Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Historia
Jochen Hellbeck
Stalingradprotokollen
Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget
Ersatz | 623 s | Isbn 9789187219580
Recensent: Gunnar Åselius
Unik inblick i hur tyska och ryska soldater tänkte under andra

Vad får soldater i krig att övervinna alla mänskliga instinkter och stanna kvar på slagfältet? Efter andra världskriget lyftes lojaliteten mot den lilla gruppen fram som främsta förklaring. I verk av militärhistorikern Samuel Marshall och sociologerna Knut Pipping, Edvard Shils och Morris Janowitz hävdades att varken fosterlandskärlek, politisk ideologi, tanken på de anhöriga där hemma eller fruktan för bestraffning kunde motivera soldater lika starkt som rädslan att svika de närmaste kamraterna och framstå som svag inför andra män. Senare studier från krigen i Korea, Vietnam och Mellersta Östern gav liknande resultat.
Synen på grupprocesser på gräsrotsnivån som avgörande för militär effektivitet fick stor betydelse för soldatutbildningen i många länder. Från 1948 blev det standard i det svenska försvaret att värnpliktiga som skulle krigsplaceras tillsammans också skulle grundutbildas och repövas tillsammans. Primärgruppen som skulle avgöra allt på stridens dag måste börja byggas redan i fredstid. I den internationella diskussionen gjorde tyska Wehrmachts prestationer under andra världskriget särskilt intryck. För varje tysk soldat som stupat i strid mot amerikaner och britter hade tyskarna dödat i genomsnitt 1,5 motståndare, trots underlägsenhet i numerär och eldkraft. Den israeliske militärhistorikern Martin van Creveld hävdade att detta varit resultatet av ett konsekvent ”organiskt” tänkande hos tyskarna när det gällde organisation, personal, utbildning och ledarskap. I den mer ”tayloristiskt” orienterade amerikanska armén hade däremot de små gemenskaperna nonchalerats, alla individer betraktats som utbytbara och de genomsnittliga prestationerna på slagfältet varit sämre.
Trots hyllningskören till kamratskapen inom Wehrmacht fanns emellertid avvikande röster, som i stället lyfte fram den nazistiska ideologins betydelse för tyskarnas framgångar. Den amerikanske historikern Omer Bartov hävdade att rasistisk hetsagitation mot ”judiska bolsjeviker” och ”slaviska undermänniskor” på östfronten spelat en viktig roll för stridsviljan. Inte minst yngre officerare, som hunnit bli formade av Hitlerjugend under sin uppväxt, medverkade i denna indoktrinering. Den tyske militärhistorikern Manfred Messerschmitt påpekade att Wehrmachts personal även måste ha motiverats av fruktan. Mellan 20 000 och 30 000 tyska soldater dömdes till döden och avrättades under andra världskriget, de allra flesta för påstådd feghet eller olydnad. Som jämförelse kan nämnas att i den amerikanska krigsmakten, som mobiliserade ungefär lika många människor som Wehrmacht, inskränkte sig antalet avrättade soldater för olika brott under samma tid 148 (endast en av dem för feghet!).
Under 1990-talet bidrog slutligen en omdiskuterad vandringsutställning som Institut für Sozialforschung i Hamburg anordnade till att synen på Wehrmacht i Tyskland varaktigt förändrades. Den krigsmakt där sammanlagt 17 miljoner tyskar hade tjänstgjort var inte en högeffektiv, i grunden opolitisk militär organisation, som genom olyckliga omständigheter kom att utnyttjas för onda syften, utan hade spelat en central roll i Hitlers utrotnings- och utsugningskrig i Östeuropa. I stort sett alla tyska familjer, vilkas rötter i landet går tillbaka längre än ett par generationer, har äldre manliga släktingar som var soldater under Hitler, och detta har sannolikt bidragit till att insikten dröjde ett halvsekel.
Wehrmacht besegrades i första hand av den sovjetiska Röda armén, som tillfogade tyskarna 74 procent av deras förluster i stupade. Sedan nya arkiv blivit tillgängliga efter Sovjetunionens fall har synen på Röda armén också förändrats. Den traditionella bilden av en sammansvetsad monolit under partiets fasta ledning går inte längre att upprätthålla. De ryska historikerna V. P. Naumov och Leonid Retjin anger att 157 000 dödsdomar avkunnades mot sovjetisk militär personal under krigsåren, medan den brittiska historikern Catherine Merridale menar att krigsupplevelsen hos de veteraner hon intervjuat avsevärt skiljer sig ifrån de officiella hjälteberättelserna om det stora fosterländska kriget.

Tre nyutkomna verk av tyska forskare fördjupar vår kunskap ytterligare. Det källmaterial som författarna utnyttjar är tidigare oanvänt och har tillkommit på märkliga vis. Neitzels-Welzers och Römers böcker bygger på protokoll från britters och amerikaners avlyssning av tyska soldater i fångläger, vilka blev tillgängliga för forskning först på 1990-talet. Hellbecks bok består av kommenterade utdrag ur de intervjuer med ögonvittnen som genomfördes av sovjetiska historiker under och omedelbart efter slaget vid Stalingrad, och som sedan 1940-talet legat undangömda i den ryska vetenskapsakademins källare.
Det var britterna som började med att placera särskilt intressanta krigsfångar under avlyssning i speciella genomgångsläger och när USA kom med i kriget 1941 tog amerikanerna efter idén. Vid sidan av de tre avlyssningslägren i Storbritannien byggdes två läger i USA och ytterligare läger i Medelhavsområdet, i Östafrika, Indien och Australien för tyska, italienska och japanska krigsfångar. Sammanlagt har omkring 150 000 sidor protokoll bevarats från avlyssning och förhör med närmare 15 000 tyska krigsfångar. Som Felix Römer påpekar finns ingen jämförbar källa till Wehrmacht-soldaternas tankevärld. Breven hem från fronten friserades av hänsyn till censur och anhörigas känslor. Memoarer och sentida intervjuer är av uppenbara skäl opålitliga. När de samtalade med varandra i fångenskapen uttryckte de tyska soldaterna sig däremot fritt, trygga i förvissningen om att deras samtalspartners hade haft liknande erfarenheter.
När det gäller intervjuerna från Stalingrad samlades de in av den kommission för det stora fosterländska krigets historia som hade skapats i december 1941 under ledning av den sovjetiske historikern Isaak Mints, tidigare redaktör för ett stort intervjuprojekt om det ryska inbördeskriget som hade initierats av författaren Maxim Gorkij. Gorkij, vars historieuppfattning hade formats av Nietzsche och Tolstoj, såg historikern som någon som skulle dokumentera stora händelser inför eftervärlden och skapa hjälteberättelser med vanliga människor i huvudrollen. Därigenom kunde massorna inspireras i sitt byggande av socialismen. Mellan december 1942 och augusti 1943 intervjuade Mints kommission sammanlagt 215 ögonvittnen till slaget vid Stalingrad (striderna hade pågått från augusti 1942 till februari 1943). Samtalsuppteckningarna omfattade många tusen sidor. Bland informanterna fanns generaler och politiska officerare, meniga soldater, sjuksköterskor, civila Stalingradbor och tyska krigsfångar. Det fanns emellertid en latent konflikt mellan föreställningen om de ”vanliga människorna” som historiens hjältar och den officiellt påbjudna kulten av Stalin som geniet som borde få äran för allt. Detta skapade problem för projektet, särskilt sedan Mints drabbats av efterkrigsårens antisemitiska förföljelser i Sovjetunionen. Det insamlade intervjumaterialet gömdes undan och har fram tills nu blivit liggande.
Även om översättningarna av Neitzels-Welzers och Hellbecks böcker flyter väl, verkar det ibland ha gått för fort. I svenskt militärt språkbruk är tyskans ”Marinesoldat” en ”sjöman” – en ”marinsoldat” är däremot något annat. Att använda den ålderdomliga befästningstermen ”blindering” för att översätta ryskans ”blindazj” (=skyddsrum, täckt skyttevärn) är visserligen lexikaliskt möjligt men inte särskilt lyckat stilistiskt.

Sönke Neitzel och Harald Welzer har arbetat tillsammans med Felix Römer inom ett större forskningsprojekt kring avlyssningsprotokollen. Skillnaden i fokus mellan deras böcker beror på att Welzer är socialpsykolog och att han och Neitzel därför haft ambitionen att med Wehrmacht som utgångspunkt diskutera mänskligt beteende i allmänhet. Deras tolkning ansluter sig till den inledningsvis omtalade traditionen från efterkrigsåren, där gruppgemenskapen ses som den viktigaste faktorn i soldaters tillvaro. Tyska krigsfångar som till synes oberörda samtalar om sina erfarenheter från strider, massavrättningar, mord och våldtäkter ägnar sig enligt Neitzel och Welzer åt en sorts gemenskapsbekräftande riter. Även om en del av det som sägs i deras samtal är överdrifter och skryt, hör inom referensramen ”krig” (vilken de har gemensam) den här typen av våldshandlingar till det normala. Liksom Christopher Browning i sin berömda studie av ”helt vanliga män” i polisbataljon 101, ser Neitzel och Welzer därför situationen som viktigare än intentionen när det gäller att förklara varför någon blir krigsförbrytare. Så länge vi konsekvent väljer att se våld som en ”omänsklig” anomali i stället för ett bland flera sociala handlingsalternativ som människor kan tillgripa, menar de, är vi oförmögna att förstå inte bara Hitlers Tyskland utan också vårt eget samhälle. Det är naivt att förfasas när Wikileaks-avslöjanden från Irak eller Afghanistan visar västerländska soldater som förövare och bödlar. Just sådana beteenden hör ju ihop med det vi kallar ”krig”.
Felix Römer är en historiker som menar att människans möjligheter att inom begränsade ramar gestalta sin egen verklighet inte får glömmas bort. Han är därför benägen att ifrågasätta de dominerande gruppsykologiska förklaringsmodellerna och vill i stället lyfta fram individernas bakgrund och samhällskontextens betydelse. I de brittiska avlyssningsprotokollen, som Neitzel och Welzer främst använt, är de som talar oftast anonyma eftersom britternas intresse för tysk taktik och vapenteknik kunde tillfredsställas utan att de talandes identitet fastslogs. Römer väljer däremot att fokusera på det amerikanska materialet från lägret i Fort Hunt, Virginia, eftersom amerikanerna även var intresserade av stämningarna på den tyska hemmafronten och genomförde förhör med varje fånge om deras sociala bakgrund, krigserfarenhet och ideologiska inställning. Därefter noterade de under avlyssningen vem som sade vad. Römer kan därigenom föra ingående (ibland väl långrandiga) diskussioner kring olika replikskiften mellan fångar och vad de avslöjar om mentaliteten i Hitlertyskland och inom Wehrmachts olika förband och personalkategorier.

Politik diskuterades nästan aldrig bland fångarna och individer värderades inte utifrån sin ideologiska hemvist. Den enda personalkategori vars attityder avvek i detta hänseende var Wehrmachts militärtolkar, av vilka ett trettiotal passerade genom de allierades avlyssningsläger. Militärtolkarna var ofta äldre än soldatgenomsnittet och hade rötter i den traditionella tyska borgerligheten – affärsmän med utlandserfarenhet och universitetsfolk. De hade också mer fritid än vanliga soldater för politiska diskussioner. Även soldater med en katolsk eller socialdemokratisk bakgrund kunde avvika genom att visa mindre entusiasm än andra inför militärtjänstgöringen, men Römer medger att skillnaderna är små. Liksom tidigare Omer Bartov ser han ålder som den viktigaste variabeln: de yngre soldaterna, som hade få minnen från tiden före 1933, var också de mest regimtrogna.
När det gäller förintelsen och krigsförbrytelserna verkar kunskapen ha varit allmänt utbredd, men inget stort samtalsämne (ungefär 0,2 procent av avlyssningsprotokollen handlar om förintelsen). De massarkebuseringar av judar som många bevittnat på östfronten skilde sig inte från standardförfarandet vid partisanbekämpning och rymdes därför inom det som uppfattades som krigets normalitet. Antisemitiska åsikter uttrycktes ofta, men de flesta beklagade ändå morden på kvinnor och barn och ansåg att behandlingen av judarna varit oklok och skadat Tysklands anseende i världen. Även de ryska krigsfångarnas hårda öde kunde framkalla medlidande, särskilt när man själv befann sig i krigsfångenskap, nederlaget närmade sig och ryssarnas hämnd för tyska illgärningar snart skulle drabba hemlandet.
Römer menar också att gemenskapskulturen inom Wehrmacht lika gärna kan ha undergrävt stridseffektiviteten, eftersom en ansenlig del av de avlyssnade samtalen handlar just om konflikter och vantrivsel med kamrater och befäl i den närmaste kretsen. Men det råder ingen oenighet om att önskan att accepteras av kamraterna har varit oerhört viktig, och att individers status och anseende inom kamratgruppen nära hängt ihop med om de har uppfattats som kompetenta och pålitliga soldater. Det fanns här ingen skillnad mellan ungdomar genomindoktrinerade av nazismen och medelålders män som före 1933 varit aktiva socialdemokrater.
Medaljer utgjorde en synbar bekräftelse på tapperhet och duglighet, och en stor del av diskussionerna i fånglägren ägnades följaktligen åt olika utmärkelser som man fått eller inte fått, och om dessa beslut varit rättvisa eller inte. Teknik och nya vapen avhandlades också. Till del berodde detta på att ubåtsmän och piloter var över­representerade bland de fångar de allierade ansett intressanta nog att placera i avlyssningslägren, men också på att teknikdiskussionerna erbjöd fångarna en möjlighet att imponera på varandra med sin militära sakkunskap. Den syn på fienden som framträder återspeglar på samma sätt föreställningar om olika nationers militära duglighet. Britterna anses mest lika tyskarna och står därför högst i rang, ryssarna är avskydda men respekteras på grund av sin hårdhet medan amerikanerna uppfattas som veka och rankas lägst.
Det är belysande att jämföra Wehrmacht-soldaternas attityder med inställningen hos de 560 italienska fångar som passerade genom de allierades avlyssningsläger. Italienarna hade inte på samma sätt som tyskarna internaliserat det militära normsystemet, var ointresserade av att tala om strider de deltagit i, struntade i utmärkelser och vapenteknik och värderade inte heller varandra som människor utifrån dugligheten som soldat. Sådana observationer stärker Römers uppfattning att kulturella och samhälleliga faktorer är väl så viktiga som grup­psykologi för att förklara militär effektivitet.

Går man till Stalingradprotokollen ger detta material en mer begränsad insyn i vanliga soldaters krigsupplevelser. De små, informella kamratkollektiv som rimligen måste ha haft stor betydelse även i Röda armén är osynliga i intervjuerna. Det genomgående budskapet är att med rätt ideologisk skolning kan varje människa bli en hjälte. Naturligtvis är det kommunistpartiet som ska förmedla denna skolning. Partimedlemmarna inom armén sägs gå i täten vid alla anfall, de predikar för kamraterna att reträtt är otänkbart och ordnar tävlingar om att döda flest tyskar (mästerkrypskytten Vasilij Zajtsev, som dödade 242 fiender och senare odödliggjordes i spelfilmen Enemy at the Gates, intervjuas särskilt). När dagens strider är slut samlas partifolket för att diskutera vilka kamrater som utmärkt sig och vilka som förtjänar kritik. I vittnesmål från partilösa utgörs ofta kulmen i berättelsen av att medlemsansökan till partiet lämnas in. En kapten – historiedocent i det civila – berättar visserligen att alla i hans division led av diarré under slaget eftersom man drack okokt vatten ur Volga, men sådana oglamorösa detaljer från krigets vardag sitter annars trångt till bland alla hjälteberättelser.
Hellbeck är medveten om denna tendens men menar ändå att intervjuerna ger fog för kritik mot Merridales tes om en klyfta mellan krigsveteranernas minnen och det officiella minnet. Vanliga soldater har uppenbarligen internaliserat statens och partiets syn på kriget, menar han. Hellbeck kritiserar också Anthony Beevor för att återge uppgiften om att 13 500 sovjetiska soldater avrättades under slaget, och hänvisar själv till NKVD-dokument om totalt 278 avrättade soldater fram till oktober 1942. Senare återger han dock uppgifter ur samma ryska dokumentpublikation om att NKVD:s spärrbataljoner längs hela fronten under perioden hejdade 140 755 desertörer och arkebuserade 1189 av dessa. Siffran 140 000 desertörer ger kanske inte bilden av en armé där alla identifierade sig fullt ut med stat och parti.
Även om de flesta sovjetiska soldaterna säkert stred av övertygelse och inte under hot, visar dessutom intervjuerna med sovjetiska generaler att dessa – helt oberoende av NKVD – bedrev sin egen arkebuseringsverksamhet: i förbigående nämns att underställda chefer som visat bristande framåtanda har arkebuserats tillsammans med sina politiska officerare, likaså sjömän som visat rädsla inför överskeppningen av Volga och uzbekiska värnpliktiga som vägrat rycka fram. Även om Beevors siffra om 13 500 avrättningar inte kan verifieras kan ingen tvekan råda om att åtskilliga sovjetiska soldater sköts av sina egna under slaget vid Stalingrad.
 Ett enda vittnesmål från de 150 000–200 000 civila som aldrig evakuerades ur staden tog historikerkommissionen upp – köksbiträdet Agrafena Pozjdnakovas. Människor som Pozjdnakova hade måst samarbeta med tyskarna för att överleva och erbjöd inget stoff för uppbyggliga hjälteberättelser. Hon förlorade både sin man och två av de sex barnen och hennes korta skildring av tillvaron under striderna och den tyska ockupationen är ohygglig läsning. Direkt makabert ter sig därför yttrandet av direktorn för Stalingrads medicinska institut efter befrielsen om att det syns utanpå vilka Stalingradbor som har arbetat för tyskarna (”jag kan omedelbart avslöja de osovjetiska människorna både på blicken och på att de inte talar karskt, inte är envisa och inte rätlinjiga, möjligen för att de är rädda och ängsliga”). Så kan en läkare också beskriva traumatiserade människor!
Sammanfattningsvis: de här recenserade verken presenterar goda argument för såväl grupptryck, ideologi och samhällskontext som den drivande kraften bakom soldaters beteende på slagfältet. De utgör också värdefulla bidrag till vår kunskap om ”kriget underifrån” och fördjupar bilden av andra världskriget på ett sätt som den oupphörliga strömmen av böcker om denna genomtröskade konflikt sällan förmår.

Gunnar Åselius är professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarshögskolan.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet