Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Filosofi & psykologi
Nils Uddenberg
Lidande och läkedom 1
Medicinens historia fram till 1800
Fri tanke | 357 s | Isbn 9789186061579
Recensent: Solveig Jülich
Trots allt en traditionell medicinhistoria

Nils Uddenberg deklarerar i inledning till sitt tvåbandsverk att han inte vill skriva en traditionell medicinhistoria utan snarare lyfta fram kunskapssökandets labyrintiska karaktär. Men det bestående intrycket är ändå att han berättar en välbekant traditionell medicinhistoria med vissa socialhistoriska inslag. Det framstår inte som särskilt överraskande eftersom en stor del av den litteratur som han använt sig av har många år på nacken. Ett arbetet som aspirerar på att bli ett standardverk förväntas ändå vara förankrat i aktuell forskning.

Nils Uddenberg är läkare med inriktning på psykiatri och har sedan 1980-talet varit verksam som livsåskådningsforskare och populärvetenskaplig författare. År 2003 vann han Augustpriset i fackboksklassen för Idéer om livet – En biologihistoria. Nu har han utkommit med ett arbete i två omfångsrika volymer som skildrar medicinens historia från äldsta tider fram till omkring 1950. Ett fantastiskt bildmaterial, till stor del hämtat från Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet, ackompanjerar texterna. På förlagets hemsida citeras röster om att detta förväntas bli ett medicinhistoriskt standardverk för lång tid framöver. Men hur ser förutsättningarna ut för detta och vilket slags medicinhistoria är det som berättas i Lidande och läkedom?

Internationellt sett har det publicerats ett antal medicinhistoriska översiktsverk genom åren. För drygt två decennier sedan kom William F. Bynums och Roy Porters Companion Encyclopedia of the History of Medicine (1993), en antologi sprängfylld med innehållsrika essäer, som blev en värdefull navigationskarta för många av de medicinhistoriker som är verksamma i dag. Roger Cooters och John Pickstones Medicine in the Twentieth Century från 2000 inkluderade historiska delstudier av biomedicinens framväxt under 1900-talet – ett välbehövligt tillskott. I Frank Huismans och John Harley Warners antologi Locating Medical History – The Stories and their Meanings (2004) tog författarna sikte på hur medicinhistoria skrivits i historien snarare än att försöka överblicka medicinens förflutna landskap.

Ett i tiden mera närliggande bidrag är Mark Jacksons The Oxford Handbook of the History of Medicine (2011) som mobiliserade en imponerande laguppställning av medicinhistoriker för att anlägga såväl historiska, teoretiska, metodologiska som historiografiska perspektiv för att diskutera frågor om den samtida relevansen av medicinhistoria. Jackson gav helt nyligen ut The History of Medicine – A Beginner’s Guide (2014) som på två hundra sidor sammanfattar två tusen år av medicinhistoria. Att många av dessa verk har sin uppkomst i brittiska akademiska miljöer kan till inte obetydlig del förklaras av de fördelaktiga villkor för medicinhistorisk forskning som under lång tid skapats genom anslag från forskningsfonden The Wellcome Trust (även om läget numera är litet annorlunda).

I Sverige har förutsättningarna för att utveckla medicinhistoria inte varit lika gynnsamma. Men medicinhistoria är i dag ett vitalt forsknings- och undervisningsområde som bedrivs inom en rad olika discipliner och vid olika lärosäten. Utgivningen av medicinhistoriska översiktsverk på svenska är dock fortfarande en sällsynthet. Uddenberg hävdar i sin inledning att man måste söka sig till 1940-talet då patologen Robin Fåhræus publicerade sitt trevolymsverk Läkekonstens historia – En översikt (1944–1950), men riktigt så långt tillbaka behöver man trots allt inte gå. Ingemar Nilssons och Hans-Inge Petersons Medicinens idéhistoria från 1998 är betydligt mindre omfångsrik än Uddenbergs egen, men sträcker sig även den från förhistorisk tid till en mera närliggande period och har besläktade tematiska ingångar. Inte ett översiktsverk, men ändå ett arbete som greppar centrala tendenser under en längre tidsperiod var Medicinen blir till vetenskap – Karolinska institutet under två århundraden (2010) med Karin Johannisson, Ingemar Nilsson och Roger Qvarsell som redaktörer.

Uddenberg deklarerar i inledningen att han inte vill skriva en traditionell medicinhistoria inriktad på banbrytande upptäckter och heroiska pionjärer inom olika områden. Problemet med en sådan historieskrivning är enligt författaren att läkekonstens historia knappast kan beskrivas i termer av en rätlinjig utveckling och triumf över sjukdom och lidande. I stället för schablonbilden av naturvetenskapens kunskapsutveckling som ett byggnadsverk där sten fogas till sten, vill Uddenberg använda labyrinten som en metafor för att betona betydelsen av osäkerheten i kunskapssökandet och de många irrgångarna i medicinens långa historia. Det går inte att ta miste på hans engagemang när han utropar att ”mesmerism, vattenkurer och homeopati” måste få ”nästan lika mycket utrymme som blindtarmsoperationer och penicillinbehandlingar”. Strävan har varit att låta ett historiserande och kontextualiserande förhållningssätt genomsyra framställningen.

Uddenbergs önskan är därmed att ansluta sig till en förkrossande majoritet av medicinhistoriker som under det senaste halvseklet har studerat medicinens, vårdens och hälsoarbetets historia i ett brett socialt och kulturellt sammanhang. I opposition mot den traditionella medicinhistorien utvecklades med början kring 1970 en mer socialhistoriskt driven medicinhistoria som lade tonvikt på den medicinska kunskapens kontingenta karaktär och det kulturellt specifika i upplevelser av hälsa och sjukdom. Med denna forskningsinriktning uppmärksammades vårdsystemets expansion, läkarnas förändrade makt och hälsopolitikens interventioner. Ett uttalat patientperspektiv kom att prägla många av studierna och de sjukas egna berättelser om sjukdomarna och sjukvården stod ofta i förgrunden. Denna sociala medicinhistoria har efterhand fått konkurrens från kulturteoretiskt orienterade studier som riktat analysblicken på representationer av kropp, hälsa, sjukdom och död i ett vitt spektrum av empiriska källor och material. Med den ”materiella vändningen” kom den kulturhistoriska medicinhistorien att röra sig alltmer mot ett fokus på cirkulationen, medieringen och transformationen av medicinsk kunskap i olika sammanhang. I dag framstår medicinhistoria som ett tvärvetenskapligt område, genomkorsat av en rad skilda discipliner, alltifrån olika historiska fält till sociologi, antropologi och teknik- och vetenskapsstudier.

Uddenbergs uttalade vilja att trotsa den traditionella medicinhistorien visar sig framför allt i valet att skildra fler än de vanliga misstänkta: vid sidan av Hippokrates, Galenos, Vesalius, Röntgen, Pasteur och Fleming ställs gestalter som homeopatins grundare Samuel Hahnemann och frenologen Franz Joseph Gall. Han är också angelägen om att lyfta fram Karolina Widerström, Nanna Svartz och andra kända kvinnliga läkare under 1900-talets första hälft, liksom exempel på barmhärtighetssystrar och diakonissor som verkade före Florence Nightingale och den första svenska sjuksköterskan Emmy Carolina Rappe. Likaså väjer han medvetet för anakronistiska fördömanden i konventionella framställningar genom att inkludera ”felaktiga” och ”misslyckade” sjukdomsteorier, diagnosmetoder och behandlingar. Åderlåtning har dock Uddenberg inget till övers för – här skiner den samtida läkarens blick igenom.

Trots denna ambition framträder på många ställen i böckerna en teleologisk tendens att skriva medicinhistorien sett i ett efterhandsperspektiv. Detta blir tydligt både i formuleringar och rubriker. Exempelvis påpekas att melothesi, den ”ovetenskapliga” lära som under medeltiden och renässansen förenade astrologi och medicin, ”ändå var ett steg i riktning mot att göra medicinen till naturvetenskap”. Talande är att rubriken till kapitlet om 1700-talet har satts till ”På väg mot vetenskapen” och även om Uddenberg säger sig vilja nyansera bilden av upplysningstiden som en ”transportsträcka” mellan två århundraden som kännetecknades av stora vetenskapliga genombrott försvåras detta av hans beskrivning av de ”ganska famlande” försöken ”att göra medicinen till vetenskap”.

Detta perspektiv framstår som problematiskt, eftersom implikationen är att förflutna föreställningar, kunskaper och praktiker får sin betydelse av det som de pekar fram mot, snarare än att betraktas i ljuset av sin egen tids meningssammanhang. I kapitlets avslutning hävdar författaren dessutom att medicinen omkring sekelskiftet 1800 ”fullt ut blev en modern empiriskt inriktad naturvetenskap” som utgick från experiment och patologisk-anatomiska undersökningar. Påståendet ter sig märkligt mot bakgrund av de senaste decenniernas medicinhistoriska forskning, vilken bland annat har belyst att laboratoriemedicinen långt ifrån vann omedelbar acceptans eller mottogs lika av alla forskare och läkare. Relationen mellan medicinsk vetenskap och praktik har innefattat konflikter såväl som samarbeten, från tidigmodern tid fram till i dag.

Det bestående intrycket efter att ha plöjt de åttahundra sidorna av Lidande och läkedom är att Uddenberg trots allt berättar en rätt så välbekant traditionell medicinhistoria med vissa socialhistoriska inslag. Perspektivet är västerländskt och den internationella utvecklingen står i centrum. Den svenska medicinhistorien åkallas företrädesvis när någon berömdhet som Olof Rudbeck eller Carl von Linné satte avtryck på de större scenerna. Den första volymen har en tydlig kronologisk ordning och sträcker sig från äldre stenålder till 1700-talets slut. De olika kapitlen svarar i hög grad mot förväntade periodiseringar, platser och traditioner. Läsaren får bekanta sig med antikens humoralpatologi, renässansens mekanistiska kroppsuppfattning och 1700-talets (i boken används upplysningstiden som synonym till hela århundradet) systematiska nosologi (sjukdomslära). Den andra volymen som rör perioden från 1800-talet och fram till omkring 1950 är mer tematiskt organiserad kring olika kunskapsområden och skildrar socialmedicinens framväxt, fysiologins experimentella metoder, den patologiska anatomin, diagnostiska tekniker, bakteriologin, immunologin, anestesin och aseptiken samt psykiatrin. Att Uddenberg gör halt kring mitten av 1900-talet är förståeligt med tanke på alla de specialområden som etablerats sedan dess, men uppgiften försvåras också av att det till stor del saknas översiktsverk för biomedicinens utveckling och historia av det slag som han bygger sin övriga framställning på.

Insprängt i volymernas enskilda kapitel finns ett antal fördjupande essäer eller kanske snarare anekdoter kring framför allt kända personligheter, upptäckter, sjukdomar, behandlingsmetoder, men också viktiga organisationer och institutioner skymtar fram. Även en del sjukdomsfall och berättelser om patienter uppmärksammas. Enligt Uddenberg kan många av dessa anekdoter jämställas med helgonlegender eller epos om nationalhjältar och har inget vetenskapligt värde men kan tjäna som underhållning och stöd för minnet. Ett återkommande inslag i denna medicinhistoriska hagiografi är kvinnorna bakom eller kring mannen: Ivan Pavlov (han med hundarna) hade en hustru, Sara, som gav upp sin karriär och ”gick med liv och lust in för att vara en lojal maka” och sköta ”markservicen”. Robert Lawson Tait, som utvecklade den gynekologiska bukkirurgin (ovariotomi, en operation för att avlägsna tumörer i äggstockarna), hade en (icke-namngiven) mamma, ”en vacker kvinna av god familj”, som var otrogen mot sin make och fick barn (Tait) med mannen som infört kloroformnarkosen: Jameson Young Simpson. Uddenberg anför bildbevis för släktskapet och skriver i sina kommentarer att Tait och Simpson var ”undersätsiga och muskulösa, med kraftiga nackar och påfallande stora huvuden och påminde även i mentalt hänseende om varandra”. Frågan är väl hur pass givande det är att dra fram dessa gamla skrönor och språkbruk.

Att Uddenbergs medicinhistoria håller sig inom de konventionella och anekdotiska ramarna framstår inte som särskilt överraskande efter en genomgång av den litteratur som han använt för sitt arbete. (Det ska på en gång sägas att han redovisar sina källor på ett hederligt och sympatiskt sätt.) Metoden har varit att läsa in sig på ett urval existerande översiktsarbeten (däribland ett par av de brittiska antologier som nämndes tidigare) och sedan fördjupa förståelsen av vissa områden med hjälp av tillgänglig speciallitteratur. Biografiska uppgifter har kompletterats genom sajter på nätet, till exempel Wikipedia. Roy Porter framträder som en ledstjärna och det finns flera referenser till viktiga verk som kommit fram i kölvattnet av den sociala medicinhistorien. Men en mycket stor del av den tidigare litteratur som Lidande och läkedom stödjer sig på har många år på nacken, ofta producerad av de historiska aktörerna själva. Skildringen av Pavlovs hustru visar sig vara hämtad från vännen Boris P. Babkins bok Pavlov – A biography från 1949. Källan till beskrivningen av folkhälsokampanjen mot tuberkulos under 1900-talets första hälft, som återfinns i den andra volymen, är en skrift utgiven 1928 av Gustaf Neander; en av de drivande medicinska företrädarna i denna kampanj. Läkarnas historia skriven av läkare, det känns igen.

Uddenberg är språkkunnig och har också läst äldre originalarbeten som finns i Hagströmerbibliotekets samlingar. Det är en sagolik skatt och det råder ingen tvekan om att hans läsning har varit berikande för framställningen, inte minst genom ett flertal bilder som han påträffat i dessa verk och som reproducerats i Lidande och läkedom. I inledningen beskriver han känslan när han påträffade Robert Kochs första bild av tuberkulosbakterien och Willem Einthovens tidigaste publikation av en EKG-kurva – han blev ”lycklig”. Förutom Hagströmerbiblioteket har även bilder, ungefär lika många, tillhandahållits av internationella och nationella arkiv och bildbyråer, och ett mindre antal från Wellcome Library i London. Tyvärr saknas till stor del hänvisningar som gör det möjligt att få information om deras ursprung och historia. Bildtexterna är ofta intressanta och tillför något till den löpande texten men någon kvalificerad bildanalys görs inte. Två ”klassiska” målningar av ett par av medicinhistoriens mest kända pionjärer kommenteras förstrött med: ”Så här kunde det se ut när Laennec undersökte en patient”, och ”Så här kan det ha sett ut när Morton gav den första eternarkosen”. Här kunde Uddenberg ha hittat inspiration i den kulturteoretiskt orienterade medicinhistorien för att diskutera hur och med vilka visuella medel läkare, patienter och medicinska miljöer har framställts genom historien.

Allt kan givetvis inte inkluderas i ett översiktsverk och olika läsare efterfrågar olika saker. Jag uppskattade personligen avsnitten i den första volymen om obstetrikens historia med de intressanta planscherna hämtade från den engelska anatomen William Hunters arbete Anatomia uteri humani gravidi (1774), och från den svenska läkaren Johan von Hoorns Den swenska wäl-öfwade jord-gumman (1697). Även barnmorskan Justine Siegemundins tyska lärobok, en inspiration till von Hoorns verk, behandlas på ett intressant sätt i en insprängd kortessä. Det reproduktionshistoriska spåret följs dock inte riktigt upp i den andra volymens framställning av perioden från 1800 till 1950. I korthet berörs forskningen om könshormonerna och utvecklingen av preventivmedel och den viktiga aborthistorien lyser nästan helt med sin frånvaro. Det är också slående hur litet utrymme som ägnas åt etiska problem och dilemman. Läkaretikens framväxt nämns bara sporadiskt och exempelvis rashygienens teori, praktik och institutionella etablering avhandlas på ett par enstaka sidor.

Det framstår som en styrka att det medicinhistoriska området rymmer många varianter av att skriva och bedriva medicinhistoria. Den traditionella medicinhistorien har ett värde, inte minst pedagogiskt, och kan kombineras med social medicinhistoria, kulturhistorisk medicinhistoria, materialitetshistoria och andra inriktningar. Uddenbergs medicinhistoria gör inga anspråk på att bidra med ny kunskap och hans främsta drivkraft är den personliga lusten att lära mer. Det är lätt att känna igen sig i författarens beskrivning av lyckan över att finna en speciell bild eller textpassage i ett bibliotek välfyllt med unika böcker och material. Men ett arbete som aspirerar på att bli ett medicinhistoriskt standardverk förväntas ändå vara förankrat i aktuell forskning.

Solveig Jülich är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet