Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Historia
Jenny Andersson & Kjell Ostberg
Sveriges historia 8
Norstedts | 549 s | Isbn 9789113023915
Recensent: Thomas Etzemüller
Tolkningen av Samtiden är rotad i det gamla Sverige

Vågstycket att skriva samtidens historia har till stora delar lyckats, menar den tyske Sverigekännaren Thomas Etzemüller, men samtidigt är det tydligt att författarna är rotade i föreställningen om det gamla Sverige. Det åttonde bandet i Norstedts svenska historia konserverar bilden av att det framför allt var staten som skapade den svenska modellen. Boken beskriver inte bara uppbrottet till en ny tid, den kan också ses som det sista stora syntetiserande utflödet av en dominerande historiediskurs.

Bilden på skyddsomslaget till Sveriges historia: 1965–2012 visar den hypermoderna Öresundsbron, lockande i nattlig belysning, som elegant svänger ut från Sverige i riktning mot Danmark. Detta är också bokens tema: hur Sverige närmat sig kontinenten, inte bara geografiskt, utan också politiskt och mentalt. Bo Stråth har i sjätte bandet av Sveriges historia beskrivit det svenska samhället mellan 1830 och 1920 som ett ”övergångssamhälle i ständig konfliktfylld förhandling om hur framtiden skulle gestaltas”. Efter denna period följer grundandet av ”den svenska modellen”, utopin om ”folkhemmet”, som Yvonne Hirdman, Jenny Björkman och Urban Lundberg beskrivit i sjunde bandet i serien. Nu är det således Kjell Östbergs och Jenny Anderssons tur att ta itu med tiden efter 1965, när skörden bärgades, men när också 1990-talets häftiga omvandling inträffade, under vilken plötsligt det som svenskarna under lång tid uppfattat som världens bästa samhällssystem ifrågasattes.

Men låter sig det senast förflutna över huvud taget analyseras? Bland tyska historiker ansågs det länge vara en självklarhet att tiden efter 1945 inte var att betrakta som ”historia”. Utforskandet av detta skede var statsvetarnas uppgift. Senare har denna återhållsamhet övergetts och sedan 1990-talet har ”historia” i allt större utsträckning närmat sig nuet. Men har historikerna tillgång till begrepp och koncept för att tolka det nyss förflutna? Hur skall man ställa sig till de sociologiska modeller, som har använts för att tolka efterkrigstidens omvälvningar? Skall man ta till sig dessa eller måste man inte som sann historiker historisera även dessa modeller, eftersom de i huvudsak är barn av den tid som de utger sig att utforska med vetenskaplig distans? Ingen tror mera på den gamla moderniseringsteorin. Den är alltför tydligt en produkt av femtiotalets nu övergivna teknikoptimism. Samma sak gäller Ronald Ingleharts tes om ”värdeförändringssamhället”, som sägs ha vänt sig från de materiella mot de ideella värdena och alla andra teorier om det moderna/postmoderna och kunskapssamhället.

Östberg och Andersson ställer inte sådana frågor. De skriver berättande historia om åren mellan 1965 och 2012. Läsaren möter de ”gyllene åren”, som utmärktes av en enorm ekonomisk tillväxt och stigande välstånd, men också av ”de växande förväntningarnas missnöje”. Gösta Rehn och Rudolf Meidner ville göra ”den svenska modellen” ännu mera effektiv, men lade samtidigt grunden för en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Välfärdssocialism, högskattesamhälle och miljonprogram utgör viktiga – och ambivalenta – delar i dessa framgångsårs historia. Östberg beskriver det industrialiserade Sveriges geografi med dess olika typer av företag, en del världsledande, men enligt hans uppfattning knappast innovativa. Aldrig var tillväxten högre, arbetslösheten lägre, de sociala skillnaderna mindre och den politiska enigheten större. Välfärdsstaten, Saltsjöbadsandan och Harpsunds­demokratin samverkade smidigt. Fackföreningarna och de socialdemokratiska organisationerna stod starka.

I samband med de besvärliga ekonomiska omvälvningarna i början av 70-talet visade sig de första sprickorna i denna bild av Sverige, samtidigt som författning och riksdag fick nya former. Den livfulle och skarptungade Olof Palme hade efterträtt Tage Erlander. Han ställdes inför en förnyad opposition, som under centerpartiets ledning för första gången uppställde ett borgerligt alternativ som hotade det socialdemokratiska maktinnehavet och som segrade i valet 1976. Samtidigt blev kommunisterna ”rumsrena”, senare tillkom de ”gröna”, två partier som både konkurrerade med SAP, men som också utgjorde potentiella koalitionspartners.

Liksom när det gäller 1800-talet kan man tala om en övergångstid. Det politiska livet fick en ny dynamik. På ett annat sätt än de gamla folkrörelserna gjorde de studerande politik ”på gatan”; till fackföreningarnas förskräckelse gick arbetarna ut i vilda strejker och i ”almstriden” visade många stockholmare något som betraktats som synnerligen suspekt i Sverige, nämligen civil olydnad. Riksdagen drev, ofta i blocköverskridande omröstningar, i rask takt igenom viktiga socialpolitiska reformer. Dessa reformer och andra dramatiska händelser, som miljöfrågan, olika skandaler, maktväxlingen 1976, neutraliteten, utrikespolitiken och den europeiska frågan under 70- och 80-talet, skildras av Östberg på cirka 100 sidor på ett fängslande sätt.

Därefter följer en tid när Sverige börjar ifrågasätta tidigare framgångar och övertygelser. Redan på 70-talet hade den keynesianska politiken börjat ifrågasättas även av socialdemokrater. Globaliseringen, den ekonomiska krisen under 1990-talet och regeringen Bildt bidrog sammantagna till ett genombrott för en nyliberal ekonomisk politik, präglad av en stark tro på marknaden. Den gamla välfärdsstaten beskrevs som en form av ideologiskt feltänkande som hämmade individualitet och ekonomisk effektivitet. Tankesmedjan Timbro grundades och de nyliberala tankegångarna skaffade sig debattutrymme.Vid denna tid började också den tidigare hegemoniala tolkningen av den svenska historien att ifrågasättas. Timbro formulerade alternativa historiebilder, som lyfte fram den fria företagsamhetens, inte statsmaktens, roll för den svenska modellens framgångar. Östberg och Andersson konstaterar torrt om denna utveckling att den socialdemokratiskt dominerade ”vi bygger landet-historieskrivningen ligger bakom oss”.

Omsvängningen (som Jenny Andersson inträngande beskriver) var dramatisk. Mordet på Olof Palme ”amerikaniserade” den svenska politiken. Ställd inför den europeiska integrationsprocessen var den svenska modellen inte längre bara en berömd förebild, utan måste plötsligt konkurrera med ”ett franskt republikanskt socialt kontrakt, brittisk flexibilitet och den tyska så kallade sociala marknadsekonomin”. Sverige var inte längre blott det gamla välfärdssamhället utan måste framträda som ett nytt modernt exportland. Den så kallade ”nordiska modellen”, alltså de skandinaviska staternas framgångsrika bemästrande av krisekonomin på 1990-talet, skulle samtidigt bli en del av ”varumärket” – den nya allomfattande ekonomistiska världsåskådningen kom att prägla tänkandet, den så kallade systemskiftesdebatten i anslutning till den svåra ekonomiska krisen på 1990-talet blev framgångsrik.

Avreglering, avkorporativisering, ökad rörlighet på arbetsmarknaden och strukturreformer, allt detta ansåg de borgerliga partierna att tiden krävde, medan å andra sidan många svenskar såg dessa åtgärder som ett oerhört brott med det gamla välbekanta, sedan länge så framgångsrika systemet. Till detta kom den nya bekantskapen med en strukturell arbetslöshet, som vägrade försvinna och som gav upphov till besvärliga arbetsförhållanden, som särskilt drabbade de yngre. (Massarbetslösheten är den enda fråga som ges ett dubbelsidigt foto i boken.) Reformernas syfte sades vara att göra det möjligt för Sverige att möta det samlade trycket från globalisering, europeisk integration och övergången från industri- till kunskapssamhälle. Till detta kom rasism, feminism, en socialdemokrati som förlorat orienteringen, miljöpartiets framväxt, immigrationen, minoriteterna och monarkins ställning i det postmoderna samhället: ”(d)et lilla lyckliga landet i norr” tycktes ha förlorat sin egenart och blivit ett land bland andra.

Det är alltid ett vågstycke att skriva samtidens historia. Vågstycket har i långa stycken lyckats, men jag tycker paradoxalt nog att Jenny Anderssons tolkningar av de två senaste årtiondena är betydligt mer analytiska än Kjell Östbergs ofta snarast faktaspäckade framställning av den tidigare perioden, detta trots att hon inte kan falla tillbaka på beprövade övergripande forskningsresultat. Sammantaget – och detta är en tydlig svaghet i jämförelsen med de två tidigare banden – stannar mycket på ytan. Vardagsliv och kultur till exempel blir endast garnering. På dessa områden nämns charterturismen, internationaliseringen av det svenska köket (men inte dess re-regionalisering!) och titlar på schlagers och olika filmer (ett slags abstracts, inte mer). Detta kan väcka roande ungdomsminnen, men vad skulle man inte med utgångspunkt i vardagsliv och kultur ha kunnat ta upp: till exempel den smygande omvandlingen av folkhems­ideologin eller en tematisering av det svenska samhället i tider av framgång och omvandling. Fakta om demografi, familjestruktur, migration, hälsa och sport spottas fram ganska livlöst: genushistoria begränsas till några anmärkningar om könsroller och kvinnorörelsen. Det utmynnar i slutsatsen att Sverige ”definitivt blivit ett föregångsland i jämställdhetsarbetet”. Må så vara, men hur såg förhållandet mellan könen ut i praktiken? Det hade kunnat beskrivas i mera kritiska termer. Och hur kom det sig att barnteatern har en så stark ställning i Sverige? Östberg låter denna för Sverige så betecknande detalj virvla runt i tomma luften. Gösta Esping-Andersens tes om ”the child-centered society” nämns inte ens.

Tvärsnittsartiklarna om medierna, migrationen, omvärlden eller skolan, utmynnar på samma sätt i föga djupgående skisser. Att det hade kunnat bli annorlunda framgår av Erik Westholms bidrag om den svenska statsmaktens försök att åstadkomma en helhetslösning på spänningen mellan ekonomisk effektivitet och de regionala problemen. I denna korta skiss om ”välfärdsstatens geografi” åskådliggörs post(?)folkhemssamhällets dilemma på ett intresseväckande sätt. Sedan 30-talet har landets imaginära geografi förändrats vid flera tillfällen. Den keynesianska välfärdsstaten, som gynnade regionerna i syfte att uppnå jämlika levnadsvillkor mellan stad och land (och hålla tillbaka Stockholms dominans) förändrades till en konkurrensstat i vilken de produktiva, tätt befolkade regionerna lämnade resten av landet bakom sig för att det lilla Sverige skulle kunna hävda sig i den globala konkurrensen. Ett ”samverkanslandskap” uppstod genom kommunal kooperation. Stora regionkommuner skulle skapas, men sammantaget saknas fortfarande enligt Westholm ”en samlad idé om hur det nationella rummet skall organiseras”. Den stora världen ställer Sveriges inre struktur inför en utmaning.

Denna grundläggande omvandling speglar Östberg och Andersson i sina egna förord när de antyder att de har olika generationserfarenheter. Östberg framträder som ett barn av den välmående efterkrigstiden, Andersson med en numera normal upplevelse av osäkra arbetsförhållanden. Detta bidrar kanske till en intressant skillnad i deras sätt att berätta. Östberg redovisar perioden från sextiotalet till åttiotalet med den egendomliga stolthet, som är ett särmärke för svenska akademiker: det handlar ständigt om ingenting mindre än om hela världen som måttstock för de svenska förhållandena. Sverige har (ibland) den sämsta eller (för det mesta) världens bästa standard. Hos Andersson saknas helt detta perspektiv; i stället ger hon en åskådlig, men också nedslående beskrivning av vad 90-talet plötsligt kom att betyda för många människor i Sverige, det kan gälla långvarig arbetslöshet eller att vara beroende av godtycket från en själv stressad handledare. Kanske skulle de båda ha bytt tidsperiod, den yngre av dem skulle fått i uppgift att utifrån sin generationserfarenhet dissekera ”de gyllene åren”, medan den äldre skulle analyserat den period som kom efter de årtionden han själv präglats av.

Till slut är dock båda, vare sig de är sprungna ur framgångs- eller krismedvetande, rotade i föreställningar om det gamla Sverige. Det framkommer tydligt i deras sätt att förhålla sig till alternativa historiska tolkningar från Timbro. Visserligen förkastar båda ”vi bygger landet”-berättelsen, som länge präglade den svenska historieskrivningen. De erkänner att historiker inte längre kan skriva de senaste årtiondenas historia som om det bara fanns en bestämmande bild. Men de undviker att dra slutsatsen att det är just de alternativa tolkningarna av historien som provocerat dem själva. De ger en skiss av den nyliberala historiebilden, men behandlar den som en utväxt av krisåren efter 1990. På så sätt uppstår en tendens att historisera det nyliberala tänkandet i stället för att se det som en principiellt jämbördig tolkning som man intellektuellt kan låta sig provoceras av (utan att man därför måste överta den). Att förklara regeringsskiftena åren 1976 och 1991 för lika normala som det 2006 tyder mera på en intressant brist på tillbakablickande skärpa än en verklig nytolkning av historien i ljuset av nya utmaningar – ty det var inte bara Olof Palme som brännmärkte de borgerliga valframgångarna som en form av kontrarevolution. ”Normala” blev dessa maktskiften först i den tid som våra författare skriver i.

Som utanförstående tycks det mig att det föreliggande bandet än en gång konserverar den till dags dato beprövade bilden: det var framför allt staten som stod som skapare av den svenska modellen genom sin förmåga att ständigt skapa konsensus mellan stora grupper och partier. Det är detta perspektiv som är bokens infallsvinkel. Varför råkade då denna framgångsrika modell i kris och hur kommer det att gå efter årtusendeskiftet? Eftersom både Öberg som Andersson – liksom alla andra historiker – saknar begrepp och konceptioner för den framtid, som endast kan anas i dimma, gör de den gamla bilden till måttstock för att tentativt belysa det kommande. Detta är inte helt fel, i grunden är det till och med en ärlig utväg ur ett vetenskapligt dilemma. Det visar också att det sista bandet av Sveriges historia inte bara beskriver uppbrottet till en ny tid, utan att det också kan ses som det sista stora syntetiserande utflödet av en dominerande historiediskurs. När Sverige nu steg för steg blir lika pluralistiskt som kontinenten, behöver det också nya tolkningar av sitt förflutna. Den höga nivå som banden i serien haft, kan först uppnås genom alternativa synteser.

Kuriöst nog slutar boken med en uppräkning av Nordens regenter – inte av de demokratiskt valda regeringarna.

Thomas Etzemüller

Översättning från tyska av Alf W. Johansson

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet