Underhållning för likasinnade

Frågorna som rör arbetet, vad det betyder för oss som individer och för samhället, hur det ger oss identitet som individer och skapar de ekonomiska förutsättningarna för vår gemensamma välfärd, är helt centrala i dag, främst av det skälet att arbetet inte längre är någon självklarhet. Arbetslösheten är utbredd och många av dem som går till jobb upplever inte arbetet som det mest meningsfulla i sin tillvaro. Våra identiteter skapas på så många andra sätt numera än i gamla tider när arbeten gick i arv och släktnamn togs efter vad man jobbade med – och därmed hade för identitet. Industrialiseringen skapade, med Marx terminologi, alienation, människan blev främmande inför sitt eget arbete. Det postindustriella samhället kan sägas ha gått ännu ett steg på den vägen: nu förstår många inte ens varför det över huvud taget behövs arbete och i ett än så länge tämligen rikt land som Sverige är det många som inte ens förstår varför någon ska behöva jobba.

Roland Paulsen, doktor i sociologi, har skrivit en bok om vår tids – givet det ovanstående – viktigaste ämbetsverk: Arbetsförmedlingen. Nästan alla har i något skede av sitt liv haft kontakt med den och få har väl någon vidare positiv uppfattning om den och dess förmåga att åstadkomma det som är dess uppdrag: att se till så att folk arbetar. Han berättar medryckande på ett ledigt språk om några öden kring Arbetsförmedlingen. Han intervjuar Angeles Bermudez-Svankvist inne på Sturebadet och ställer hennes lyxtillvaro som före detta generaldirektör för Arbetsförmedlingen mot Evas liv som arbetslös. Den förra har vunnit allt, och gråter hela vägen till massagen, medan den senare mist både ett eget företag, en hel livsstil, sin make och grundvalen för sin självkänsla.

En del av boken lägger en rätt lös teoretisk grund för iakttagelserna, med hänvisningar till såväl Stanley Milgrams berömda experiment som Louis Althusser. En av de centrala frågeställningarna är vad det är som får de enskilda tjänstemännen att fortsätta att lyda order och verkställa alltmer verklighetsfrämmande politiska beslut, som i ökande grad enbart tycks gå ut på att kontrollera människor och disciplinera dem in i ett arbetsliv där de egentligen inte behövs längre, och där de kanske inte ens skulle vilja befinna sig även om de klarade det.

Egentligen är det ingen renodlad fackbok. Snarare skulle jag kalla det ett slags dokumentärroman. Återgivningarna inifrån konferensrum är som utarbetade små satiriska scener, där tjänstemännen i olika grader av panik, förtvivlan och cynism diskuterar hur de ska hantera att de nya systemen inte fungerar, hur de ska registrera de obligatoriska rapporterna, som ingen läser, men som krävs för statistiken, alltså hur de helt enkelt ska kunna fortsätta att motivera sina egna arbetens existens.

Paulsen skriver underhållande, men stryker för mycket medhårs. Målgruppen för hans bok är nog främst journalister, opinionsbildare och debattörer med liknande ideologisk utblick som han själv. Det fungerar mycket bra och ger uppskattning och beröm i spalterna. Men räcker det verkligen?

Paulsen tillhör antagligen vänsterfalangen, men han tar inte steget fullt ut i boken och beskriver inte vad han anser att man borde göra åt sakerna.

I förlängningen av hans kritik finns strängt taget två olika slutsatser som man kan dra. Antingen förnekar man som nyliberalerna själva existensen av ett gemensamt samhällsansvar för medborgarnas väl och ve: låt var och en klara sig själv. Eller så förespråkar man idén om medborgarlön, en idé som omhuldas av den samtida svenska medievänster som inte tycks ha några begrepp kvar om hur världen ser ut och att vår lokala ekonomiska bas är helt beroende av landets läge i världen. Paulsen tillhör antagligen vänsterfalangen, men han tar inte steget fullt ut i boken och beskriver inte vad han anser att man borde göra åt sakerna. Nå, det är kanske inte hans uppgift heller, men i brist på fördjupning av samhällskritiken, ekonomin och en ytterligare fördjupning av personteckningarna, som skulle kunnat göra det till en riktigt underhållande roman, blir boken inte mycket mer än en ansats. Men det kommer säkert mer framöver. Hoppas bara då att han lämnar tryggheten i den ryggdunkande mediavänstern och vågar tänka litet mer på tvärs mot alla förväntningar. I så fall kommer jag att följa honom med stort intresse och ser fram emot hans fortsatta diskussion av vilket samhälle som är möjligt och önskvärt i framtiden, samt hur glappet mellan mål och medel ser ut i praktiken. Annars kommer han bara att bli en morgonsoffegäst bland alla andra och då är det bara att önska honom lycka till med karriären. Det ska bli spännande att se vad han väljer.

Torbjörn Elensky är författare.