Konstarterna & medier

Unga finner sig själva genom att erövra staden

Gångtunneln – Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010
Lydia Wistisen

Ellerströms
354 sidor
ISBN 9789172474871

| Respons 3/2017 | 11 min läsning

I sin avhandling visar Lydia Wistisen hur staden under 1900-talet har varit oundgänglig i litterära skildringar av ungas frigörelse och mognad. Dessa processer har också varit intimt förknippade med bestämda platser i städerna som ungdomarna har gjort till sina. Wistisen har framför allt intresserat sig för de ungdomar som ansetts spegla förändring och väckt debatt. Boken erbjuder en lustfylld läsning och detaljskärpan kompenserar att mycket har blivit oskarpt i systematiseringen av teman. Men den hade vunnit på att följa upp frågan om litteraturens förhållande till verkligheten.

Har ungdomar en egen stadsgeografi? Finns det en ungdomslitteratur som kan visa på ett eget förhållande till staden? Lydia Wistisens avhandling Gångtunneln – Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010 följer under en påfallande lång tidsperiod en ibland svårdefinierad genrelitteratur riktad till ungdomar eller unga vuxna, där stadsgeografin inte bara är lokalkolorit utan en aktiv substans för berättelserna. Det handlar ofta om konkreta passager mellan familj, barndom och vuxenliv, om perifera rum bortom vuxenvärldens kontroll eller om offentliga platser där nya positioner och roller kan prövas, där man kan synas och bli sedd.

Wistisen presenterar olika rumsteoretiska begrepp som är avsedda att följa läsningen och analysen av ungdomslitteraturen för att åskådliggöra hur emancipation, sökande efter identitet och mognad gestaltas i stadsrummet. ”Approprieringen” handlar om hur och varför ungdomar gör en särskild plats till sin egen. Det är en både social och fysisk handling för att få delta, för att få ”rätt till staden”. Appropriering är knuten till det privata och det offentliga rummet, ett begreppspar som är särskilt laddat och betydelsemättat i en ungdomsvärld där utvecklingen inte entydigt utspelar sig i det ena eller det andra; det rör sig om gömslen i det offentliga eller prövandet och experimenten i ett privat rampljus.

Det viktigast begreppet för studien, även om det inte används särskilt mycket i analysen, utan fungerar som ett raster för läsningen, är ”tröskelkronotopen”. Begreppet är hämtat från Michail Bachtins rumsorienterade litteraturforskning och innebär en punkt i narrativet där rum, tid och förändring – eller brist på förändring – knyts samman till en helhet. Bachtin lyfte fram vägen, mötet, torget och idyllen som ”organiserade centra” för händelser av vikt. Walter Benjamin har också diskuterat tröskelerfarenheter (”Schwellenerfahrungen”) i Passagearbetet, ögonblick som fångar upp urbana modernitetserfarenheter, så att det i litteraturen utvecklas särskilda ”primalscener” kopplade till den urbaniserade moderniteten i den litterära realismen: fönstret, panoramat, stadens underjordiska rum, parken och boulevarden. Det är den viktigaste utgångspunkten för närläsningarna som följer i Gångtunneln: särskilt ungdomslitteraturen är präglad av både fysiska och temporala trösklar: övergångstid, brytning, insikt och utveckling. Hur har dessa tröskelkronotoper förändrats över tid? Vad säger det om gestaltningen av ungdomars liv och erfarenheter under 1900-talet.

Wistisen analyserar sammantaget ett trettiotal ungdomsromaner från sekelskiftet 1900 till tidigt 2000-tal. Det man vinner på ett så brett anslag i översikt och kommunikation med angränsande teman, förlorar man ofta i fördjupning och utveckling av enskilda teman. Gångtunneln utgör inget undantag. Vidare borde de ”urbana erfarenheter” som undertiteln utlovar bytas ut mot ”erfarenheter av Stockholm”, för ingen annan stadsmiljö förekommer i de litterära gestaltningar som undersöks.

Tidsperioden är präglad av tankar om tonåren och ungdomen som en specifik period i livet, en period som samhället alltmer också försöker förstå sig på. Ungdomstiden blir ett av de mest inflytelserika fenomenen i västvärldens föreställningar om sig själv. 1900-talet är också urbaniseringens sekel. I Sverige tar processen ordentlig fart först efter 1945 och får därav sin särskilda prägel av planerad välfärdsurbanitet. Wistisen visar på hur staden varit oundgänglig i skildringen av ungas frigörelse och mognad under 1900-talet. Ungdom, modernitet och urbanitet flätas samman.

Undersökningen inleds med ungdomslitteratur från 1900-talets första decennier: Emil Norlanders Anderssonskans Kalle (1901) och Helena Nybloms Väninnorna (1912). Det är två helt olika litterära gestaltningar av ungdomar i stad, även om verken skulle svara mot ett ökat behov av kvalitativa berättelser för unga i början av seklet. Anderssonskans Kalle hör till en kategori som litteraturvetaren Eva von Zweigbergk kallat ”tjuvpojksböcker”. Protagonisterna i tjuvpojksböcker definieras av gata, kvarter och närmast organiska relationer med stadsdelen där de lever. Berättelserna är humoristiskt normbrytande, helt pojkfixerade, utom i hemmen som är kvinnligt kodade. Norlander, menar Wistisen, lyckas etablera en stereotyp protagonist, en ung stockholmare, som snart reproduceras i senare ungdomsverk. Han eller hon tillhör arbetarklass, bor i eftersatta delar av Stockholm, är upprorisk och i konflikt med samhället och vuxenvärlden. Men geografin och taktiken för rumslig appropriering kommer att förändras, från Södermalm, sedermera Rågsved, till Skärholmen och Alby.

Flickboken Väninnorna har en tydlig samtidsrealistisk ambition. Också här finns flykt och uppbrott. Huvudpersonen Louise vill ta sig bort från familjens dåliga ekonomi och en sjuk mor. Där Anderssonskans Kalle krossar fönster, hamnar Louise i stället framför ett fönster, tröskeln som är plats för längtan och förändring, och ser ut mot det som skulle kunna bli. Wistisen gör insiktsfulla läsningar av de tidiga flickböckerna, hur fönstret blir ett mellanrum mellan underordning och självständighet i en tid då ogifta kvinnor, på grund av kön och civilstånd, inte hade någon självklar förankring i samhället. Men hemmets fönster hade också en offentlig motsvarighet i skyltfönstret, som tidigt kunde knytas till en ökad kvinnlig rörelsefrihet, konsumtionsroll och yrkesliv. Huvudsakligen intresserar sig Wistisen för de ungdomar som väckt debatt, som ansetts spegla en förändring eller en inställning som oroat samhället. Det är de som bara vill sticka, bryta sig loss – ”Vart ska du gå?” ”Ut!” är också titeln på Kerstin Thorvalls klassiska ungdomsroman om Kjelle från 1969. I vissa fall är det ”gatan” som varit kod för kriminalitet, men också som möjlighet att skapa sig en egen plats i samhället.

När konsumtionskulturen började bli en massföreteelse under 1950-talet kommer också miljöer för konsumtion in i de realistiska ungdomsberättelserna: varuhuset blir en identitetsfaktor för den nya tonårsshoppingen, som i Martha Sandwall-Bergströms serie ungdomsromaner som inleds med Aldrig en lugn stund hos Oskarssons från 1952.

Den ökade stadstrafiken gör också att ”raggaren” som litterärt orosmoment förekommer i skildringarna, ofta en påfallande mer urban figur när han glider längs storstadens gator än vad som associeras med raggare i dag. Wistisen noterar i sin läsning att temat motorkultur var vanligt i 1950-talets flick- och ungdomsböcker, kanske även vanligare än i pojkböckerna. Att sitta på bönpallen eller i baksätet var inte heller en roll som skildrades som alltigenom passiv. Flickorna gavs i berättelserna en egen agens, blev inte objektifierade eller viljelösa. De var subjekt som var aktiva, som hade gjort val.

Med Stockholms tunnelbaneförorter och miljonprogrammets stadsmiljöer växer också nästan omedelbart en ny typ av kritisk ungdomslitteratur fram. 1960- och 1970-talets ”jeansprosa”, som alltid utgick från den unga berättarens perspektiv, och där språket var präglat av stadsungdomars sätt att tala, gjorde insteg i ungdomsboksgenren samtidigt som bilden av storstaden blev mörkare. I böckerna försvinner de vuxna också alltmer ur berättelserna, något som kan iakttas redan från 1950-talet.

Miljonprogramskildringen blev en egen ungdomsgenre. Till skillnad från den samtida stadsplaneringsdebatten, som uppkom efter Skärholmens invigning 1968, var den ungdomslitterära förorten aldrig helt identitetslös, rotlös eller saknade positiva möjligheter. Tvärtom erbjöd det nya urbana landskapet helt nya subjektspositioner och ungdomskulturer. Anna Rudbergs skildring av en 13-årig punkare, Var inte rädd för Lena! (1979) är ett exempel på hur de nya förortsrummen alltmer beständigt intogs av ungdomar: ”’Glo du! Säger munnarna i oxblodsrött, och: vi skiter i hur ni tycker att folk ska se ut!” Tröskelerfarenheter kopplade till miljonprogrammets höghusområden blir i hög grad synonymt med ungdomserfarenheter.

Under 1990-talet växer en annat, mer komplext utbyte fram mellan ungdomslitteraturen och den föränderliga sociala och etniska miljön i miljonprogramsförorterna. Ungdomsromanerna karakteriseras av en ”idyllofobi”, söker upp osäkra miljöer och lägen av utsatthet. Wistisen uppehåller sig särskilt vid Tore Perssons Dödspolare från 1994. Och med rätta: det är en roman med flera lager av rumsliga identitetskonflikter. Berättarjaget Max är 17 år och skinnskalle. Han drömmer om att lämna Alby. För att vinna någon form av kontroll över tillvaron delar Max in Albys invånare i ”vita och blattar”. Hans föräldrar är invandrare från Finland och han identifierar sig tillsammans med sina vänner Marek och Jari som vit arbetarklass. De hatar både ”svartskallarna” i Alby och medelklassvensson i radhusen och villorna. Omvärldens fördomar mot dem och platsen där de vuxit upp har blivit ett mentalt fängelse. När de rör sig med tunnelbanan förändras deras tillhörighet när de konfronteras med andra ungdomar, spärrvakter eller polisen. Det är bara i Alby de är finnar och skinnskallar, så snart de lämnar förorten och åker mot stan blir de själva blattar, främlingar. Här kunde Wistisen ha fördjupat läsningen ännu mer. Det finns iakttagelser som hänger i luften: är det pojkarna som löses upp i postvälfärdsstadens förortsmiljöer medan flickorna finner nya sätt att uttrycka sig?

Lydia Wistisens avhandling är en lustfylld läsning, full av vakna läsningar, eftersökningar av obekant eller även glömd ungdomslitteratur. Att denna litteratur har speglat olika villkor för stadsrummets annektering under 1900-talets olika planeringsepoker framträder tydligt i studien. Det finns en detaljskärpa som kompenserar mycket av vad som blir oskarpt i systematiseringen av tematik, där man som läsare gärna hade önskat en tydligare ordning av teman. Vilka stadsrum har varit mer betydelsemättade i litterär gestaltning än andra? Vilka återkommande urbana fenomen har laddats med olika övergångar i olika perioder av stadsutveckling?

Ibland samlas alltför olika sätt att tillägna sig rummet under samma begrepp; det finns onekligen en viss skillnad mellan att ta en plats i besittning genom att hångla öppet eller genom att stjäla bilar och göra inbrott. Den teoretiska verktygslådan har många spännande redskap, men de visas mer upp än används. Men att Wistisen har arbetat med ett ”erfarenhetsregister” längst bak i boken, för att läsaren själv ska kunna söka förbindelser och tröskelerfarenheter i ungdomslitteratur över tid, är inbjudande och kreativt.

Det medvetna valet att endast undersöka socialrealistiskt präglad litteratur och inte till exempel fantasy eller ungdomsdeckare eller den politiska ungdomsboken, gör att läsaren lämnas i ovisshet om hur andra genrer och stilar gestaltade eller speglade ungdomars plats i samhället. Och hur mottogs böckerna av läsarna, de verkliga ungdomar som förutsattes ha korresponderande erfarenheter, längtan och oro som de fiktiva gestalterna?

Ungdomslitteratur är ju en ofta samtidskommenterande form av litteratur, mer än annan litteratur. Eller kanske snarare att den blev det med tiden, när vi närmar oss 1970- och 1980-talet. Det finns som en övertygelse, eller en tyst överenskommelse mellan författare och läsare, att ungdomar kräver sin egen samtid i fiktionen. Men det kan också handla om en föreställning att endast den omedelbara verkligheten berör och engagerar så mycket att den måste vävas in i litterär gestaltning.

Men frågan om verklighetens förhållande till litteratur står obesvarad i boken. Tydligen finns avsikter med ungdomsberättelser, mer eller mindre uttalade, från författarnas sida. En hel palett av involvering, uppbyggande syften, moraliskt förkastande, partitagande antyds i studien, men följs inte upp.

Men lägger vi dessa invändningar åt sidan kvarstår en undersökning som i sin kärna lyckas fånga att något alltid står på spel när det gäller det ungdomars relation till stadsrummet och att ungdomslitteraturen är ett dynamiskt perspektiv för att komma åt detta. Återkommande handlar det om kontroll, att vilja ta kontroll över en geografi ungdomar uppfattar som sin egen och därmed ta kontroll över ett slags scen där den såriga förvandlingen kan få äga rum, utan andra regler och påbud än den processen själv kräver.


Håkan Forsell

Håkan Forsell är professor i Historia vid Stockholms universitet. Forsell har främst forskat och skrivit om modernhistoriska ämnen relaterade till stadsutveckling och urban miljö: planering, äganderätt, migration och pedagogik. Från vintern 2017/2018 innehar Forsell Dag-Hammarskjölds stiftelseprofessur vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson