4/2016

I två nya studier tematiseras tystnaden kring män som offer för våld. Christopher Collstedt visar hur rättsvårdande institutioner från 1800-talet och framåt marginaliserat den våldsutsattes röst och lagt fokus på disciplinering av gärningsmän. Att boken har samtida relevans framgår av Jens Lindbergs studie om hur män som blivit våldtagna bemöts i vården. Han menar att det än i dag saknas ett samhälleligt narrativ om våldtäkt på män. I en avhandling om vårdpraktiker kring våldtagna män tar etnologen Jens Lindberg avstamp i ett möte 2012 mellan höjdhoppsveteranen Patrik Sjöberg, dåvarande generalsekreteraren för RFSU Åsa Regnér samt dåvarande socialministern Göran Hägglund. Mötet kom till i efterspelet av Sjöbergs uppmärksammade självbiografi från 2011, där han berättade om de sexuella övergrepp han i ungdomen utsatts för av sin styvfar och tränare. Vid mötet lovades att insatser för pojkar och män som utsatts för sexuella övergrepp skulle utredas.

När ett regeringsbeslut kom nästföljande år hade dock männen skrivits ut ur problemformuleringen. Insatserna kom att rikta sig mot ungdomar och mot föreningslivet och blev därmed en angelägenhet för Utbildningsdepartementet snarare än Socialdepartementet.

Varför försvann männen? Berättelsen om männens utradering som offer för våldtäkt drar mina tankar till Märta Tikkanens uppmärksammade roman från 1975, Män kan inte våldtas. Boken, som handlar om hur en kvinna hämnas på en våldtäktsman med samma mynt för att sedan anmäla sig själv hos polisen, skrevs mitt under en pågående debatt om våldtäkt. Genom att låta det tidigare offret göra sig till förövare och tvinga den tidigare förövaren att bli offer, satte Tikkanen samhälleliga förväntningar på såväl (kvinnliga) offer som (manliga) förövare i blixtbelysning. Fyrtio år har gått sedan Tikkanens roman, men fortfarande fattas ett språk som kan begripliggöra våldtäkt mot män. Länge saknades ett sådant språk till och med i rent juridisk mening. Det var först 1984 som våldtäkt i brottsbalken formulerades som ett brott mot en person. Tidigare begicks brottet alltid mot en kvinna.

Jens Lindbergs Orsak: Våldtäkt är en av två nya studier som tematiserar tystnaderna kring män som offer för våld. Den andra är Christopher Collstedts I begynnelsen var dådet. Collstedt undersöker hur de rättsvårdande institutionernas har hanterat manliga våldsutövare och våldsutsatta under tidigmodern och modern tid, från 1700-tal till 1930-tal. Trots att dessa bägge studier rör sig med olika material, metoder och perioder, hakar de i varandra och visar på större mönster i samhälleliga förståelser av våld, sexualitet, förövarskap och offerskap – liksom när en sådan förståelse gör halt.

Collstedts material utgörs av lagtexter, vetenskapliga fallbeskrivningar och rättegångsprotokoll, som behandlar våld utfört av män mot män. Det mest påtagliga under perioden är hur målsägandes roll förändras, marginaliseras och förskjuts till brottsoffrets roll.

Själva termen målsägande speglar en tidigmodern rättsordning, där det var den som utstått en fysisk kränkning som väckte åtal och drev målet genom att föra sin talan. I det tidigmoderna rättsmaterial Collstedt gått igenom träder de målsägande fram som aktiva aktörer, väl orienterade i lagen och kapabla att driva sin sak i syfte att återupprätta heder och anseende. Det är i alla avseenden en manlig historia – vilket inte är så konstigt, eftersom Collstedts syfte är att undersöka våld mellan män. Men här finns också en brist. När vi varken får reda på hur kön eller social position spelar in, blir det svårt att bedöma hur målsägarrollen fungerade i det tidigmoderna Malmö som Collstedt hämtar sitt rättsmaterial från. De fall han tar upp involverar hantverkarmästare och militärer. Kunde kvinnor väcka åtal? Var målsägarrollen tillgänglig för en lärling eller gesäll? Såg det annorlunda ut på landsbygden jämfört med staden?

Vad som däremot blir tydligt är hur den våldsutsattes röst och berättelse under 1800-talet alltmer marginaliseras, i takt med framväxten av en modern biopolitisk stat som också stärker sitt grepp över våldsmonopolet. Medan de rättsliga institutionerna på 1700-talet i stor utsträckning fungerade som en medlande instans i konflikter – även när det handlade om fysiska kränkningar – kommer de under 1800-talet att bli instanser för klassificering och disciplinering av den som kränkt samhällsordningen genom att bruka våld. Den våldsutsattes berättelse marginaliseras här till förmån för åklagarens, polisens, läkarens och andra experters vetande.

Den svenska strafflagen från 1864 framstår som ett avgörande skede i denna utveckling. Steget mot en biopolitisk rättsordning tas sedan fullt ut när biologiska, medicinska och psykologiska perspektiv på den våldsamme avvikaren slår igenom under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Våldsverkaren klassificeras utifrån olika patologiserande system som sinsemellan kan skilja sig i betoning på arv eller miljö, men som alla befinner sig inom samma biopolitiska diskurs.

Collstedt skriver – i Foucaults efterföljd – en historia om moderniteten som i olika variationer skrivits många gånger förr. Det innebär naturligtvis inte att den är ointressant eller inte kan skrivas igen från nya utkikspunkter. Men samtidigt finns här en obalans mellan studiens anspråk och vad den gör. Som bokens undertitel säger, hävdar Collstedt att han undersöker såväl talet som tystnaderna om våld mellan män. De tystnader hans studie pekar mot uppstår just genom att de målsägande gradvis marginaliseras till mer eller mindre passiva brottsoffer, en position som i sin tur står i konflikt med föreställningar om maskulinitet. Men härifrån går aldrig Collstedt vidare till att verkligen försöka läsa tystnaderna. I stället är det som om han återigen fastnar i det intensifierade talet om våldsutövaren.

Ett väl stort utrymme av studien ägnas därmed åt redogörelser för Darwins, Lombrosos och Freuds teorier, liksom av svenska läkare och psykologer influerade av dessa. Det är som att vi alltid tenderar att hamna hos dessa modernitetens giganter och deras lärjungar (och jag skriver detta även självkritiskt), samtidigt som vi låter de historiska exempel som skulle kunna vidga möjlighetshorisonten hamna i skuggan. Hos Collstedt utgörs dessa historiska exempel just av de tidigmoderna rättsfall som behandlas i början av bokens sista, ganska korta kapitel. Hade denna del fått ta större plats, och inte minst lagts tidigare i studien, kanske det hade möjliggjort en tydligare läsning av tystnaderna kring den våldsutsatte mannen, i stället för ett ensidigt fokus på talet om den våldsbrukande mannen. På så sätt hade Collstedts kritik i inledningen av boken, om hur forskning om brottsoffer och våldsoffer tenderat att negligera män som utsatta för våld, backats upp tydligare av hans egen studie. Nu blir I begynnelsen var dådet i stället och oavsiktligt ytterligare ett symptom på det problem den pekar på, det vill säga den tystnad som omger mäns utsatthet för våld.

En ytterligare diskrepans mellan undersökningens anspråk och vad den faktiskt gör har att göra med den vikt som tillmäts kön i hur arbetet presenteras. Det handlar specifikt om män och det är just tystnaderna kring män som utsatta för våld som motiverar detta fokus. Men i själva studien är det som att Collstedt inte riktigt tar hänsyn till vad det innebär att särskilt studera det kön – som just kön – som samtidigt är normerande subjekt. Under större delen av Collstedts undersökningsperiod är kvinnor inte ens myndiga. Men när Collstedt diskuterar målsägandes förändrade roll, ger han inte läsaren någon uppfattning om hur denna roll förhåller sig till kvinnors möjligheter att exempelvis driva rättsprocess och tala i egen sak. När läsaren inte får veta någonting om hur förändringar i mäns position förhöll sig till kvinnors position, blir det svårt att förstå på vilket sätt dessa förändringar var könade och mannen tenderar att åter bli abstrakt människa. Det mest problematiska med detta är att det går emot studiens explicita ambition att sätta kön i fokus.

Med detta sagt är Collstedts bok läsvärd och intressant. Att den också har samtida relevans bekräftas av Jens Lindbergs Orsak: Våldtäkt – Om våldtagna män i medicinsk praktik. Lindberg har genom intervjuer med vårdpersonal och genom deltagande observation på flera svenska sjukhus utforskat hur våldtäktsutsatta män bemöts och behandlas inom vården. Till skillnad från Collstedt, som diskuterar våld i allmänhet, tittar Lindberg på det mest intima och stigmatiserande av våld, det sexualiserade, och vad det gör med mäns patientpositioner. Dessutom är det specifikt vården han tittar på och han lämnar de rättsliga aspekterna av övergreppen utanför studien.

Hur vårdens bemötande av denna patientgrupp ser ut skiljer sig åt mellan olika sjukhus och mottagningar. Lindberg har genomfört sitt fältarbete både på akutmottagningar som har fastställda rutiner för mottagande av manliga våldtäktsoffer, på mottagningar som helt saknar sådana rutiner och på en mottagning specifikt riktad till våldtäktsutsatta. Under hans fältarbete har i vissa fall rutiner och särskilda insatser vuxit fram och därmed har dessa processer blivit del av hans material. Men bilden han tecknar visar att även inom dessa processer utgör män som utsatts för våldtäkt en patientgrupp som är svår att inlemma i existerande förståelseramar. Därför är det med viss ansträngning de måste begripliggöras, och detta begripliggörande sker i ett navigerande genom förförståelser kring våldtäkt, kön och sexualitet. Begripliggörandet är i sin tur en förutsättning för att patienten skall bli ”vårdbar”.

Det saknas, säger Lindberg, ett samhälleligt narrativ om våldtäkt på män. En våldtagen man utmanar en hel mängd förväntningar på kön, offerskap och maskulinitet. Inom vården tas dessa män i regel emot på akutmottagningar och hanteras enligt olika system för prioritering och remittering. Avsaknaden av narrativ blir särskilt tydlig på de mottagningar som saknar explicita rutiner för våldtagna män. De män som kommer in bringar oreda, skapar osäkerhet och förvirring. Eftersom denna oreda inte kan lösas inom systemet inträder en abjektal dimension; det hela blir ”lite äckligt”, som en av Lindbergs informanter beskriver personalens reaktion på vad en av deras patienter varit med om.

Lindberg visar att sjukvårdens begripliggörande av våldtäktsutsatta män reproducerar skillnader som följer vissa distinktioner, dels mellan kön, dels mellan heterosexualitet och homosexualitet. Avgörande för hur personer omhändertas av vården blir därför inte vad de utsatts för, det vill säga hur själva övergreppet sett ut, utan hur de klassificeras i termer av kön och hetero/homosexualitet. Kvinnor som har våldtagits skickas i regel till gynekologi, oavsett om de utsatts för en vaginal våldtäkt eller inte. På liknande sätt skickas våldtagna män till kirurgi, som förväntas ta hand om rektala skador, oavsett om våldtäkten varit anal eller skett på annat sätt. Det finns en förförståelse om våldtäkt mot män som en ”homosexuell” handling och synen på övergreppet styrs i sin tur av stereotypa föreställningar om homosexuella praktiker.

Ett spår som Lindberg berör men aldrig utvecklar i studien handlar om sexualiseringen av våldtäkten. Själva ordet våldtäkt betyder att ta någon med våld, ”täkt” som en ålderdomlig form av att ”ta”. När förväntningar på kön och på ”homosexuella” respektive ”heterosexuella” handlingar blir styrande för vården, snarare än vad patienten faktiskt har utsatts för, läggs betoningen på täkten snarare än våldet. Våldtäkten förstås alltså i första hand som en sexuell handling och bara i andra hand som en akt av våld. Jag hade gärna sett att Lindberg åtminstone rest frågan om vad detta kan säga oss om samhällets syn på sexualitet i stort. Det finns en avgörande skillnad mellan att förstå en våldtäkt som en akt av våld med sexuella inslag, eller som en sexuell akt med våldsamma inslag. När en våldtäkt förstås som det senare, normaliserar inte det i någon mån våldet i sexualiteten – och planterar därmed en potential av våld i varje sexuell akt?

Dessa frågor ligger utanför Lindbergs starkt empiricentrerade fokus. Men samtidigt hänvisar han i bokens inledning till observationer gjorda utanför det rena fältarbetet; populärkultur, film etcetera. Dessa observationer syns inte i redogörelsen av studien, men hade gott kunnat användas som utgångspunkt för en friare diskussion. Jag misstänker att en sådan dessutom hade blivit riktigt intressant, inte minst på grund av Lindbergs förmåga att ställa de mest naiva frågorna, att aldrig ta någonting för givet. Det är tack vare detta naiva frågande som han också verkligen lyckas läsa både tystnaderna och det tal som stammar, haltar och kommer av sig.

när man läser dessa böcker tillsammans är det slående att ingen av dem skulle kunna ha skrivits utan det arbete som föregått dem inom feministisk teori och genusvetenskap. Det är intressant och glädjande, för det vittnar om hur mycket feministisk teori och genusvetenskap berikat humanvetenskaperna och blivit oundgängliga för en bredare förståelse av samhället.

Patricia Lorenzoni är idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet och författare.