Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Konstarterna & medier
Anders Wällhed
Jag söker en människa
Minnesbok om skådespelaren, dramatikern och poeten Kent Andersson
Max Ström | 330 s | Isbn 9789185379811
Recensent: Karin Grelz
Tidig utsatthet präglar den vuxne författaren

Denna biografi om Kent Andersson är en ohämmat subjektiv bok. Det är inte de teaterhistoriska perspektiven som är behållningen utan viljan att bevara minnet av Andersson och att det ges plats för satirikerns egna texter.

Det är med glädje man tar Anders Wällheds biografi om Kent Andersson (1933–2005), Jag söker en människa, i sin hand, eftersom det inte finns så mycket skrivet om denne särpräglade och folkkäre poet, dramatiker och skådespelare. Anders Wällhed arbetade under flera decennier nära Kent Andersson, som medförfattare och regissör, inte minst med revyerna på Teater Aftonstjärnan (1997–2003) i Göteborg. Boken börjar och slutar med ögonblicksbilder från Aftonstjärnan, däremellan trängs osorterade anekdoter, episoder, minnen och skärvor av svensk (och särskilt göteborgsk) teaterhistoria. Författaren bygger på egna erfarenheter samt intervjuer med Anderssons medarbetare, vänner och släktingar. I boken ingår också flera av Kent Anderssons dikter och pjäsfragment. Jag söker en människa är en något pretentiös titel, som får sin förklaring. Det var Kent Anderssons entréreplik i rollen som filosofen Diogenes på Aftonstjärnans scen år 1999. Wällhed tolkar den metaforiskt, som en bekännelse eller skådespelarens självbild.

Det är en ohämmat subjektiv bok. Wällhed beundrar nästan reservationslöst Kent Anderssons konstnärskap och solidariserar sig med dennes politiska grundsyn, men låter ana att Andersson privat och som kollega var komplicerad och inte alltid lätt att förstå sig på. Under den goa gubbens keps fanns ett depressivt mörker och en rastlös destruktivitet; prestationsångesten och frustrationen låg latent. Vissa av Andersson-Wällheds gemensamma sympatier och antipatier återkommer som ledmotiv. Högt i kurs står Göteborg, god mat, lyrik, publikens kärlek och underhållning med hjärta och ironisk spets. Mest vänder sig duon mot medierna, särskilt kvällspressen, pampväldet, socialdemokratins svek, finkulturens uppblåsthet samt akademikers och recensenters snobberi.

Kent Anderssons barndom formade hans liv och texter. Han var yngst av sju syskon och växte upp i en trång enrummare. Hans far var stuveriarbetare, modern hemmafru. De skilde sig när Kent var i 10-årsåldern, familjen orkade inte med faderns alkoholism. Barnet Kent beskrivs som utsatt och mobbat, ett utanförskap som kom att prägla den vuxne författaren. Han blev tidigt intresserad av litteratur, läste och skrev poesi. Kent övertalades att börja realskolan och sedan läroverket. Men han tyckte det var omoraliskt att studera på syskonens bekostnad, slutade skolan, gick till sjöss, lärde sig spanska, läste Pablo Neruda och upptäckte Lorca.

Kent är 12 år när han för första gången går på teater. Wällhed skriver om hans arbetarkomplex och den höga tröskeln till teatern. Ändå söker sig den unge poeten till Atelierteatern i Göteborg, en fri avantgardescen, för att sköta ljus och städa. Ett par år senare antas han som elev vid Göteborgs stadsteaters elevskola. Där får han elevkamrater, som kommer att följa honom genom livet, främst Ingvar Hirdwall. Han gifter sig med mannekängen Gisela Grumbt, de får tre barn, men äktenskapet spricker. Kent Andersson anställs som skådespelare på teatern med Mats Johansson som chef och får först ofta spela hårdföra, känslokalla typer, med Wällheds ord ”en massa skräproller”, även om han betonar att rollerna präglades av skådespelarens personlighet. Kent Andersson fick också intressanta uppgifter som aktör, exempelvis titelrollen i Molières Tartuffe. Senare, på revyscenen, utvecklade Kent Andersson en ”yttre karakteristik, hämtad ur sig själv”. Wällhed beskriver honom då som estradör och posör.

Den stora vändpunkten för Kent Andersson som författare kommer med Flotten (1967), ett improvisatoriskt grupp-arbete som byggde på Anderssons texter. Det var den första av de samhällskritiska revyer om ett kracke-lerande folkhem som en grupp skådespelare gjorde tillsammans med författarna Kent Andersson och Bengt Bratt samt regissören Lennart Hjulström. Efter Flotten kom i tät följd Hemmet om åldringsvården, Sandlådan om den havererande välfärdsstaten ur ett makt- och generationsperspektiv och Tillståndet, en kritisk betraktelse över svensk psykiatri. Uppsättningarna föddes ur de medverkandes ”kreativitet, spellust och värdegemenskap”.

Det ges i boken mycket utrymme till de projekt där Wällhed och Andersson samarbetade, till exempel på Aftonstjärnan och den satiriska radiokabarén Kabaré Apropå (1981) som fälldes av Radionämnden. I boken beskrivs också flera av Kent Anderssons kolleger, som revykamraterna Maria Hörnelius och Lasse Brandeby. Betydligt mindre plats får exempelvis Kent Anderssons samarbete med Marie-Louise Ekman och samspelet med Gösta Ekman i TV-serien Vennerman & Winge och scenpjäsen I fru Vennermans fall under tidigt 1990-tal; det framgår mellan raderna att Wällhed känner sig en aning främmande för dessa genusöverskridande gestaltningar med manliga skådespelare i kvinnokläder.

Boken behandlar också pjäserna Gropen (1974) om några arbetarfamiljer i det tidiga 1920-talets Göteborg och blankversdramat Agnes, specialskrivet för Gunn Wållgren, som spelade titelrollen vid premiären på Scalateatern i Stockholm 1972. Kent Andersson skrev gärna i bunden versform och det är lätt att instämma i Wällheds ord: ”Han tyckte om att rimma vilket han gjorde med en förbluffande enkelhet utan omvänd ordföljd och styltiga konstruktioner. Oavsett om han uppträdde på den finstämda diktningens öppna fält eller som slagkraftig samhällskritiker. Han gjorde underfundig konst av de enkla vardagliga orden”. Hans dikter är vassa, poetiska och laddade med sentiment. Kent Andersson utsågs 2005 till hedersdoktor vid Göteborgs universitet och tog emot denna hedersbevisning med stolthet. Vid hans begravning låg doktorshatten bredvid den göteborgska kepsen på kistan.

Att följa Wällheds vänporträtt är en blandad upplevelse. Fint berättade anekdoter, humoristiska hågkomster och personliga minnen varvas med ohöljt subjektiva värderingar av människor och situationer. Språket svajar mellan målande konkretion och ett överlastat bildspråk, ibland med märkliga och malplacerade ordval. Tyvärr finns också flera rena sakfel, några felciteringar och hundratalet korrekturfel som förlaget borde ha tagit itu med. Särskilt trist är det när namn stavas fel och personer förväxlas (koreografen Ek heter Mats och inte Niklas, dramatikerna Tennessee Williams och Ted Willis blandas ihop, Harold Pinters pjäs heter Vicevärden, inte ”Vicevärlden” etcetera). Det finns även en del onödiga insinuationer och avsnitt som gränsar till privat skvaller som man gärna kunde undvara.

Vissa teaterhistoriska påståenden bör man ta med en nypa salt. Visst var Kent Anderssons och Bengt Bratts samhällskritiska revypjäser under de turbulenta åren kring 1970 oerhört betydelsefulla inom svensk teater med sin skarpa mix av samhällskritik, underhållning och ensemblearbete. De gav stark profil till Göteborgs stadsteater under Mats Johanssons ledning, drog ny publik, väckte debatt och gav ringar på vattnet i hela teatersverige. Men de var inte ensamma om att skapa kollektivt i början av gruppteaterns framväxt (däremot var man först inom en inhemsk institutionsteater) och utgjorde definitivt inte någon slutpunkt på gruppteaterns era. Här ger teaterchefen Mats Johansson själv en mer nyanserad bild i sina memoarer …en tid vid teatern (Carlssons, 2011).

Det är kort sagt inte de teaterhistoriska perspektiven som är behållningen av Wällheds bok, utan viljan att bevara minnet av Kent Andersson för eftervärlden och inte minst att det ges plats för denne känslomässige satirikers egna dikter. Och hans texter lever än. På Göteborgs stadsteater planeras som öppningsföreställning hösten 2014 en ny uppsättning av regissören Mattias Andersson, som ska utforska arvet efter Kent Anderssons pjäser Flotten, Hemmet och Sandlådan och där publik som såg föreställningarna på 60-talet ska berätta om sina liv och unga göteborgare kommentera vad pjäserna säger om vår egen samtid.

Karin Helander är professor i teatervetenskap, Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet