Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Historia
Barbro Eberan
Förlorade generationer? – Tyskarna och skuldfrågan
Carlsson Bokförlag | 200 s | Isbn 9789173316309
Recensent: Birgitta Almgren
Tysk historia och samhällsdebatt

För många svenskar har Tyskland blivit det okända landet. När därför Barbro Eberan publicerar tredje delen i sin svit Tysk europeisk historia i nazismens skugga fyller texterna en viktig funktion i Sverige genom att förmedla breda kunskaper om det ofta bortglömda Tyskland. I Förlorade generationer? – Tyskarna och skuldfrågan har hon förutom analyser av den tyska nutidshistorien samlat ett urval av sina tidigare publicerade recensioner och artiklar. Utan att instrumentalisera abstrakt terminologi och teoretiska analysmodeller fokuserar Eberan i stället pedagogiskt generationsskillnadernas betydelse för människors världsbild och handlande. Fyra tyska generationer sätts in i historiskt sammanhang: Vilken roll kom deras erfarenheter att spela för deras hållning till nazismen och för deras agerande under 1900-talets olika perioder?

Bilden av Hitler har växlat genom åren och fyllts med myter i takt med den politiska utvecklingen i Tyskland. Redan 1936/1937 kom den första Hitlerbiografin, skriven av den tysk-judiske journalisten Konrad Heiden som genomskådade Hitlers dubbelväsen, hans förmåga att dupera och entusiasmera, parad med känslokyla och människoförakt.

Efter kriget väckte den engelske historikern Alan Bullock uppmärksamhet med Hitler – A Study in Tyranny. Hitler framställdes som hänsynslös maktmänniska utan ideologiska drivkrafter. Att det fanns starka antisemitiska och rasistiska strömningar i samhället som Hitler kunde utnyttja kom helt i bakgrunden och därmed också ansvarsfrågan. Förträngning av skuldkänslor underlättades genom att Hitler framställdes som ondskan personifierad. Det tyska folket hade förförts av ett monster som tvingat människorna att följa honom mot avgrunden.

Att framställa Hitler som en vanlig människa som av omständigheterna lyckades få gränslös makt, inte som monster och mytisk supergestalt, var länge tabu. Ännu Joachim Fests Hitler – Eine Biographie (1973) präglas av en blandning av fascination och förakt för den obildade uppkomlingen. Den engelske historikern Ian Kershaw, som publicerade sin Hitlerbiografi 1998–2000, skildrar Hitler som ett tomt skal som fylldes med innehåll genom tyskarnas projektioner av behov och drömmar. Men 2013 demaskerade Volker Ullrich med hjälp av okända källor ”fenomenet Hitler” i biografin Adolf Hitler – Die Jahre des Aufstiegs 1889–1939. Ulrich framställde Hitler som den geniale skådespelaren som kompenserade mindervärdeskomplex genom extrem maktlystnad.

Men Eberans bok handlar inte bara om Hitler utan också om forskningsläget när det gäller politiker som Walter Ulbricht och Egon Krenz, krigsförbrytaren Adolf Eichmann och Rudolf Augstein, mannen bakom det välrenommerade nyhetsmagasinet Der Spiegel. Det handlar exempelvis också om musikern Wilhelm Furtwängler som tvingades kompromissa med nazisterna och trodde att man kunde skilja mellan konst och politik, om författaren Kurt Tucholsky som lämnade det hektiska nöjeslivet i Berlin och som efter Hitlers makttillträde tog sin tillflykt till drömlandet Sverige, vilket blev en mardröm.

Ett gripande porträtt ges av Nobelpristagaren Thomas Manns hustru Katia Pringsheim, som föddes i en förmögen professorsfamilj i München. Hon hade fått en gedigen utbildning, hade bland annat studerat experimentalfysik och matematik, men gav upp allt för att solidariskt stötta sin man som blev alltmer berömd. Hon blev hans lojala livskamrat, Fru Thomas Mann, mor till deras sex barn och samtidigt hans sekreterare, hans inspirerande kritiker och manager. Det var hon som skötte allt praktiskt och såg till att han fick arbetsro i exilen i Schweiz och USA efter att de tvingats lämna Tyskland när nazisterna kom till makten.

Även Leni Riefenstahl, som blev Hitlers favoritregissör, ägnas ett långt kapitel. Det var Riefenstahl som skapade den berömda filmen Viljans triumf om partidagarna i Nürnberg, men hon var också verksam som dansös, skådespelerska, fotograf, bergsbestigare och dykare. När hon firade sin 100-årsdag 2002 reducerades hon ändå till propagandisten som förvandlade nazismen till estetiska mästerverk. Förgäves försökte Riefenstahl tvätta bort hakkorsstämpeln. Framträdande feminister anser att hon utnyttjats som syndabock för manliga skuldprojektioner. Vilken roll spelade hon då? Eberan visar hur Riefenstahl som inte motsvarade det nazistiska kvinnoidealet ändå målmedvetet lyckades navigera i Tredje rikets manliga värld. Riefenstahl ”visste tillräckligt för att veta att hon inte ville veta”, en banbrytande dokumentärfilmare utan skuldkänslor som blivit symbolfigur för det ”efterkrigstyska förträngningsmaskineriet”, som Eberan uttrycker det.

I Eberans essäer behandlas även aktuella samhällsproblem som diskuteras i tyska medier, exempelvis motsättningar och kvarvarande skillnader mellan östra och västra Tyskland. Varför lämnade bara Väst- och inte Östtyskland ekonomisk gottgörelse till Israel och varför är problemen med nynazism och främlingsfientlighet större i det forna DDR än i västra Tyskland? Eberan jämför tyska forskares olika förklaringsmodeller. DDR framställde sig som ett land fritt från nazism, rasism och främlingsfientlighet, eftersom antifascismen ju var statsdoktrin. Det som inte fick finnas, det fanns inte. All skuld för nazistiska brott och främlingsfientlighet sköts på det kapitalistiska Väst.

Som läsare hade man önskat att Eberan aktualiserat essäerna och följt upp dem med den senaste forskningen, exempelvis när det gäller den tysk-svenske författaren Peter Weiss, förbundskanslern Willy Brandt eller den legendariske journalisten Günter Wallraff som genom sin journalistiska metod gett svenska språket ett nytt ord, wallraffa. Men hon har valt att behålla originalen så som de en gång publicerats. På det viset blir de ju också tidsdokument som speglar den tid då de ursprungligen skrevs.

När det gäller akribi finns några missar. Joachim Gauck exempelvis blev inte president 2011 som anges i två essäer utan 2012. Men det påverkar inte helhetsintrycket. Eberan är en skicklig skribent som insiktsfullt och initierat refererar och analyserar tysk samhällsdebatt, samtidigt som hon tecknar porträtt av framstående tyska kulturpersonligheter, författare och politiker – en informativ, lättläst och spännande bok.

Birgitta Almgren är professor emerita, verksam vid Södertörns högskola, Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet