Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Historia
Ingmarie Danielsson Malmros
Det var en gång ett land...
Berättelser om svenskhet i historieläroböcker och elevers föreställningsvärldar
Agerings | 493 s | Isbn 9789186119157
Recensent: Alf W Johansson
Tidsandan slår igenom i läroböckerna med tio års fördröjning

I sin mycket gedigna avhandling granskar Ingmarie Danielsson Malmros vilka meningsbärande berättelser som förmedlas i skolans historieundervisning. Det som utmärker Sverige är att dess meningsskapande identitetsberättelser är framtidsbetonade och svagt rotade i det förflutna. Det gör dem också sårbara och den övergripande bild studien förmedlar är att de meningsbärande berättelserna i den svenska nationella identiteten har försvagats sedan 70-talet.

Det är sällan man läser en avhandling som så väl lyckas förena teori och empirisk undersökning som Ingmarie Danielsson Malmros avhandling Det var en gång ett land... Berättelser om svenskhet i historieläroböcker och elevers föreställningsvärldar. Med inspiration från Paul Ricoeur och Hayden White skapar hon ett teoretiskt ramverk som på ett smidigt sätt strukturerar den empiriska undersökningen. Möjligen kan man invända att det teoretiska ramverket ibland blir alltför elaborerat, vilket gör framställningen något ”framtung” och ibland repetitiv. Men som helhet är Danielsson Malmros avhandling en stor prestation.

Hon beskriver sig som historiedidaktiker, men det som intresserar henne är inte i första hand hur historia lärs ut i skolan utan historieämnets existentiella dimensioner: vilka narrativa identiteter, meningsbärande berättelser och sensmoral förmedlar läroböckerna? Det empiriska underlaget för avhandlingen utgörs av 52 läroböcker utgivna mellan 1931 och 2009. Dessa har kompletterats med 54 elevtexter, som avser att spegla olika berättelsers genomslag hos skolelever.

Då och nu är två konträra infallsvinklar i studiet av det förflutna. Man brukar tala om det genetiska och det genealogiska perspektivet. Det genetiska perspektivet tar sin utgångspunkt i de historiska människornas meningshorisonter, i de motiv och villkor som bestämt deras handlande. Det genealogiska perspektivet utgår från nuets värderingar och låter dessa strukturera tolkningen. I den genetiska framställningen finns risken att allting blir ”historiskt”, utan framtidsorientering. I det genealogiska perspektivet finns å andra sidan risken att det förflutna reduceras till en form av efterblivenhet i förhållande till nuets upplysthet. Det är i spänningen mellan dessa två perspektiv som de historiska tolkningarna utvecklas.

Det intryck man får av Danielsson Malmros framställning är att det genealogiska perspektivet blivit mer framträdande i läroböckerna under de senaste årtiondena. Detta gäller särskilt efter den ”moraliska vändning” som skedde på 1990-talet och som kommit att prägla tolkningen av andra världskriget.

En annan övergripande förskjutning är att läroböckerna efter andra världskriget i högre grad kommit att präglas av ett objektivistiskt ideal. Framställningsformen blir mer neutral och återhållsam, de värderande uttrycken färre. Där det tidigare talades om individers agerande talas det nu om strukturer. Det är inte längre den nationella ramen som skall inspirera utan den vetenskapliga historieforskningens rön som skall sippra ner i läroböckerna.

Danielsson Malmros noterar att det finns en strävan både efter kontinuitet och förändring i läroböckerna. En del kommer ut i nya upplagor under årtionden, men ”moderniseras” genom strykningar, tillägg och tyngdpunktsförskjutningar som förändrar eller förstärker meningsinnehållet. Danielsson Malmros övergripande slutsats är att de historiska läroböckernas utformning ytterst bestäms av vad hon kallar ”makro­retoriken” i den historisk/kulturella kontexten, eller enklare uttryckt: det är tidsandans svängningar som med en fördröjning på tio år successivt integreras i framställningarna.

Efter andra världskriget kan man också tala om en avnationalisering av läroböckerna. Användningen av begrepp som ”vårt land” blir alltmer sällsynt. Ingen skulle komma på idén att kalla en lärobok för fäderneslandets historia. Den ”klassiska” historieundervisningen från Odhner och framåt präglades av en känsla av att det fanns ett svenskt kulturarv, ett slags kanon, som skulle föras vidare till kommande generationer. Detta kulturarv bars upp av en föreställning om en mer eller mindre tidlös essentialistisk svensk identitet, som kunde identifieras i historien. Sådana föreställningar blir bannlysta efter kriget. Historieundervisningen skulle inte längre inplantera ett nationellt sinnelag, utan inrikta sig på demokratisk fostran. Men samtidigt byggs en ny typ av heroiserande och självmedveten berättelse upp om Sverige, som inte är tillbakablickande utan mera knuten till Sveriges modernitet och dynamiska utveckling. Sverige övergår från att yvas över fädernas gärningar till att se sig som ett löfte för framtiden. Historien tolkas i termer av ljus och mörker: ”från mörkret stiga vi mot ljuset”. Detta är särskilt märkbart i skolelevernas historieberättelser. 1800-talet beskrivs av en del elever som ett stort mörker av fattigdom och elände.

Författaren extraherar sex stora meningsskapande berättelser ur sitt material. De tre dominerande berättelserna är neutralitetsberättelsen, välståndsberättelsen och välfärdsberättelsen. Till dessa sluter sig demokratiberättelsen, jämställdhetsberättelsen och berättelsen om främlingen som supplerande berättelser.

Neutralitetsberättelsen är den äldsta. Historikern Bo Stråth har beskrivit neutraliteten som en svensk grundningsmyt, som definierat Sveriges förhållande till andra länder och gjort att Sverige kunnat bevara sin fred i snart tvåhundra år. Berättelsen tar avstamp i 1809, som avslutar den krigiska perioden i Sveriges historia. Den nya kungen Karl Johan, som valts till tronföljare på grundval av sina militära meriter, omvandlas till fredsfurste och grundläggare av den svenska neutraliteten.

Danielsson Malmros urskiljer tre faser i neutralitetsberättelsens historia: den nationalistiska, den pragmatiska och den anklagande berättelsen. I den nationella betonas att freden och självständigheten hade kunnat bevaras genom nationell sammanhållning och ett starkt försvar. Detta hade gjort att det svenska folkets inneboende fredlighet fått tillfälle att utvecklas. Den nationella neutralitetsberättelsen avlöstes vid mitten av nittonhundrafemtiotalet av en mer pragmatisk tolkning som tagit intryck av den komplicering av neutralitetsberättelsen som andra världskriget utgjort. Krigsårens ”eftergiftspolitik” beskrivs i termer av nödtvång, flexibilitet och anpassningsförmåga. Den svenska politiken hade präglats av en klok realism och förstått att skickligt balansera mellan stormakterna. Även om denna hållning inte varit heroisk hade freden bevarats, vilket gjort det möjligt för Sverige att hjälpa sina nordiska grannar och andra länder på ett storartat sätt. Småstatsrealism – ett begrepp som myntades i mitten av 1990-talet – har kommit att bli den sammanfattande beteckningen på denna politik.

Men ungefär vid samma tid håller en ny, mera kritisk syn på krigsårens politik att växa fram. Danielsson Malmros menar att denna kritik kan ses som en reaktion mot ”en alltför konsensuspräglad självbild”, men den hade också sin bakgrund i internationella strömningar inom historiemedvetandet som lyfte fram Förintelsen som den civilisatoriskt centrala händelsen under kriget. Den anklagande neutralitetsberättelsen fäster blicken på företeelser som tidigare inte behandlats eller endast flyktigt berörts i läroböckerna. Det gäller antisemitismen i Sverige, nazismen och flyktingpolitiken. Danielsson Malmros säger: ”Något onyanserat kan man säga att från att alla var goda i de tidigare berättelserna, har Sverige blivit ett land befolkat av nazister och rasbiologer.” Till detta kommer att även neutralitetsberättelsen under kalla kriget, som i årtionden vårdats som en värdefull trofé av socialdemokratin, utsätts för allt häftigare ifrågasättanden som en falsk politik som i själva verket dolde ett militärt samarbete med västmakterna. Neutraliteten som varit en så viktig del i den svenska självbilden förlorade sin legitimitet. En hörnsten i den svenska nationella identiteten rasade samman.

Danielsson Malmros framhåller att de identitetsmeningsskapande berättelserna alltid också har en ideologisk funktion. Det är uppenbart att exempelvis kritiken av den svenska flyktingpolitiken under kriget i nuets debatt understödjer kravet på en generös flyktingspolitik. På samma sätt har kritiken av den efterkrigstida neutraliteten befrämjat Sveriges orientering mot Europa och Nato.

Det intressanta är att Danielsson Malmros menar att olika meningsberättelser måste harmoniera med varandra och ha en positiv innebörd. Därför kommer anklagelseberättelserna inte att bli långvariga i det kollektiva minnet och inte heller få någon större betydelse för den narrativa nationella identiteten eftersom de är inkoherenta med de övriga berättelserna.

Då har det gått bättre med den andra centrala meningsskapande berättelsen som Danielsson Malmros lyfter fram, välståndsberättelsen. Här kan man tala om en konkret stark framgångshistoria, from rags to riches, skulle man kunna kalla den. Den tar sin utgångspunkt i Sveriges industrialisering på 1880-talet, dess hjältar är svenska uppfinnare, ingenjörer och entreprenörer. Denna berättelse har snarare stärkt sin ställning under 2000-talet bland annat på grund av en näringslivsinspirerad kritik att läroböckerna alltför lite uppmärksammar entreprenörskapets betydelse för Sveriges utveckling. I Danielsson Malmros undersökning av elevernas preferenser är det just välståndsberättelsen och demokratin som dominerar i bilden av Sverige.

Den tredje meningsbärande berättelsen, välfärdsberättelsen, introduceras så sent som på sjuttiotalet i den ledande läroboks­producenten Lars Hildingsons bok Två sekler från 1974. Den tar sin början med det socialdemokratiska makttillträdet 1932. Denna berättelse är nära knuten till välståndsberättelsen, ja man kan se den som ett slags välståndets skyddande överbyggnad, som skapar ett socialt trygghetsnät åt medborgarna. Centrala begrepp i denna berättelse är folkhem, solidaritet och jämlikhet. Den pragmatiska neutralitetsberättelsen, välståndsberättelsen och välfärdsberättelsen konvergerade under 70-talet i en stark nationell identitetsföreställning om Sverige som en moralisk stormakt. Danielsson Malmros anser sig kunna spåra sådana föreställningar om Sverige som moralisk stormakt redan i fyrtio- och femtiotalets läroböcker.

Sedan sker en långsam eroderingsprocess. Det är inte bara neutralitets­berättelsen som blir tilltufsad, även välfärdsberättelsen uppvisar sprickor i fasaden.
Det som utmärker Sverige är att dess meningsskapande identitetsberättelser är så starkt framtidsbetonade och egentligen svagt rotade i Sveriges förflutna. Detta gör dem sårbara så fort det uppstår minsta hack i välståndskurvan eller att undersökningar visar att klyftorna i det svenska samhället tenderar att öka. Det behövs inte några djupare rispor i detta glänsande bygge förrän man börjar tala om den svenska modellens uppgång och fall.

I elevernas svar spelar Sverige som demokrati en central roll. I läroböckerna är demokratins roll mindre framträdande. Danielsson Malmros identifierar tre olika berättelser om den svenska demokratin. Den första kallar hon odalbondens demokratiberättelse; det är berättelsen om den urgamla svenska friheten med ursprung i Torgny Lagmans uppläxning av kung Olof på tinget (”den svenska demokratins urscen”). Här betonas ”folket” som den drivande kraften i utvecklingen. Nästa berättelse kallar hon den liberala demokratiberättelsen. Denna tar sin utgångspunkt i frihetstiden som ett slags protoparlamentarism som man kunde bygga vidare på. Här är det politikerna som driver fram de demokratiska reformerna. Slutligen kommer den folkrörelsedemokratiska berättelsen där folket återfår sin ställning som historisk förändringskraft. Efter rösträttsreformen 1921 tenderar demokratiberättelsen att smälta samman med välfärdsberättelsen.

Ett viktigt element i den svenska narrativa identiteten är Sverige som en hjälpande nation. Sveriges hjälp till de nordiska länderna under kriget rättfärdigar den anpassning till Tyskland som Sverige tvingades till. När det gäller berättelsen om främlingen beskrivs denne i äldre läroböckerna som en inkräktare eller förknippas med yttre hot. Det är först på 60- och 70-talet som begrepp som utlänningar och främlingar tenderar att ersättas med bilden av den duktige invandrararbetaren och den hjälpsökande flyktingen. Det dröjer till millennieskiftet innan begrepp som ”multikulturalism” dyker upp.

Kvinnornas roll i de tidiga historieböckerna var inte framträdande. De omnämndes oftast endast i samband med arvsrättsreformen 1851 som gav lika arvsrätt för män och kvinnor och rösträttsreformen 1921 då den allmänna rösträtten utsträcktes till kvinnorna. Men undantag fanns. I Grimberg/Söderlunds lärobok från 1940 ägnas kvinnorörelsen (förhållandevis) stor uppmärksamhet. Det är först på 1970-talet som kvinnorörelsens kamp ägnas större utrymme och en problematisering sker av deras situation både genom klasstillhörighet och genom kvinnorollen. Sverige beskrevs under en tid som världens mest jämställda land, men denna glorifiering kom snart av sig. ”De svenska kvinnorna framställs inte längre som om de lever i ett unikt jämställt samhälle”, konstaterar Danielsson Malmros.

Den övergripande bild som denna mångfacetterade studie förmedlar är att de meningsbärande berättelserna i den svenska nationella identiteten försvagats sedan 1970-talet. Neutralitetsberättelsen har försvunnit och ersatts med ett framhållande av en svensk europeisk identitet, men om denna är något faktiskt existerande eller något som återstår att skapa blir inte klart. Även välfärdsberättelsen har försvagats från den dominerande ställning den hade på 1970-talet. Bilden av Sverige som världens mest jämställda land har blivit en grusad förhoppning. Som den dominerande berättelsen framträder allt tydligare välståndsberättelsen. Denna spelar också en framträdande roll i elevernas historiska föreställningsvärld. Men anklagelseberättelsen finns kvar och lever uppenbarligen i undervisningen. Ingmarie Danielsson Malmros skriver: ”Andra världskriget och förintelsen är det historiekulturella nav som mycket av historieundervisningen cirkulerar kring och som därmed kommer att avgöra vad som anses som relevant att behandla.”

Med denna fixering vid andra världskriget, som har sitt ursprung i Göran Perssons initiativ 1997, kan man fråga sig om inte de svenska eleverna i dagens skola i huvudsak bibringas en övervägande negativ bild av Sveriges nationella identitet.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet