av löntagarfonder och ubåtsjakten i Hårsfjärden. Det säger något om politikens villkor på toppnivån – ofta går det inte att, med Olof Palmes ord,"ta ett helvete i sänder".

Författaren har sinne för belysande detaljer. Oscar II:s instruktion till landshövding Treffenberg under Sundsvallsstrejken 1879 säger mycket om den tiden: "Lugna alla välsinnade och varna alla orosstiftare, ty långmodigheten måste hafva en gräns." Under en konselj i november 1918 var Gustaf V förstörd av oro för uppror och republik. Fredrik Wilhelm Thorsson, skomakarmästare och socialdemokratisk finansminister, klappade kungen på axeln: "Majestätet ska inte vara oroligt. Den här skivan klarar vi." Vad gjorde statsminister Thorbjörn Fälldin efter duellen med Palme i Kalmar sporthall inför valet 1982? Han ställde sig i kön vid en korvkiosk. Boken är också generöst och skickligt illustrerad.

Per T. Ohlsson har ett övergripande perspektiv. Han har funnit ett tydligt mönster i samband med hunger- och rösträttsdemonstrationer runt om i landet under och strax efter första världskriget. I tillspetsade lägen har någon eller några rådigt gripit in och förmått folkmassan, eller ordningsmakten, att avstå från våld. När en grupp inom Nationella Ungdomsförbundet organiserade ett medborgargarde, med högkvarter inom Krigshögskolan, protesterade liberaler och socialdemokrater, men den som stoppade projektet var en opolitisk ämbetsman, Oscar von Sydow, som var statsminister i en expeditionsministär 1921. Det har inte saknats svårartade konflikter i Sveriges politiska historia. Vid några få tillfällen, skriver Per T. Ohlsson, har de urartat i dödlig repression, men ändå inte tillåtits att gå helt överstyr. "Det säkra, ordnade, uthålliga framsteget har som regel segrat över den kaotiska och forcerade omvälvningen."

Besinning utmärker enligt boken svenskt samhällsliv. Den personifieras av poliskommissarien Anders Gustaf Kempe, som i april 1917, handgripligen hindrade sin chef, polismästaren i Stockholm, att ge klarsignalen för en stor polisstyrka att använda våld mot en upprörd folkmassa framför riksdagshuset. Händelsen utspelade sig under en svår livsmedelskris, och en polisattack mot tusentals hungrande arbetare kunde ha blivit ödesdiger. Genom hela boken är kommissarie Kempe symbolen för en klok måttfullhet parad med civilkurage.

En av dessa besinningens hjältar var enligt Per T. Ohlsson tronföljaren Bernadotte som 1812 bytte sida i Napoleonkriget och försonade Sverige med Ryssland. En fransk marskalk får exemplifiera det typiskt svenska. Ett annat ingripande i kommissarie Kempes anda var Ernst Wigforss misstroendevotum mot utrikesministern Rikard Sandler i Ålandsfrågan 1939; Sandlers idé om försvar av Åland ansågs äventyrlig. Ett tredje exempel, enligt författaren, var arbetarliberalen Ture Königsons röstnedläggning i ATP-frågan 1959. Genom den segrade Socialdemokraterna i en strid som i åratal hade "förgiftat det politiska livet".

Ett exempel av annat slag rör regeringsskiftet 1976. Socialdemokraterna hade förberett en rad propositioner inför en väntad valseger: "Statlig kontroll av företagsförvärv, Generell skatteflyktsklausul. Skatt på fritidsbåtar. Förbud mot söndagsöppna butiker. Statsrepresentanter i industriföretagens styrelser. Statligt inflytande över läkemedels- och läromedelsbranscherna." Socialdemokraterna hade också planerat att fullfölja Stålverk 80. Men Fälldin städade undan alltihop, enligt Per T. Ohlsson, och var därmed "den sociala marknadsekonomins kommissarie Kempe."

Alla exemplen övertygar inte som belägg för en nationell politisk kultur. Men bilden av Sverige som ett homogent land med samförståndsvilja, hög social tillit och politisk besinning är väl etablerad sedan 1930-talet. Boken hade därför vunnit på en fördjupad analys av det skede då tesen om den svenska politikens måttfullhet och besinning motsägs av verkligheten. 1970- och 80-talet var ett långt och markant avbrott i den jämna reformismen parad med balanserad tillväxt. Sverige låg på fjärde plats i OECD i fråga om välstånd 1970, efter Schweiz, USA och Luxemburg. Sistnämnda tre länder toppade listan även 1995, medan Sverige halkat ner till 16:e plats. Därefter har vi avancerat till en ­niondeplats 2012.

Sådant kan inte förklaras av oljekriser eller internationell lågkonjunktur. Även vänstervågen kring 1970 var internationell. Förklaringen ligger i en särpräglad svensk politisk dynamik.

Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund avgick 1971. Med honom, skriver Per T. Ohlsson, försvann den partiledare som hade personifierat "den sakligt sett effektiva och blocköverskridande kompromisskulturen i svensk politik". En bättre beskrivning är att Hedlund under hela sin tid som partiledare personifierade borgerlig anpassning till socialdemokratisk dominans. Oppositionen var allmänt kraftlös efter nederlaget i pensionsfrågan 1959. Folkpartiet och Centern sökte angreppspunkter på regeringspartiet från vänster, pådrivna av sina ungdomsförbund, medan Högern försökte anpassa sig till mitten. Konkurrensen ägde rum på den radikala planhalvan, vilket bland annat medförde en explosiv ökning av de offentliga utgifterna från drygt 30 procent av BNP 1960 till drygt 60 procent 1980. De borgerliga var efter 40 år i opposition ingen verklig motvikt till Socialdemokratin, snarare pådrivande genom överbud. Hur kunde Astrid Lindgren ha en skatt på 102 procent av inkomsten? Det berodde bland annat på en blocköverskridande så kallad Hagaöverenskommelse.

Ännu mer ödesdiger var politiseringen av alla frågor som rörde arbetsmarknaden: ett dussin nya lagar, främst om anställningsskydd och medbestämmande; statlig inkomstpolitik som gjorde den offentliga sektorn löneledande; omvandling av arbetsmarknadspolitiken till ett försörjningssystem; slutligen löntagarfonder. I flertalet av dessa frågor var mittpartierna pådrivande, åtminstone initialt. Förhandlingskulturen på arbetsmarknaden led svår skada. Det som under lång tid varit en nationell tillgång, starka och inflytelserika partsorganisationer, blev genom politiseringen en black om foten, ett hinder för en rationell anpassning till ekonomiska realiteter, en inflationsmotor.

Per T. Ohlsson förnekar inte allvaret i de politiska konflikterna i olika skeden, och han medger att åren på 1970-talen "inte är alldeles enkla att passa in i bilden av besinning och kompromissvilja". Ändå fogar han in även dessa år i sitt Kempe-perspektiv. Han påpekar att "Palme tog ledningen när Sverige stod på toppen, men därifrån finns bara en väg". Att utvecklas parallellt med andra nationer hade alltså inte varit möjligt? Han betonar Olof Palmes kompromissvilja när han "navigerade Sverige genom dessa osäkra vatten" – vid just den tid då Sverige med fulla segel och flaggan i topp gick på grund. Kompromisser var en objektiv nödvändighet under lotteririksdagen – men var fanns besinningen, den sakligt sett effektiva politiska kulturen?

I grunden handlade det om partiernas gemensamma oförmåga att hantera följderna av det långvariga enpartiväldet, vars orubblighet tycktes bekräftat av den socialdemokratiska majoriteten i valet 1968.

Socialdemokrater och borgerliga brukar skylla bakslagen på varandra. På båda sidor vill man foga in dessa år i den svenska kontinuiteten och slippa se bilden av urspåring och gemensamt misslyckande.

Författaren betonar att han inte haft några vetenskapliga pretentioner. Det betyder bland annat att boken saknar en källredovisning i form av noter. Det gör den mindre användbar inte bara för forskare utan för alla som där finner upplysningar värda att återge. Dagens program för ordbehandling gör det lätt att hantera noter, och en stor poäng är att man som skribent tvingar sig själv att bli mer noggrann. Många seriösa journalistböcker skulle vinna på att ha en notapparat.

Ett exempel. Samlingsregeringen 1939-1945 förtjänar extra uppmärksamhet, eftersom den är den enda i sitt slag i vår historia, därtill den regering som haft den svåraste uppgiften. Hur arbetade den i det dagliga, hur fattades besluten? Per T. Ohlsson skriver att "de viktigaste besluten fattades i praktiken av partiledarna bakom stängda dörrar". Det överraskar läsaren. Skulle Per Albin Hansson ha avstått från stödet av de socialdemokratiska statsråden i meningsbrytningar med tre borgerliga partiledare?

Ernst Wigforss har i tredje delen av Minnen ett kapitel om partiledarna i samlingsregeringen. Han skriver att högerledaren Gösta Bagge troligen ville se sig själv som "något slags vice konseljpresident", men detta gick inte ihop med Per Albins metoder som regeringschef. Per Albin hade "alls ingen böjelse att i förväg göra upp med partiledarna i regeringen. […] Ärendena togs upp i den samlade statsrådsberedningen, och där fick de olika meningarna brytas med varandra." Statsministern brukade ange som regeringens ståndpunkt den som han tyckte hade fått störst anslutning under diskussionen, skriver Wigforss. Stillatigande utgick han ifrån att ingen enskild deltagares mening vägde tyngre än någon annans, vilket irriterade Bagge.

Trots en del brister förtjänar Per T. Ohlssons berättelse att få många läsare. Samhällsdebatten är nutidsinriktad, vi behöver det långa överblickande perspektivet, och svensk politisk historia rymmer mycket som stimulerar fantasin.

Svante Nycander är författare.

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet