Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Politik & samhälle
Monica Braw
Mitt Tokyo
Historia och kultur
Atlantis | 303 s | Isbn 9789173536783
Recensent: Staffan Appelgren
I Tokyo måste man gå vilse för att hitta själva staden

Monica Braws bok om Tokyo är rik på uppslag och infallsvinklar och särskilt värdefullt är att hon lyfter fram kvinnor. Dock hade man önskat att kulturhistorien hade kopplats tydligare till sociala, politiska och ekonomiska processer. Vidare känns det motsatsförhållande mellan japanskt och västerländskt som tecknas i boken numera föråldrat.

Passande nog avslutar Monica Braw sin nyutkomna bok om Tokyos historia och kultur med orden: ”Tokyo tar aldrig slut”. Det är verkligen sant på många plan. Själv har jag tillbringat många timmar, dagar och månader med att vandra längs gator i Tokyo för att prata med människor om hur Tokyos historia lever och bevaras i stadsrummet – och då har jag bara täckt blygsamma fragment av stadens yta. Hur påverkar dess rumsliga utbredning och det ständigt föränderliga landskapet synen på historia, minnen och kulturarv?

Det är en välgärning att det har kommit en populärvetenskaplig faktabok om Tokyo på svenska. Tokyo är inte bara världens största stad utan också en av världens mest betydelsefulla, inte bara i ekonomiskt hänseende, utan också politiskt och kulturellt. Som världens största stad redan på 1700-talet, ett av världens viktigaste koloniala maktcentra under första delen av 1900-talet och huvudstad i världens näst största ekonomi fram till dess Beijing tog över den rollen för några år sedan, är Tokyos centrala roll för den moderna världens historia och utveckling otvetydig. Ändå är det nog relativt få i Sverige som känner staden särskilt väl eller har besökt den. Braws bok kan råda bot på den bristen. Boken kommer dessutom speciellt lägligt när Tokyo just blivit utnämnd till värdstad för 2020 års olympiska spel. Det är 50 år sedan Tokyo senast var olympisk stad och det mesta talar för att det är lika mycket prestige involverat i det kommande arrangemanget som det var 1964. Mina vänner i Tokyo med intresse för stadens historia och bevarande har redan noterat hur byggnader och grannskap återigen faller offer för försköningsiverns hungriga grävskopor.

Mitt Tokyo – Historia och kultur tar på ett tillgängligt sätt upp stadens historiska framväxt från liten betydelselös fiskeby på 1500-talet till global gigant i dag. Fokus ligger främst på kulturhistoria men Braw diskuterar också sociala processer, ekonomisk utveckling och politiska skeenden. Upplägget är originellt. Mitt Tokyo antyder att innehållet skulle vara subjektivt hållet, men till stor del är det de kollektivt erkända händelserna, personerna och platserna som författaren lyfter fram, fast sammanvävda med personliga erfarenheter och betraktelser. Stilsäkerheten hos Braw, känd som en av Sveriges mest produktiva japankännare med otaliga journalistiska och skönlitterära texter om landet, träder fram i hur hon fogar samman helheter med detaljer, de stora samhällsomvandlingarna med enskilda personers erfarenheter och hur hon gör allt detta till ”mitt” genom sin egen närvaro. Boken är indelad i kapitel baserade på de sex platser runt om i Tokyo som Braw har bott på under sammanlagt femton år. Varje kapitel börjar och slutar på en adress, men ger sig sedan ut på nyfikna, ibland nyckfulla strövtåg, som täcker en mångfald teman, tidsepoker och geografiska platser.

Bäst blir det när stora händelser i samhället bryts i personliga erfarenheter, som när Braw guidar oss genom stadslandskapet för proteströrelserna mot säkerhetsavtalet med USA och den påföljande studentrevolten i slutet av 1960-talet som hon själv bevittnade. Dessa proteströrelser var kanske mer omfattande, segdragna och ibland våldsamma än deras europeiska motsvarigheter. Ett annat exempel är den fina passagen mot slutet av boken där författaren diskuterar barnens roll i samhället och knyter det till sina egna erfarenheter av att vara förälder till barn i Tokyo. Som författaren konstaterar är kanske barnets tid den friaste av alla perioder i en människas liv i det japanska samhället. Ytterligare ett exempel är den talande historien om Motohiko som under kriget hänger bland bokaffärerna i stadsdelen Jinbocho för att träna sig i att läsa engelska utan att ha råd med några inköp och sen får anställning av den amerikanska ockupationsmakten för att censurera känsligt innehåll i brevkorrespondens.

Överlag är boken rik på uppslag och infallsvinkar och Braws gedigna kunskap om landet och Tokyo lyser igenom. Särskilt värdefullt är det att författaren konsekvent lyfter fram kvinnor, deras historia och erfarenhetsvärldar genom historien och i nutid. Förutom de givna personerna och händelserna har små berättelser, udda historier och särpräglade fenomen också sin plats och författaren låter dem dyka upp i texten på sätt som ömsom förstärker framställningen, ömsom överraskar läsaren. Som läsare berikas vi också av många och välvalda citat från japanska skönlitterära verk och facktexter och bilder som effektfullt illustrerar diskussionerna. Den närmast fysiska upplevelsen av mängden böcker i de trånga antikvariaten i Jinbocho kan nog bara förmedlas med en bild av stora svajande staplar av böcker.

Braw har gjort tydliga val i sin behandling av Tokyo. Flera kan diskuteras. Det första är kanske frågan om boken handlar om Tokyo eller om det japanska samhället i stort. Det blir en svår gränsdragning där mycket av det som diskuteras lika gärna skulle kunna ligga i en volym om japansk kulturhistoria. Min invändning handlar egentligen inte om att det skulle vara irrelevant, men det tydliggör avsaknaden av ett ramverk för att berätta just Tokyos historia och konsekvent fånga de specifika historiska processer som format staden. En sådan ansats borde till exempel gett ett självklart utrymme åt den händelse som kanske betytt mest för staden sedan studentrevoltens dagar, Aum Shinrikyosektens terrorattack mot hela samhällets politiska, byråkratiska och ekonomiska elit genom saringasutsläppet i tunnelbanesystemet 1995.

En annan svår avgränsning är fokuset på kulturhistoria. Valet är begripligt utifrån författarens intressen och expertis, men samtidigt måste man fråga sig hur vi kan förstå den kulturhistoriska utvecklingen och dess betydelse om den inte tydligare kopplas till politiska, ekonomiska och sociala processer. Faran med att isolera kulturhistoria från ett bredare samhälleligt sammanhang är att dessa fenomen framstår som statiska, avgränsade och eviga. Vi känner igen det från tidigare beskrivningar av det japanska samhället. De kulturella uttrycken blir till särpräglade japanska uttryck (kabuki, rakugo, wabi/sabi, giri/ninjô etcetera) som dessutom får rollen att definierar nationen.

Intrycket förstärks i boken av ett återkommande motsatsförhållande mellan det japanska och det västerländska. Jag kan inte se att den dikotomin över huvud taget har något intresse i dag. Vi har gjort upp med orientaliserande perspektiv och kan hantera mer komplexa relationer. Jag önskar att Braw i stället hade fortsatt sin goda gärning att bryta med dominerande manliga representationer genom att även skriva utifrån andra underordnade gruppers perspektiv. Det finns mer att säga om till exempel etniska grupper och sociala klasser och för det krävs skrivstrategier som gör det möjligt att nyansera och tillföra underordnade berättelser och perspektiv. I det sammanhanget tycker jag också att det är besvärande att inte Tokyos roll i att med militär makt och våld dominera stora delar av Asien under 1900-talets första hälft behandlas mer utförligt. Tokyo var inte bara ett offer för amerikanska brandbombningar, hur förfärliga och förödande de än var, utan var också ett centrum för kolonial makt och aggression. Den japanska militära, politiska och byråkratiska ledningen fattade i Tokyo beslut som förstörde livet för miljontals människor runt om i världen.

Tokyo tar aldrig slut men en bok gör det och vi är dessutom tränade i en ganska specifik linjär struktur och dramaturgi. Under läsningen ger Braw mig anledning att grubbla över dispositionen och den röda tråden. Jag inser att det går bra att börja och sluta varsomhelst i boken. Jag ser tillfälliga teman och sammanhängande diskussioner som utvecklas bara för att förvånas inför tvära kast och oväntade kopplingar. En diskussion som sträcker sig över några sidor kan flankeras av flera korta betraktelser och stickspår som leder åt olika håll. Kapitlen är indelade efter boplatser, men innehållet knyter inte an till dessa geografiska områden, inte heller till de perioder författaren bott där.

Jag hittar ingen klar kronologi och inte heller lyckas jag följa tydliga tematiska stråk. Avsaknaden av underrubriker inom kapitlen och en relativt stor mängd namn på platser och personer och japanska begrepp gör att det kan vara en utmaning att få grepp om sammanhangen. Vid ett tillfälle när kombinationen av sammanhållen tematik och överraskande associationer blir speciellt tydlig ser jag plötsligt Anders Jansson och Hipp hipp-gängets parodi på Melodikrysset framför mig.

I samma stund inser jag att Braws framställningsteknik överlappar med stadsplaneringen i Tokyo. Släpper man förväntningen på att hitta en bestämd övergripande struktur och dramaturgi belönas man med en rikedom av infallsvinklar och teman, djup och yta, stort som smått, fakta och fiktion, kuriosa och betraktelser, intensitet och tomhet, nytt och gammalt, som är spridda med antydan till systematik, men också med starka inslag av tillfälligheter och utan en centralistisk ambition att styra över läsandet. Det är en narrativ plan som harmonierar med den rumsliga och semiotiska plan som jag känner igen från staden Tokyo. Man kan börja var man vill och då kommer man inte heller fram till ett slut.

Staffan Appelgren är universitetslektor vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet