Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Filosofi & psykologi
Ludwig Wittgenstein & övers. Sten Andersson
Tractatus logico-philosophicus
Norstedts | 157 s | Isbn 9789113060491
Recensent: Johan Eriksson
Tractatus logico-philosophicus

Tractatus är ett av filosofihistoriens mest svårtolkade och mytomspunna verk och Wittgenstein övergav senare den position han intog i verket. Men det betyder inte att skriften, som nu har nyöversatts, är av enbart idéhistoriskt intresse. När det gäller den existentiella hållningen och etiken finns det en tydlig koppling mellan den tidige och den senare Wittgenstein. Denna aspekt av Tractatus har på senare år uppmärksammats alltmer av forskningen.

Vid sidan av Heideggers Vara och tid är Ludwig Wittgensteins Filosofiska undersökningar utan tvekan 1900-talets mest inflytelserika filosofiska verk. I förordet till boken, som kom ut postumt 1953, säger Wittgenstein att hans nya tankar borde publiceras tillsammans med hans ungdomsverk Tractatus logico-philosophicus: de nya tankarna ”kunde få sin rätta belysning endast genom kontrasten till och mot bakgrunden av mitt äldre tänkesätt.”

Hur man ska förstå de finare nyanserna i relationen mellan Wittgensteins ungdomsverk och hans senare tänkande är ett omdiskuterat ämne inom den akademiska forskningen. Allmänt handlar dock såväl hans tidiga som hans senare tänkande om att lösa eller upplösa de filosofiska problemen genom att påvisa att problemen har sin grund i ”en missuppfattning av vårt språks logik”, som det heter i förordet till Tractatus. Men om ungdomsverket syftade till att en gång för alla dra en gräns för ”tankarnas uttryck” genom att visa upp den logiska form som världen, tanken och den meningsfulla satsen måste ha gemensamt, menar den senare Wittgenstein att denna idé om en en-gång-för-alla-lösning av de filosofiska problemen har sin grund i grovt förenklade föreställningar. Världen, tänkandet och språket är lika komplicerade och oöverblickbara som livet självt, och de filosofiska problemen kommer att fortsätta att dyka upp så länge vi tänker och talar. Låt oss i stället ta tag i varje enskilt problem i den skepnad det dyker upp, och låt oss i filosoferandet rikta vår uppmärksamhet mot den vardagliga språkanvändning som vi alla känner till och som vi oreflekterat tillägnat oss genom att växa upp i en språkgemenskap.

Låt oss alltså ta orden ”från deras metafysiska till deras vardagliga användning”. På så vis tänker sig den senare Wittgenstein att de filosofiska problemen skall framträda i sin karaktär av att vara missbruk av vårt språks logik, eller ”grammatik” som han nu säger, och att de därmed skall förlora sin tvingande och förhäxande kraft. Medan Tractatus åtminstone på ytan utgör en filosofisk lära eller en övergripande teori om språklig mening, blir alltså den senare Wittgensteins filosofi deskriptiv.

Men betyder detta att Wittgensteins ungdomsverk – den enda bok han publicerade under sin livstid – en gång för alla måste betraktas som filosofiskt överspelad, och att boken numera endast är av idéhistoriskt intresse? Svaret är nog ja när det kommer till den teori om språklig mening som Tractatus till stora delar består av. Och svaret är definitivt ja när det kommer till den logiska begreppsapparat som Wittgenstein arbetar fram i dialog med Bertrand Russell och Gottlob Frege, och med vars hjälp han försöker dra en skarp gräns för vad som meningsfullt kan uttryckas. Inom Wittgenstein-forskningen har dock Tractatus under de senaste femton åren fått något av en renässans, men då riktas inte intresset i första rummet mot den så kallade bildteorin om språklig mening, utan det nyväckta intresset handlar snarare om en sida av Tractatus som i mångt och mycket lämnats obeaktad inom den analytiska filosofin där boken haft sin verkningshistoria: dess hållning, dess existentiella anda eller dess etik. Och när det gäller dessa aspekter finns det en tydlig koppling mellan den tidige och den senare Wittgenstein.

Nu finns Tractatus också i moderniserad svensk nyöversättning av Wittgenstein-biografen Sten Andersson, som även försett volymen med en kortare inledning där han tecknar konturerna av verkets, åtminstone passagevis, minst sagt intrikata innehåll.

Tractatus är inte bara ett av filosofihistoriens mest svårtolkade verk, det är också ett av de mest mytomspunna. Bokens dramatiska tillkomsthistoria är välkänd. Som ung flygingenjör, knappt fyllda tjugo, beger sig Wittgenstein till Cambridge med ambitionen att få träffa Bertrand Russell, en av dåtidens filosofiska berömdheter, för att tillsammans med honom diskutera sitt nyvunna intresse för logik och matematikens grundvalar. Trots sin brist på formell utbildning i dessa ämnen lyckas Wittgenstein snart övertyga Russell om att dennes och A. N. Whiteheads då nyligen publicerade Principia Mathematica innehåller vissa fundamentala misstag.

Efter något år i Cambridge beger sig Wittgenstein till de norska bergslandskapen där han bosätter sig i en ensligt belägen stuga i vilken han börjar föra anteckningar inför skrivandet av det verk som är tänkt att en gång för alla lösa filosofins problem. 1914 utbryter första världskriget och Wittgenstein tar värvning i det österrikiska artilleriet. Med sina filosofiska anteckningsböcker i bagaget ger han sig ut i kriget. Manuskriptet färdigställs 1918 och Wittgenstein bär det med sig i ränseln när han tas till fånga av den italienska armén. Från fånglägret, där han blir kvar i nästan ett år, lyckas han skicka manuskriptet till Russell. Därmed var det klart: Wittgenstein hade slutligen löst filosofins problem – tänkte han sig.

Efter kriget lämnar han följdriktigt filosofin och Cambridge och flyttar till den österrikiska landsbygden där han arbetar som folkskollärare under sex år. 1921 publiceras Tractatus i tidskriftsformat under den tyska titeln Logisch-philosophische Abhandlung och året efter utkommer den slutligen i bokform med en utförlig inledning av Russell, denna gång under titeln Tractatus logico-philosophicus. I mitten av 20-talet börjar Wittgenstein dock tvivla på delar av innehållet i Tractatus, som då hade uppnått status av en modern klassiker. 1929 beslutar han sig för att återvända till Cambridge. Med Russells hjälp ges han möjlighet att disputera med Tractatus som doktorsavhandling och får på så vis en position vid Trinity College där han påbörjar arbetet med det som vi i dag talar om som den senare Wittgensteins filosofi.

Ett sätt att närma sig den hållning som genomsyrar Wittgensteins filosofi är att försöka förstå hur han tänker sig de filosofiska problemen. För såväl den tidige som den senare Wittgenstein har som sagt de filosofiska problemen sin grund i ”en missuppfattning av vårt språks logik”. Men detta betyder inte att de filosofiska problemen kan lokaliseras till en specifik region av verkligheten kallad för ”vårt språks logik”. För Wittgenstein befinner sig logiken på nivån av de organisatoriska förutsättningarna för verklighetens mening och innebörd. I Tractatus heter det att logiken – liksom etiken – är ”transcendental”.

Därmed måste de filosofiska problemen förstås som subjektiva och inte som objektiva problem. Det finns inga filosofiska problem i någon objektiv mening; de filosofiska problemen, liksom de etiska och de religiösa, berör inte objektiva förhållanden i den fysiska, psykiska eller ideala världen, utan de subjektiva förutsättningarna för hur världen över huvud taget framträder för oss på ett meningsfullt sätt. Därmed handlar de filosofiska problemen om själva karaktären i vårt sätt att förhålla oss till världen. Problem på den transcendentala nivån är därför något som man ”har” och inte något som man ”sysslar med”. I jämförelse med vetenskapliga problem, även de som kan sägas beröra verklighetens yttersta subtiliteter, så ligger de filosofiska problemen på en principiellt annan nivå. De filosofiska problemen är livsproblem och är därför något som oroar oss på ett sätt som de vetenskapliga problemen inte är förmögna att göra: de oroar oss djupt.

Att komma till rätta med de filosofiska problemen är därmed inte liktydigt med att vinna kunskap om något specifikt sakområde som är lokaliserat i den fysiska, psykiska eller ideala världen. Att erövra en genuin filosofisk insikt i transcendentala förhållanden bör snarare förstås som ett arbete i och på sig själv. Någon annan kan inte göra jobbet åt en för att sedan informera om resultaten. Att läsa och förstå ett sant filosofiskt verk är att filosofera, att reflexivt röra sig i djupet av det transcendentala, medan att läsa en vetenskaplig ”forskningsrapport” inte är att bedriva vetenskap. I och med att det som filosofin försöker kasta ljus över inte är någonting mindre än de organisatoriska förutsättningarna för vårt sätt att tala om och förhålla oss till världen, så är det självt någonting ”osägbart”, som det berömt heter i Tractatus. Det som filosofin försöker fästa vår uppmärksamhet vid kan inte sägas, bara visas. Vi kan inte vinna kunskap om det, men vi kan i bästa fall lära känna det, bekanta oss med det, vinna en sensitivitet inför det. Att försöka tala om det, teoretisera kring det, vinna kunskap om det – detta vore att förlägga filosofins ”objekt” utanför oss själva, och det vore att göra de filosofiska problemen till teoretiska problem som handlar om rationella och argumentativa rättfärdiganden. Därmed kommer problemen inte att kunna upplösas i roten av deras vara, utan de kommer fortsätta att hemsöka vårt tänkande: kan man tala om saken så är det också principiellt tänkbart att det som sagts inte stämmer. Om grunden verkligen skall vara en grund så kan den inte ha någon rationell grund!

Wittgenstein står alltså inför en paradoxal uppgift i sitt försök att upplösa de filosofiska problemen: att med hjälp av det begreppsliga språket försöka säga något som inte låter sig sägas. En av de väsentliga skillnaderna mellan den tidige och den senare Wittgensteins tänkande gäller lösningen av denna uppgift. Efter att läsaren av Tractatus har fått ta del av en utförlig teori om den logiska form som världen, tanken och den meningsfulla satsen måste ha gemensamt, får han till slut höra att de satser som teorin själv består av är meningslösa. I bokens berömda och näst sista paragraf sägs det att bokens satser ”förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens”. Bokens teoretiska satser, sägs det vidare, utgör sammantaget en stege som läsaren måste kasta bort sedan han klättrat upp på den. Läsaren måste så att säga övervinna teorin som en lära eller doktrin om ett sägbart ”något” som befinner sig utanför honom själv, för att i stället införliva, som sin egen, den position utifrån vilken teorin är utsagd. Först då, när läsaren gjort detta filosofiska individualiseringsarbete, ”ser han världen riktigt”.

Den senare Wittgenstein kommer inte längre att ägna sig åt denna underminerande praktik i sina försök att säga det som inte låter sig sägas. I stället försöker han rikta vår uppmärksamhet mot den vardagliga språkanvändningen och mot de komplexa livsomständigheter och villkor i samband med vilka våra begrepp arbetar och har sin innebörd. Men detta beskrivande tillvägagångssätt har inte sin grund i att den senare Wittgenstein skulle vara speciellt intresserad av den vardagliga språkanvändningen och dess villkor (den senare Wittgenstein är ingen ”vardagsspråksfilosof”). Framställningen av det levande språkets och det levande livets fakta syftar inte till något annat än att i och genom dessa fakta visa upp det levande språkets och det levande livets form – det som den tidige Wittgenstein alltså kallade för det transcendentala. Filosofin, säger Wittgenstein redan i Tractatus, ”antyder det osägbara genom att klart framställa det utsägbara”. Eller: enskilda fakta ”visar sig gång på gång vara oviktigt, men möjligheten av varje enskildhet avslöjar någonting om världens väsen.”

Dessa grundtankar i Wittgensteins filosofi har, åtminstone till stora delar, inte tagits i beaktande inom den analytiska filosofin där hans tänkande förvaltats. Konsekvensen har blivit att Wittgenstein har fått stå som upphovsman till filosofiska strömningar som i mångt och mycket befinner sig på tvärs mot den anda som genomsyrar hans skrifter. Detta blir inte minst tydligt när det gäller den historiska receptionen av Tractatus. De logiska positivisterna hämtade avgörande inspiration i bildteorin om språklig mening och i Wittgensteins symboliska logik, men de valde att inte ta i beaktande själva inramningen av dessa delar av Tractatus, en inramning som delvis står att finna i de partier av texten där Wittgenstein talar om etik, död och det metafysiska subjektet, och som delvis står att finna i förordet till och i slutet av boken där Wittgenstein ger instruktioner om hur hans text bör läsas.

Därmed kom Wittgenstein i förlängningen att bidra till en modern, anti-metafysisk, utvecklingsoptimistisk och vetenskapsvänlig filosofi som han i grund och botten inte var besläktad med. Det räcker med en flyktig blick på Tractatus för att inse att dess författare är en furiös kritiker av en klåfingrig vetenskapskultur som organiserat sig själv genom att stänga av kontakten med det mystiska och osägbara, en kultur där subjektet reduceras till en entitet i världen, där logik reduceras till empiri, filosofi till vetenskap, etik till förnuftskalkyl, och där den farsot som kallas den experimentella psykologin föreställs kunna lösa våra livsproblem en gång för alla. Men, som det heter i en central passage i Tractatus, ”vi känner att även när alla möjliga vetenskapliga frågor har besvarats, så har våra livsproblem inte ens blivit berörda.”

Johan Eriksson är doktor i teoretisk filosofi och privatpraktiserande psykoanalytiker.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet