Politik & samhälle

Underskattar farlighet och spridning

Falsklarm om corona? Coronaviruspandemin 2020 – Fakta och analyser
Sucharit Bhakdi & Karina Reiss (övers. Ulrika Junker Miranda)

Karneval
138 sidor
ISBN 9789188729668

| Respons 5/2020 | 8 min läsning

De tyska forskarna Sucharit Bhakdi och Karina Reiss anser att åtgärderna mot covid-19 har varit överdrivna och fått stora ekonomiska konsekvenser. Det är en läsvärd bok, men författarna underskattar hur farligt viruset faktiskt är, även för yngre. De är också för snabba med att förklara pandemin vara över.

Politiker som drivit en mer eller mindre hård, ibland mycket hård lockdown-politik med munskyddstvång, har stort intresse av att åtgärderna inte var förgäves. Foto: Reinhold Möller / Ermell

De tyska forskarna Sucharit Bhakdi och Karina Reiss beskriver i sin bok Falsklarm om corona? covid-19-pandemin utifrån tysk horisont, medan denna pågår, som om den var överstånden, eller åtminstone mycket tydlig i sina konturer. Detta är våghalsigt, för att inte säga riskabelt, eftersom smittans karaktär, och inte minst hanteringen av denna och hur den utvecklas, ändras. Det är som att skjuta på ett mycket rörligt mål, eller som att beskriva ett fruktansvärt oväder medan man befinner sig mitt i det. Men vad de ifrågasätter är om det över huvud taget är frågan om ett fruktansvärt oväder. I stället anser de att det inte är mycket mer än dåligt väder, sådant som återkommer då och då och inte något vi kan göra väldigt mycket åt.

De menar också att smittan inte alls är så farlig som myndigheter och medier i många länder säger. Den svenska strategin lyfts fram som ett föredöme.

Den grundläggande tesen i boken är att åtgärderna mot covid-19 har varit avsevärt överdrivna och feldimensionerade, och att dessa åtgärder slår sönder många företag, skapar massarbetslöshet och misär, inte minst bland unga och hos dem som har dåligt fotfäste på arbetsmarknaden. I stället borde man ha fokuserat på att skydda dem som löper störst risk att bli svårt sjuka, som äldre på äldreboenden. De menar också att smittan inte alls är så farlig som myndigheter och medier i många länder säger. Den svenska strategin lyfts fram som ett föredöme.

Även jag som skriver denna text löper risk att misstolka skeendet jag befinner mig mitt i, men man måste samtidigt ta den risken och försöka mejsla fram en rimlig strategi – men det är viktigt att då vara pragmatisk och villig att erkänna att man kanske har fel. Tvärtemot har debatten om covid-19, själva sjukdomen och till och med viruset, blivit alltmer politiserad, full av prestige och mer eller mindre dolda agendor. Till detta kommer väldiga ekonomiska förändringar, som enligt författarna orsakar en enorm omfördelning av förmögenheter, dels till följd av de ekonomiska stödprogrammen som typiskt nog mest gynnar storföretag, dels därför att digitaliseringen av ekonomin alltmer påskyndas, till nytta för giganterna i fältet, ”the usual suspects”, som Amazon, Facebook och så vidare.

Det finns två problem med boken, som jag skulle vilja framhålla. Det första är att författarna underskattar hur pass farligt viruset faktiskt är för vissa individer, äldre mest förstås, men även en del i medelåldern och yngre. Allvarliga symtom kan tillstöta, med proppbildning, kärlskador (sjukdomen är i mångt och mycket en kärlsjukdom av akut inflammatorisk karaktär), kraftfull inflammation och en typ av lunginflammation som skiljer sig från den man ser vid lunginflammation som orsakas av bakterier, pneumokocker. Visserligen kan man se allvarliga symtom även vid influensa, men inte i den omfattningen. Man kan ändå reflektera över varför influensa, som kan orsaka ett stort antal dödsfall hos samma grupp som åldringar med olika svåra sjukdomar, inte har föranlett omfattande åtgärder och protester.

Man kan ändå reflektera över varför influensa, som kan orsaka ett stort antal dödsfall hos samma grupp som åldringar med olika svåra sjukdomar, inte har föranlett omfattande åtgärder och protester.

Det andra problemet i boken är att författarna underskattar smittans spridning. De hävdar att någon andra våg inte är i sikte, till och med att pandemin är över på många håll. Författarna tar Tjeckien och framför allt Prag som exempel, men där har en andra våg slagit till med kraft, och sjukvården där är hårt pressad i skrivande stund. När jag skriver dessa rader i början på oktober så ses en ökning i Sverige, framför allt Stockholmsregionen, men hur fortsättningen ser ut vet vi inte. Dock talar den pågående andra vågen snarast för den svenska strategin, eftersom de länder som införde lockdown, efter en initialt hög smitta, och hade munskyddstvång, är de som drabbas av en andra våg.

Detta är viktigt att följa eftersom en central fråga är den om flockimmunitet. Detta är ett begrepp som valsat runt i debatten och blivit smädat både från höger och vänster – och mitten skulle man vilja tillägga. Och hur är det egentligen med T-cellerna? Finns det redan en fungerande immunitet hos en hygglig andel av befolkningen, som beror på T-celler, centrala i försvaret mot virus i allmänhet, eller är detta överskattat? Sådant vet vi inte säkert än även om mycket talar för att så är fallet.

Dock talar den pågående andra vågen snarast för den svenska strategin, eftersom de länder som införde lockdown, efter en initialt hög smitta, och hade munskyddstvång, är de som drabbas av en andra våg.

Ett viktigt citat i boken kommer från professor Johan Giesecke, mycket känd i Sverige för sina insatser som rådgivare åt Folkhälsomyndigheten (FHM) under det inledande skedet i covid-19-pandemin, som de tyskas forskarna inte anser vara en pandemi:

Politiker vill visa handlingskraft, beslutsförmåga och framför allt styrka. Mitt bästa exempel är att trottoarerna i en del asiatiska länder besprutades med klorin. Det är helt meningslöst, men det visar att myndigheterna och staten gör någonting och för politiker är detta mycket viktigt.

Hur ska man då agera? Enligt försiktighetsprincipen säger många, men vad innebär en sådan? Är det försiktigt att stänga ner ett samhälle, för att ta det säkra före det osäkra, eller är i själva verket försiktighet att leva på så vanligt som möjligt, så att inte viktiga värden förstörs, som gör att sjukvården, som skulle skyddas, inte längre får tillräckligt med skattemedel eller andra medel att leva på, inom en snar framtid?

Jag har i olika sammanhang skrivit att man kan urskilja tre strategier mot covid-19.

Den första är något som framför allt vissa politiker drivit och driver i flera fall, mest tänker man väl på Nya Zeeland, kanske Norge och Finland, nämligen att man kan stampa ut smittan, genom en nolltolerans, få den att försvinna från landet. Detta tycks medföra väldiga kostnader på sikt, det är nästan som att skjuta ut sig i rymden, om strategin ska kunna upprätthållas, isolerad som en satellit.

En butik i Nya Zeeland med regeln ”en in – en ut”, mars 2020. Foto: Megan Harvey

Den andra strategin går ut på att minimera smittan, utan att för den skull inbilla sig att den kan utrotas. Här återfinns många politiker, och nu ser vi litet varstans omfattande folkliga protester när lockdown-strategin åter vädras som en möjlighet eller rentav redan tillämpas. I Sverige har denna linje drivits av de dryga 20 forskare som skrivit ett stort antal debattartiklar i pressen och som fått mycket stor publicitet. Problemet med denna strategi är att den egentligen, oftast outsagt, bygger på att vi kommer att få mycket bättre behandling mycket snart, men framför allt på att ett vaccin ska kunna komma till användning snart, och genom massvaccination ska smittan stoppas.

Resonemanget författarna för när de kritiserar denna linje kan vara konspiratoriskt, men behöver inte vara det: starka intressen finns som har stor nytta av att en hård coronastrategi inte har genomförts i onödan. Politiker som drivit en mer eller mindre hård, ibland mycket hård lockdown-politik med munskyddstvång, har stort intresse av att åtgärderna inte var förgäves; profilerade debattörer som kritiserat FHM och dess politik på hemmafronten har mycket att vinna på att inte ha haft fel hela tiden. Stora kommersiella intressen finns förstås, när nu hundratals vaccinkandidater prövas och skinnet säljs innan björnen är skjuten. Och så måste man som forskare också medge att författarna har en poäng i att forskare är mycket intresserade av och även beroende av anslag. Väldiga sådana har tillskapats, med stora resurser åt dem som bedriver covid-19 forskning, ibland sådana som sadlat om från andra forskningsområden, som handlar om sjukdomar med mycket större dödlighet. På varje sak sitter det en person, som Strindberg påpekade.

Både den första och andra strategin – att utrota viruset eller minimera spridningen – bygger alltså framför allt på att ett vaccin ska komma snart. Redan ventileras, som testballonger, idéer om nära nog obligatorisk vaccination som i Australien, eller starka incitament att låta sig vaccineras, som införande av ett respass med vaccinstämpel. Bland de bästa partierna i boken är just kapitlet om vaccination och problemen som finns.

Den tredje strategin, som jag själv tror är mest realistisk och hållbar är att dämpa smittan så att sjukvården hinner med samt skydda de äldre och mest sårbara.

Sammantaget är boken läsvärd, kontroversiell i vissa läger – mer så i Tyskland än i Sverige – men man bör komma ihåg att sjukdomen drabbar somliga, även yngre och tidigare friska, mycket värre än elaka influensor.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Johan Frostegård

Johan Frostegård är professor i medicin vid Karolinska Institutet, överläkare samt författare, aktuell med romanen Kameran ljuger (Lava förlag). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark