Tydlig bild av kungens politiska insats men personen förblir undflyende

I sin välskrivna studie över Gustaf VI Adolf växlar Roger Älmeberg mellan att skildra kungens politiska insats och teckna ett porträtt av honom som person. Bokens största förtjänst är redogörelsen för Gustaf VI Adolfs politiska roll och inflytande i småskaliga nätverk och inofficiella relationer. När det gäller hans person och inre föreställningsvärld har Älmeberg det svårare, mycket beroende på att det privata arkivmaterialet ännu inte är tillgängligt för forskningen. Älmeberg är därför i stor utsträckning hänvisad till att spekulera och den psykologiska analysen blir ofta svepande och lyfter sällan.

 

Journalisten Roger Älmeberg väcker genom sin studie över Gustaf VI Adolf (1882–1973), Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin, frågan om vad det innebär att vara regent i Sverige. När Gustaf Adolf som landets förste helt och hållet konstitutionella monark tillträdde tronen 1950 hade han uppnått pensionsålder. Sedan han blev kronprins 1907 hade han dock i princip årligen trätt in som regent som ställföreträdare för sin far, Gustaf V. Just relationen dem emellan utgör en röd tråd i Älmebergs framställning. Den plikt som inbegreps i Gustaf VI Adolfs valspråk, ”plikten framför allt”, var intimt förknippad med monarkins fortbestånd.

Älmebergs bok är överlag välskriven och öppnar upp ett antal perspektiv mot Sveriges roll i Skandinavien och Europa under det gångna seklet. Han växlar mellan tecknandet av två parallella bilder av Gustaf Adolf, en politisk och en personlig. Den första av dessa två bilder lyckas han bra med; med den andra är det däremot svårare, inte minst eftersom det tillgängliga arkivmaterialet i det avseendet är högst begränsat. En mer uttömmande biografi får vänta åtminstone till år 2035, när det testamentariskt slutna, privata arkivmaterialet blir tillgängligt för forskningen. Mindre än en fjärdedel av Älmebergs bok täcker tiden som kung. ”Regenten” i bokens titel spänner emellertid över en längre period, en poäng som med fördel hade kunnat betonas ännu tydligare.

I genomgången av barndom och uppväxt övertolkar Älmeberg arvsynd och religiös fostran hos Gustaf Adolf, baserat på diktamina i hans bevarade skrivböcker från skoltiden.

Gustaf VI Adolf blev en väldigt populär monark i många läger. Han drabbades av ett flertal personliga tragedier under sitt långa liv, men verkar ha haft en förmåga att resa sig, gå vidare och blicka framåt. Att säga så värst mycket om personliga motiv och möjliga inre föreställningsvärldar är dock hart när omöjligt i brist på direkta källor av mer personlig natur. Älmeberg får i stället spekulera, med början från början, i en något märklig och aningen forcerad övergång från en beskrivning av Gustaf Adolfs dop och modern Victorias postnatala sjukdomstillstånd till en samtida ”period med födslovåndor” för Sverige (i övergången från i huvudsak agrart till industriellt samhälle). I genomgången av barndom och uppväxt övertolkar Älmeberg arvsynd och religiös fostran hos Gustaf Adolf, baserat på diktamina i hans bevarade skrivböcker från skoltiden.

I brist på tydliga indikationer blir det exempelvis vanskligt att utgå från att ”genom giftermålet med Margareta och farföräldrarnas gåva Sofiero öppnade sig både en ny yttre och en ny inre värld”. Just detta exempel är inklämt som ett mer personligt avbrott i Älmebergs skildring av kungafamiljens inblandning i det politiska förloppet under första världskriget. Detta pendelupplägg speglar boken i stort.

Analysen av personen Gustaf Adolf bygger i stort på andrahandskällor om relationen till modern och barnen. Detta skulle tjäna på att nyanseras, men man får taga vad man haver, här främst de före detta prinsarna Sigvard och Lennart Bernadottes memoarer (båda publicerade efter kungens död). Älmeberg återger bland annat ett citat från Lennart Bernadotte om ”Farbror Gusty” och hans lekfullhet inom familjen (på Sofiero). De mer eller mindre spekulativa psykologiska tolkningarna är förvisso stundtals välfunna, till exempel i analysen av situationen efter äldste sonen arvprinsen Gustaf Adolfs död i en flygolycka 1947: ”Kanske upplevde han svärdotterns [Sibyllas] tragedi som en spegelbild av [sin första fru] Margaretas död. Då hade han vid drygt 38 års ålder plötsligt blivit änkling med fyra söner och en dotter i åldrarna 3 till 14 år; nu var Sibylla lika oväntat änka vid 39 års ålder med fyra döttrar och en son i åldrarna nio månader till 12 år.” Älmeberg köper inte heller den gängse förklaringen att Gustaf Adolfs frånvaro vid modern drottning Victorias död i Rom 1930 berodde på att ”han måste regera när fadern var borta”. Arvprinsen, då i den tidiga 20-årsåldern, hade redan gått in som regent efter sin myndighetsdag när kungen och kronprinsen båda hade varit frånvarande från Sverige, och hade kunnat göra så även vid det här tillfället.

Den psykologiska analysen lyfter dock sällan riktigt, och är uttryckt i svepande kopplingar som att bristen på romaner i Gustaf VI Adolfs boksamling ”underströk kanske att psykologi och djupare förståelse av sina barn och andra människor nog var honom främmande”. Tolkningen står förvisso självklart författaren fri. Ibland blir det dock något olyckligt, exempelvis vid en kommentar kring Gustaf Adolfs nykterhet – han slutade dricka alkohol tidigt i livet – och antydningar om ”hur alkoholen hade påverkat i ungdomen”: Lady (Nancy) Astors återgivna kommentar, ”I knew you when you drank”, kan lika gärna anspela på hur länge hon hade känt honom snarare än på tidigare alkoholkonsumtion.

Den stora förtjänsten är skildringen av Gustaf VI Adolfs politiska roll och inflytande i småskaliga beslutsfattande nätverk inom och utanför konseljer och inofficiella möten, först i relation till sin far, Gustaf V, och senare till statsminister Tage Erlander. Älmeberg bygger i stor utsträckning sin redogörelse på fyra arkivlådor i Bernadotteska Arkivet (Gustaf VI Adolfs arkiv I, volymerna 20–23, med samlingsrubriken ”Handlingar rörande politik”). Boktitelns bild av ”regenten som räddade monarkin” tecknas främst under första världskriget, då kronprins Gustaf Adolfs ingrep som ställföreträdande regent i kungens frånvaro i september 1916 för att undvika ett alltför stort tyskt ekonomiskt inflytande över Sverige. Älmeberg ger en god skildring av det dramatiska förloppet i Sverige i kölvattnet av den ryska revolutionen och av hungersnöden som ett resultat av den allierade blockaden under Carl Swartz regering 1917. Många namn figurerar i framställningen och Älmeberg ställer relativt höga krav på läsarens förmåga att memorera politiker och andra personer utan vidare introduktioner. Ibland blir det dock fel, då han hänvisar till ”Nils Swartz”, rimligen en sammanblandning av Carl Swartz (statsminister 1917) och Nils Edén (dito 1917–1920).

I krigets slutskede och därefter hade Gustaf Adolf fått ett ökat inflytande över kungen (”nu lyssnade Gustaf V definitivt mer på sonen än på sin hustru”; hänvisningar till ”Samtal m pappa”, 1918). Det direkta hotet mot den svenska monarkin var trefaldigt: revolutionsefterspelet i Ryssland, kejsar Wilhelm II:s abdikation i Tyskland och inrikespolitiska diskussioner om författning och rösträtt i Sverige. Älmeberg citerar Gustaf Adolf till modern Victoria (dock utan angivelse om vare sig brev eller datum) om utgången av balansgången: ”Jag tror att man lugnt kan säga att vi vid denna tidpunkt stodo mycket nära den revolutionen, som afvärjdes tack vare socialdemokraternas hållning.” Älmeberg fortsätter: ”Karakteristiskt nog framhöll inte Gustaf Adolf i brevet sin egen viktiga och kanske avgörande roll under förhandlingarna för att rädda monarkin och driva på för en total rösträttsreform för båda kamrarna.” Han framhäver i sammanhanget även problematiken i att Gustaf V:s och drottning Victorias brevväxling senare förstördes (dock nämner han inte Gustaf Adolfs inblandning i detta beslut), och att sonens roll i förhandlingarna 1918 därmed inte kan belysas från det perspektivet.

Älmeberg beskriver även Gustaf Adolfs engagemang i Ålandsfrågan 1918–1919 och sambanden med finska inbördeskriget. De två världskrigen utgör navet i den historia han vill berätta om den engagerade kronprinsen och monarkins fortbestånd, en fråga som för Gustaf Adolf i viss mening var sammansmält med Sveriges väl och alliansfrihet. Kronprinsens personliga åsikter, uttryckta i utrikesnämnden och i konseljer, skildras relativt ingående under vinterkriget 1939–1940, i samband med midsommarkrisen i juni 1941 och under andra världskriget i stort. Älmeberg framhäver tydligt kronprinsens roll när han antingen gick emot eller backade upp sin fars åsikter. Även arvprinsen, Gustaf Adolf (inom familjen kallad Edmund), framträder med viss skärpa, vilket annars sällan är fallet.

Det är riktigt att Gustaf Adolf skrev ett utkast till Gustaf V:s telegram till Hitler 1940 med vissa skarpare formuleringar än det som nådde den tyske diktatorn. Däremot är dessa formuleringar överstrukna i det utkast som Älmeberg nämner, och förekommer inte i den slutliga maskinskrivna versionen. Det framgår inte heller om initiativet till telegrammet kom från Gustaf Adolf. Efter krigsslutet blev kronprinsens politiska inflytande och engagemang mindre påtagligt. Älmeberg framhäver förvisso Gustaf Adolfs inflytande på Sveriges efterkrigstida säkerhetspolitik och doktrinen fortsatt alliansfrihet, med motivering genom hänsyn till Finlands situation.

Nyckelrelationen i detta avseende, och under större delen av tiden som kung, var den mellan Gustaf VI Adolf och Tage Erlander, från början ganska motsträvig, men snart med en annan och ömsesidigt respektfull ton. Älmeberg nämner ett ganska anmärkningsvärt citat ur Erlanders dagbok från januari 1950, då prins Bertil ska ha sagt att Gustaf V:s ”motvilja att överlämna regeringen beror på djup misstro mot kronprinsens förmåga att klara upp sakerna. Kungen skulle mycket hellre ge det till mej.” Med rätta menar Älmeberg att detta var något märkligt: delvis var kronprinsen regent just vid det tillfället, men framför allt hade han årligen ”sedan 1910 […] varit regent under månader vid kungens frånvaro utomlands, förutom under de båda världskrigen”. Den enda källan till detta ”intrigspel” är förvisso Erlanders citerade dagbok.

Gustaf Adolf trädde in som regent ännu en gång i februari 1950 och efterträdde slutligen sin far på tronen i slutet av oktober samma år. Erlanders ursprungliga bedömning sammanfattas väl av Älmeberg: ”Visserligen var kronprins Gustaf Adolf noga med detaljerna, men han hade ytterligare en irriterande egenskap – han kunde kombinera det med att se de större linjerna; något han hade visat under första världskrigets demokrati- och författningsstrid då han starkt bidrog till att rädda monarkin och införa demokrati. […] Kronprinsen hade i högre grad än kung Gustaf V varit de stora linjernas man.” Gustaf VI Adolfs hanterande av affärerna Kurt Haijby och Karl-Erik Kejne (anklagelser om homosexualitet) i kölvattnet av Gustaf V:s död, att inte vilja ”lägga locket på”, bidrog enligt Älmeberg till Erlanders omsvängning i positiv riktning i synen på honom. 1969 efterträddes Erlander av Olof Palme, som höll tal till kungen på 90-årsdagen 1972. Älmeberg kallar kungens svarstal, på temat sorg, plikt (och lust), för ”Gustaf VI Adolfs testamente till folket”.

Ingen studie av Gustaf VI Adolf kan undgå att åtminstone nämna hans stora arkeologi-, kultur- och konstintresse. Det gör även Älmeberg, om än mer eller mindre parentetiskt. Han nämner Gustaf Adolfs roll som medgrundare av föreningen Nationalmusei vänner och hans engagemang i Svenska institutet i Rom. I samband med en dagboksanteckning av Erlander från 1945 påpekar Älmeberg att denne inte verkade känna till att kronprinsen ”grundade” Rominstitutet (1925), ”och sedan dess hade varit drivande ordförande och därefter dess aktive beskyddare”. Gustaf Adolf var dock i högsta grad aktiv ordförande även 1945, och fortsatte i den rollen tills han besteg tronen. Påståendet att Gustaf Adolf ”samtidigt inriktade sig alltmer på de antika etruskiska, romerska och grekiska kulturerna när det gällde arkeologiska utgrävningar” är vilseledande. När det gäller de stora svenska utgrävningsprojekten i Etrurien, med början vid San Giovenale i mitten av 1950-talet, är det missvisande att Rominstitutet inte skulle ha haft ”några utgifter för projektet”. Älmeberg har rätt i att ”en fond för grävningarna instiftades av Svenska Rominstitutets Vänner”, ställd till Gustaf VI Adolfs personliga förfogande, däremot inte för de grävningar som här åsyftas utan för det senare åtagandet vid Acquarossa (grävningsfonden inrättades 1966 och avvecklades 1974).

Älmebergs bok ger överlag ett både relevant och intressant porträtt av Gustaf VI Adolf. Den hade förvisso tjänat på en större noggrannhet och konsekvens. Älmeberg hänvisar genomgående till arkivmaterial i noterna. Med kännedom om hur detta material ser ut kan man dock konstatera att detta inte är fullt tillfredsställande. Värre är när hänvisningar saknas helt, exempelvis vid citat ur brev från adjutanten Göran Posse eller från en rapport till tyska Auswärtiges Amt (1913?). Andra citat utan tydliga hänvisningar förekommer i samband med bondetåget 1914, ur Nathan Söderbloms predikan vid Karl Staafs begravning 1915, ur brev från George V till Gustaf V om handelsblockaden 1916, och från Gustaf Adolfs anteckningar gällande samtal med sin far i regeringsfrågan 1918. Härstamningen av citatet från Gustaf V (”Det går jag aldrig med på” – att med våld hindra fransk transitering av trupp genom Sverige i början av mars 1940) skulle kunna framgå tydligare. Formella aspekter kring referenser till författare och boktitlar lämnar vidare stundtals något att önska och mindre rättelser skulle inbegripa korrekt stavning av ”Luni [sul Mignone]” och ”Etruria Meridionale”, Margit Fjellman (inte ”Fjellner”), och liknande korrekturfernissa. Allt bildmaterial, i ett koncentrerat urval, är samlat längst bak i boken, och hade nog tjänat på att utportioneras.

I år kan ätten Bernadotte emotse firandet av sitt 200-årsjubileum på Sveriges tron, de senaste 100 åren mycket tack vare Gustaf VI Adolfs pliktdrivna insatser. Han bidrog starkt till monarkins fortbestånd efter andra världskriget, inte minst genom att leva tillräckligt länge för att kronprinsen – senare kung Carl XVI Gustaf – skulle hinna bli myndig, och genom att vara flexibel nog att acceptera konstitutionella förändringar som skulle komma att träda i kraft postumt, genom vilka monarkin skulle kunna kvarstå i sak och som symbol.